Åsa Petersen

Visar för '' - Visar arkiv för: oktober 2009

Vid morfars grav

31 oktober 2009

Mamma, mormor och jag var vid morfars grav idag. Han fick tre ljus som vi med gemensamma ansträngningar tände i snålblåsten och duggregnet. Vi skojade om att morfar hade gillat att vara med och elda. Han gjorde eldandet till en konstform.

Jag minns midsomrar vid Lyckoforsen. Morfar skötte brasan. Pinnar, ris och härligt näver i stora sjok. När elden tog ordentlig fart kokade han kaffe över den. Efter kaffetåren gick vi på jakt efter liljekonvaljer i gläntan.

Morfar har liljekonvaljer inristade i sin gravsten. Den är funnen längs grusvägen mellan hans barndomshem Johanneslund och Lyckoforsen. På min fönsterkarm i vardagsrummet har jag en bild på morfar. Han går ut ur bilden, med sin rullator, på samma grusväg fast åt andra hållet.

Morfar skrev en “Sång till hembygden”. Den sjöng han vid alla högtidliga tillfällen. Samtidigt var han och mormor riktiga globetrotters. Morfar reste i USA, i svenskbygderna. Han letade upp piteättlingar som fick berätta sin historia i Piteå-Tidningen.

Våra familjemiddagar var klassiska. Ungsstekt sik, potatismos, omelett med svampstuvning. Alkoholhaltiga drycker kallades “Uschavatten” inför oss barn. En gång utbrast morfar:

“Och det bästa av allt är att ingen röker!”

Där satt vi, hela högen med tjuvrökare, och sneglade på varandra.

Morfar! Jag saknar dig! Du skulle ha sett. När mamma och jag körde hem från Piteå ikväll låg Luleälven spegelblank.

Henrik Schyffert i mitt hjärta

31 oktober 2009
Tags ›

Det här är dagens bästa. Ibland behöver man en Henrik Schyffert som påminner om varför politiken är viktig. Anna Lindh brukade tala om vikten av kärleksfulla kritiker. Schyffert är en sådan, just nu socialdemokratins smala lycka. Att han dessutom är rolig som fan skadar ju inte.

Schyffert på Socialdemokraternas partikongress, inför kongressfesten:

“Tyvärr har det kommit ut till Vänsterpartiet att det ska vara fest här ikväll. Nu är ju den officiella linjen förstås naturligtvis att de är jättevälkomna. Men ni vet ju alla vad vi egentligen tycker. Så dyker de upp så stänger vi bara av musiken, släcker lamporna och så ligger vi på golvet tills de har avlägsnat sig.”

Det här med hockey

30 oktober 2009

n764333222_1892818_6112

Pappa framför elitserietabellen, annandagen 2008. Luleå i topp.

Jag bor i Luleå nu. Jag måste förhålla mig till hockey.

Jag är uppvuxen i ett hockeyinferno. Mina bröder hade radhushallen full med svettiga hockeytrunkar och skydd. Min yngsta bror ägnade många skolår åt att tillverka Micke Renberg-souvenirer i slöjden. Det var långt innan Mikael Renberg började bråka om pengar, gick till Skellefteå och tappade Luleåglorian.

Pappa ber att jag ska följa med på hemmamatch snart. Stå i klacken med honom.

Jag vet inte jag. I går var det after work på Allstar, sportbaren i Luleå. På hundra storbildsskärmar visades Luleås bortamatch mot Timrå. När Luleå gjorde mål gjorde jag high five med mitt sällskap. Man måste ha en särskild knix på handleden. Jag börjar bli bra på det.

Problemet är slagsmålen. Jag gillar inte när hockeyspelarna slåss. Några lägger sig i en hög som andra cirklar runt och vad händer om någon råkar skära den som ligger underst med skridskobladet? Hockeyspelare verkar ha så ont i sina sönderslagna näsor. De verkar ha så stort sjå med att bevisa sin manlighet.

Jag tänker på det medan jag gnolar på Luleå hockey-låten från 1983:

“Här kommer vårat gäng / Vi sjunger det om och om igen / Här kommer vårat gång / Och alla är dom stålmän.”

En förunderlig blandning av disco och progg som jag älskade när jag var liten.

Magnus Ekelund min vän

30 oktober 2009

n612254031_459638_900

Ikväll spelar Magnus Ekelund på Kafelino i Luleå. Det är han och en gitarr. Efteråt gör Mattias Alkberg sin rockabillygrej, som fått så bra recensioner.

Låt mig tala om Magnus. Han är en av mina bästa vänner (jag har en handfull riktigt nära). Magnus och jag brukar rädda varandra. Vi har en humor som gör att vi orkar med varandras allra svartaste. Vi har ett samtal som pågår. Och en stark lojalitet.

Jag lärde känna Magnus den 6 december 2007. Han spelade på Debaser Slussen med sitt dåvarande projekt Elmo. Jag kände redan några i bandet, och Magnus hade jag skrivit om i Aftonbladet. Jag bjöd honom på min födelsedagsfest några dagar senare. Jag vet inte om det var födelsedagsfesten, eller någon annan fest den vintern, som slutade med att Magnus och jag satt under jackorna i min hall och tjuvrökte. Eller Magnus tjuvrökte inte, han röker jämt. Starka cigaretter.

Fast nu var det inte det privata jag ville skriva om. Jag ville skriva om Magnus språk.

Hans nya projekt heter Magnus Ekelund & Stålet. Äntligen skriver han på svenska. Jag vet få som vågar skriva som honom. Magnus väjer inte för någonting. Han kan vara folkskygg ibland men i text… det finns ingenting som hindrar honom. Inga spärrar som förstör. Hjärta och smärta och själ rakt ut på pappret.

Ur låten 6 februari:

“allting går i svart, vitt och grått
jag står, jag ser på, när det drar åt motsatt håll
en nation utan stat som ska firas utan ett land
en plågad man håller tal
men hans drabbande hand är för stor för att slå
alla ord har blivit försmå

mitt blod rinner in i en gråzon
det finns inga spår att gå bakom
flaggorna vajar på halv stång
den första, den sista, en svanesång”

Jag läser den texten som en berättelse om ett samiskt arv.

Magnus har en blogg också. Den ligger på Norrbottens-Kuriren:

“Kära bloggläsare.

Det är så mycket jobbigare för mig att skotta gården än för någon annan.

Aldrig är jag så lite norrbottning som när jag ställs inför en norrbottnisk syssla.

Jag är så underlägsen. Fysiskt fruktansvärt svag och psykiskt vilsen.

Några raggare i en bild var ute och sladdade, fick syn på mig och saktade in. Dom krypkörde förbi huset och stirrade på mig. Dom såg alla fel jag gjorde.

Alltså jag hatar det där. Jag vill inte alls finnas i fysisk form där jag inte kan leverera. Enbart på scen borde jag existera. Inte i affären, inte på gatan, inte på café, inte på bussen, inte bakom snökaran (det betyder snöskyffel Rickard, min skånska vän). Inte ens när jag går in på scengolvet borde jag finnas. Jag borde flyga upp igenom golvet, leverera och sedan försvinna i en rökbomb. Helst helt utan att ta av mina solglasögon.

Fast så där är det ju inte.”

Jag vet att Magnus är indiepoppare, eller vad man säger. Jag är fullt medveten om hans scenpersonlighet och musikaliska, artistiska möjligheter.  Men jag kan inte låta bli att längta tills han lägger av med det där och börjar skriva romaner istället. Tunga mörka självutlämnande bländande roliga.

Om jag bara hade hälften av Magnus dramaturgiska och stilistiska förmåga hade jag varit skönlitterär för länge sedan.

Hur som helst, kom till Kafelino ikväll. Det blir en fin spelning.

I år slipper jag mingelfrossan

29 oktober 2009

“Är alla på s-kongress?” frågar en av mina Facebook-vänner i sin status. Frågan är befogad, i alla fall om man läser min news feed. I morse fick jag bland annat veta att Thomas Östros stod i talarstolen och sjöng Bergsprängartangon från Gällivare.

Men nej, alla är inte på Socialdemokraternas kongress i Älvsjömässan. Jag är hemma i Luleå. Ganska anmärkningsvärt, om jag får säga det själv. Jag har varit med på fem socialdemokratiska kongresser de senaste tio åren. Ledarskribenter och politiska kommentatorer är lika vanligt förekommande på partikongresser som – kongressombud.

Hur känns det? Att inte vara på kongressen?

Jo tack, det känns bra. De första dagarna brukar jag drabbas av kongressadrenalin. ALLA är här, tror man. ALLT händer här, tänker man. Kongresser, som försöker besluta vad som ska hända med världen, avskärmar sig paradoxalt nog från världen utanför. Kongressrävarna – ombuden, journalisterna och partifunktionärerna – blir en del av samma slutna bubbla.

Jag brukade älska det. Mingla runt och säga “Tjeeena”, spekulera i vilka som blir valda och bortvalda, höra och sprida rykten om spelet bakom kulisserna, driva hjärtefrågor, rapportera om framgångar och nederlag. Följa voteringar och sucka över det reaktionära partiet.

Eller vänta. Jag brukade älska det i två-tre dagar. På dag fyra var energin slut. Från att ha känt mig på toppen av (kongress)världen kunde jag på bara några timmar bli folkskygg. Känna självförtroendet sippra ur mig.  Plötsligt ville jag bara gå och gömma mig. Jag var den största bubblan av alla, kände jag. En bubbla som snart skulle spricka.

Samma sak brukade hända under politikerveckan i Almedalen. Ena kvällen stod jag i baren på Donners Brunn, med ett glas rosé i den ena handen och nån företrädare för popvänstern (eller pophögern) i den andra. Nästa kväll satt jag ensam och ängslig i ett mörkt hotellrum, screenade mobilsamtal och åt ostbågar i själslig utmattning.

Vad var det som hände? Hur kunde jag gå så snabbt från mingelproffs till folkskygg? Jag hör nog till dem som tror att jag måste förtjäna min plats i världen. Rätten att vara med har inte alltid varit självklar för mig. Jag kan fortfarande kämpa för att duga.

Och vad är mingel, förfinat till konstform under kongresser och politikerveckor, om inte att försöka förtjäna sin plats i världen? Man är sitt jobb, sitt visitkort, sina kontakter. Man rör sig på en karta av positioner. Man hävdar sig själv, spelar socialt spel med andra.

Jag vet hur man minglar. Jag orkar inte bara göra det flera dagar i rad. Jag blir matt av att mingla runt som min yrkesroll för jag kan till slut inte låta bli att tänka: Den här yrkesrollen, är den det enda jag är? Då kommer tvivlet.

Det värsta är att varken partikongresser eller politikerveckor egentligen ska handla om personlig positionering. Politiken och samhällsförändringen, värden större än oss själva, borde vara huvudsaken. Och visst, jag glömmer aldrig när sossekongressen 2001 röstade för homoadoptioner. Stor lycka. Eller när sossekongressen 2006 sa nej till delad föräldraförsäkring. Stor besvikelse. Men ändå, mina starkaste kongressminnen rör mingel och kotterier. Maktspel, kort och gott.

Är det politikens problem, eller mitt? Är det maktspelet som tar för stort utrymme, eller jag som ger maktspelet för stor betydelse? Jag vet inte. Jag vet bara att jag önskar att min upplevelse av politiken hade varit annorlunda.

Vad har du för motto, Åsa?

28 oktober 2009

Mitt nya liv kräver ett nytt motto. Jag har övervägt mitt hemsnickrade:

“Det är inte tiden som går, det är livet.”

Jag har tänkt att jag snor Anders Wallners smarta:

“Världen är inte liten, bara segregerad.”

Eller varför inte citera författaren Sven-Edvin Salje:

“Två saker är viktiga här i livet. Det ena är konkret och det andra är abstrakt. Det konkreta är böcker och det abstrakta är längtan.”

Valet faller dock på detta enkla konstaterande:

“Jag vill ha allt härligt nu.”

Queera Allan

27 oktober 2009

Jag som anstränger mig för att vara mest queer i Norrbotten (who do I think I’m foolin’). Jag har ingen chans mot den här mannen:

SafeRedirect

Nu känns det bra

Om min kära skiljer sig och jag inte får tag i en ny kvinna att gifta mig med, så känns det bra att man numera kan gifta sig med en man i kyrkan.

Allan

(Ur dagens Webbtyckt, Norrbottens-Kuriren)

Arga grannar?

26 oktober 2009

Jag är verkligen ingen bråkig person. Ja, så länge det inte kommer till känslor eller politik. Jag skulle till exempel aldrig få för mig att bråka med mina grannar om praktiska saker. Jag får ångest av arga lappar.

Men det är ju det här med att bo i hyreshus. Man har en tvättstuga. Man krockar i tvättstugan, har jag fått lära mig sedan jag flyttade till Luleå.

Det var en vardag i mitten av augusti. Jag hade storkok, tvättade allt från lakan till… gardiner? Efter halva tvättiden märkte jag till min stora fasa att någon hade slängt ut mina lakan och underkläder ur maskinerna – och slängt in sina håriga ryamattor.

Någon hade alltså avbrutit min tvättid. Inte bara snott den. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Andra hade förmodligen blivit arga. Jag blev rädd. Såg framför mig hur jag skulle hamna i stort bråk med en farlig granne, det skulle gå till handgripligheter.

Men jag var ju tvungen att göra något. Jag kunde inte bara acceptera detta. Så jag skrev en stelt artig lapp om att “den som hade avbrutit min tvättid vänligen skulle undvika att göra det i fortsättningen”. Jag undertecknade lappen, gick upp i min lägenhet och satte mig ängsligt att vänta på den arga grannen som snart skulle knacka på dörren.

Ingen knackade. Efter en timme gick jag ner i tvättstugan igen. Då hade tvättidstjuven flyttat sina håriga mattor från tvättmaskinerna till torktumlaren. Min lapp låg kvar, orörd.

Jag svalde förtreten och väntade på min tur.

Idag hände det igen. När jag kom ner för att tvätta kl 10 var tvättmaskinerna redan upptagna. Nu blev jag arg. Det här var ett solklart fall av trakasserier.

Det kan kanske låta som en knäpp slutsats för någon som inte har varit ledarskribent på en rikstäckande tidning i tio år. Men jag har börjat dagar med att läsa hatmejl, haft hemliga telefonnummer, sett min adress utlagd på internet, polisanmält hot, blivit utskälld av fulla snubbar på krogen. Jag kan vara lite nojig, kort sagt. Jag har lätt att tänka att folk vill komma åt mig.

Nu tänkte jag alltså att det är nån granne som inte gillar mig. Som har kopplat samman namnet på dörren med namnet i tidningen och bestämt sig för att jäklas. Jag marscherade upp i lägenheten för att skriva en lapp, en ARG lapp den här gången.

När jag kom ner i tvättstugan igen, med penna och papper i högsta hugg, låg där redan en lapp:

“Nu har jag verkligen ställt till det för dig. Ursäkta om du kan. Min tvättid var först imorgon. Förlåt mig.”

Undertecknat av en fin tant i huset.

Jag hade glömt att världen inte bara snurrar runt mig. Och, som pappa sa om tanten när jag berättade vad som hänt: “Man måste ha rätt att bli gammal.”

Jag ritade massa blommor på lappen med mitt svar.

Tänker på SD

26 oktober 2009
Tags ›

Titta på tanten här uppe. Snabbt, sakligt och snärtigt läxar hon upp en sverigedemokratisk antikhandlare i Landskrona.  “Det är den gamla generationen man kan lita på”, som någon sa.

Jag får ont i magen av Sverigedemokraterna. Spänningshuvudvärk också. De pressar samhället i fel riktning. Säger saker om “de andra” (som om det fanns några “andra”) som luckrar upp människovärdet. Så småningom vänjer vi oss. Sånt som inte gick att säga förut, blir okej att häva ur sig. Kanske lite sant ändå.

Sverigedemokraternas muslimhat gör att även de som argumenterar emot riskerar att hamna snett. Muslimer klumpas ihop och stereotypiseras. Det blir liksom okej att tala om hur muslimer “är” – oavsett om syftet är att förfölja eller försvara. Som om vi inte alla vore helt egna människor. Fördomarna flödar lika fritt som när “svenskar” (8-9 miljoner) talar om “utlänningar” (resten av alla människor i hela världen).

En metod att möta Sverigedemokraterna brukar vara att smula sönder deras argument ett för ett. Man tar en text skriven av en sverigedemokrat och bevisar statistiskt och med forskning att påståenden om våldtäkter etc inte stämmer.

Problemet med den metoden är att vulgärargument börjar tas på allvar. Och att vulgärargument sällan kan bemötas sakligt. Det finns ingen forskning som motbevisar helt huvudlösa påståenden om hela folkgrupper. Den moderna vetenskapen är tack och lov inte rasbiologisk, den offentliga statistiken utgår som tur är inte från etnicitet. Vårt samhälle har kommit längre än så. Så svaret till sverigedemokraten blir ofta: “Det finns ingen statistik på det”. Och konspirationsteorierna, misstänkliggörandet kan fortsätta.

Då tror jag mer på den här tantens metod. Att i vardagen sätta stopp för rasister. Att snabbt som attan, med känsla och tanke, säga ifrån. Det behöver inte vara så svårt. Det gäller bara att vara på hugget: “Jag tycker det är hemskt med den här jakten på invandrare!”

På Facebook får gruppen “Jag lovar att aldrig tiga när nån säger något rasistiskt i min närhet” fler och fler medlemmar. Sverigedemokraterna mobiliserar ett motstånd som försvarar människovärdet och demokratin. Människor säger ifrån, sätter stopp, blir förbaskade, vaknar ur dvalan. Jag får lite mindre ont i magen. Tänker att det finns hopp ändå.

Om bara medierna kunde ta sitt ansvar! Balansgången är svår, men jag gillar att Aftonbladet har dragit fram de antidemokratiska Sverigedemokraterna i ljuset, sagt nej till deras förrädiska sörgården-reklam för att istället avslöja deras rasism. Sveriges television däremot, vad håller de på med?

I går kväll redovisade det ansedda debattprogrammet Agenda en opinionsundersökning som visade att 18 procent av väljarna vill se Sverigedemokraterna i riksdagen. Frågan var ställd så här: “Tycker du att det vore bra eller dåligt om Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010?”

Varför frågar SVT det, istället för att som vanligt fråga “Vilket parti skulle du rösta på om det vore val idag?” Jo, för att blåsa upp Sverigedemokraterna. Sensationen är huvudsaken, inte verkligheten. 18 procent skulle aldrig svara att de röstar på Sverigedemokraterna. Därför väljer Agenda att fråga nåt mer luddigt, som kan tolkas lite hur som helst och kanalisera allt möjligt missnöje. Och Sverigedemokraterna pumpas upp till något de inte är.

Siewert Öholm gjorde likadant med Ny Demokrati inför valet 1991, i SVT-programmet Svar Direkt. Kolla hur det gick.

En sak till. Sverigedemokraterna kommer att göra allt för att kanalisera missnöje och vanmakt. De kommer att blåsa under, och rida på, avståndet mellan “dom där uppe” och “dom där nere”. Därför gäller det för politikerna att aldrig idiotförklara Sverigdemokraternas potentiella väljare. Utan att ta arbetslöshet, fattigdom, maktlöshet och diskriminering på allvar.

Nu om någonsin gäller det att radikalisera politiken, att stärka välfärden och minska klyftor. Höja skatter rentav! Rasistiska partier vinner mindre mark i sammanhållna samhällen, där människor känner att de har ett värde och spelar roll.

Hej nya bloggen!

25 oktober 2009

Det är bara att inse. Jag behöver en blogg. Möjligheten att skriva kort och långt, ytligt och djupt, genomtänkt och oöverlagt. Facebook räcker inte, allt oftare börjar jag med ett påstående i en status och fyller på med resonemang i kommentarerna. Skrivsuget får mig att kommentera mig själv. Det är ju lite gulligt, men det blir inte så samlat. Aldrig någon början eller något slut, sällan någon fortsättning.

Jag skulle kunna fortsätta på min gamla rosa blogg. Den är etablerad och välkänd. Där har jag haft bloggstockning, inte skrivit nästan något, sedan i mars. Det skulle vara enkelt att bara ta upp den rosa bloggen igen. Fylla på med inlägg och låta läsarna, få men fina och trogna, komma tillbaka.

Men den gamla bloggen hör till ett annat liv, en annan tid och en annan strid. Den går inte längre i takt med mig. Så jag väljer att börja på nytt, på en ny adress i ett nytt bloggverktyg. Här ska jag skriva det nya, som jag tänker och känner nu för tiden. Kanske till och med språket är annorlunda? Hoppas hoppas.

Jag hoppas även att jag inte har förlorat förmågan att vara rolig. Det här inlägget känns ju lätt pretentiöst, om jag ska vara ärlig. Det går säkert över.

För dig som inte känner mig: Jag har varit ledarskribent på Aftonbladet i tio år. Sedan den 1 augusti är jag tjänstledig och har flyttat hem till Luleå. Jag har startat egen firma, frilansar som skribent och läser skapande svenska på universitetet. Jag mår bra här hemma. Jag är nära mina älskade och det pirrar i magen.

Jag vet inte vad som ska bli av mig. Men jag är trygg. Fatta skön kombination, ändå.