Åsa Petersen

Visar för '' - Visar arkiv för: november 2009

Visby Boyz – dambasketens stämningsförhöjare!

13 november 2009

Shit vad kul! Pernilla bjöd pappa och mig på basket ikväll. Luleå Basket mötte Visby Ladies och vann med 108-51. Jag tyckte jag var vågad när jag slog vad om 100-50, det var ju i själva verket en blygsam gissning. Lisa Ängefjord satte elva treor och noterades för 35 poäng. “Jag har då aldrig sett på maken!” som pappa sa.

Roligast på hela kvällen: På ena kortsidan satt en liten kille, kanske 10 bast, helt själv på läktaren. Säkert spelade hans mamma i Visby. Han hade en banderoll med texten:

Visby Boyz – dambasketens stämningsförhöjare!

Varje gång Luleå basket sköt mot korgen tjöt han i ett munspel, det lät som en felsignal i en frågesport: “BÄÄÄH”. Han gav inte upp ens när Luleå Basket gjorde sin hundrade poäng. Fatta vilken söt stämningsförhöjare!

På bilden nedan kan ni se honom som en liten prick bakom den svarta banderollen mitt på läktaren.

SafeRedirect

Niomiljonertrehundratusen visningar

11 november 2009
Tags ›

http://www.youtube.com/watch?v=3WkXPPLiZOY

Jag brukar lyssna på reklamradio när jag promenerar. Beyoncés If I were a boy spelas fortfarande. Varje gång jag hör den reser sig gåshuden under alla mina lager vinterkläder. If I were a boy:

I’d put myself first / and make the rules as I go

Genom att sjunga de enkla raderna på världens reklamradiostationer har Beyoncé gjort mer för feminismen än jag någonsin. Hon sätter förväntningar på könen, som ger killar större frihet än tjejer, i blixtbelysning. Utan att agitera, bara genom att konstatera.

You Tube-klippet ovan har, när jag skriver det här, haft drygt niomiljonertrehundratusen visningar.

Försvara flyktingbarnen

11 november 2009

Maria Ferm gör mig uppmärksam på situationen i Vellinge. Flyktingbarn som kommer ensamma till Sverige ska få bo tillfälligt i byn Hököpinge. Det vill inte befolkningen. På ett informationsmöte med ett par hundra besökare var stämningen hätsk, rapporterar Skånskan.

– Vi vill inte ha flyktingar här. Punkt. Slut, sa en anonym man och tillade att det är därför folk röstar på Moderaterna.

Vellingebon Rolf Andersson var “orolig” att någon eldar upp vandrarhemmet.

– Hoppas ingen gör det för då drabbas byns rykte. Men ägaren spelar verkligen rysk roulett.

Moderatstyrda Vellinge har alltid försvarat sin ovilja att ta emot flyktingar med ekonomiska argument. Men boendet för flyktingbarnen ska betalas av Malmö stad. Trots det beklagar sig Vellingemoderaten Carina Larsson:

– Det har inte funnits någon dialog. Det var bara pang bom. Hade vi haft möjlighet hade vi sagt nej.

Jag har svårt att hitta orden som beskriver mina känslor när jag läser Skånskans artikel. Sorg, vrede, vanmakt, välj själv.

Jag hoppas innerligt att opinionen för människovärde och demokrati, mot främlingsfientlighet och rasism, är redo att vakna på bred front. Så här kan vi inte ha det i Sverige. Här spekulerar vi inte i att hus där ensamma flyktingbarn bor ska brännas ner.

[Edit: Aftonbladet rapporterar nu att över 500 ensamkommande flyktingbarn väntar på någonstans att bo i Sverige. Hundratals kommuner vägrar att ta emot dem, trots att det vore en ekonomisk vinstaffär.

“Läget blir bara mer akut för varje dag som går. Det är väldigt tråkigt, för det är barn det handlar om. Ensamma barn”, säger Migrationsverkets Ronnie Magnusson.

Aftonbladet publicerar en lista på kommuner som tar emot ensamkommande flyktingbarn. Om din kommun inte finns med där, protestera hos närmaste politiker!

Alexandras aha-upplevelse

10 november 2009

o1c0n9618yc9a70sozyljs7x5crfrwq

Läs Alexandra Pascalidous fina kolumn i Metro: Jan-Olov och Madeleine var samma person.

Inför sin föreläsning på Mångfaldsdagen i Luleå mejlade Alexandra med Röda Korsets Jan-Olov Madeleine Ågren. Hade ett fel smugit sig in i mejladressen? Eller var det ett äkta par med gemensam mejlbox? undrade Alexandra.

“När jag anländer till Luleås fina kulturhus blir jag omfamnad av en man med långt, färgat hår, målade ögonbryn och djupblå blick. ‘Vad ska man kalla dig då? Och vem är Madeleine?’ frågar jag. ‘Det är jag. I en och samma person’ svarar denna sköna själ med en självklarhet som får mig att skämmas.”

Mats & Mattias, konstnärer i Norrbotten

10 november 2009
Tags ›

Det här är briljant. Mats Wikströms sång och video Jag är en konstnär i Norrbotten.

 

Man kan ställa ut i Kalix eller Kvinnobiblioteket

Man kan ställa ut i Piteå eller bakom staketet

Det spelar ingen roll, det kommer 14 personer

Ingenting blir sålt, man får koka makaroner

Mats må vara “en gammal gubbe som har blivit snäll”. Han är en fena på rockvideor ändå. Titta bara på Mattias Alkbergs Andra känner och Jag bara tänkte, liksom, att. De har Mats regisserat.

Båda låtarna kommer från Mattias Alkbergs nya skiva Nerverna. Jag måste genast köpa den.

Andra känner är det bästa jag hört av Mattias Alkberg, kanske det bästa jag hört över huvud taget, sedan MABD:s sista skiva Ditt hjärta är en stjärna. Den skivan räddade mig en gång. Jag lyssnade om och om igen, dag efter dag vecka efter vecka, tills jag mådde bra igen.

Cleo 30 år!

8 november 2009

SafeRedirect-3

Numera drivs lördagarna på Cleo av
Luleås klubbproffs Tigerboys. Kolla här.

 

I går fyllde Cleo 30 år. Luleås enda klassiska nattklubb, med allt härligt snusk som hör till, är bara tre år yngre än jag själv.

På min tid, åren mellan 18 och 20 när varje fredag på Cleo var ett äventyr, kallades stället för Klamydiagrottan. Många år senare träffade jag en schlagerstjärna som lika självklart kallade Cleo för Veneriska trädgården, efter en spelning där.

Själv tycker jag att smeknamnen Solvalla och V75 gör Cleo mer rättvisa. Kärlek var ändå målet när man (jag?) gick runt, runt det runda dansgolvet. Jag hoppades på förälskelse, varje kväll. Ibland blossade den upp (och slocknade).

I NSD kan du läsa vad jag och några andra Lulebor minns från våra Cleonätter.

Men! Har ni sett bilden NSD har grävt fram på mig! Den är tagen på Aftonbladets centralredaktion för typ tio år sedan. Passande, i och för sig. Jag hade knappt slutat gå på Fredags-Cleo då.

 

[Edit: Först nu ser jag det. Var jag verkligen den enda tjejen NSD kunde hitta att minnas Cleo?

Varför kvittrar jag inte?

8 november 2009

Det här med Twitter. Jag försöker verkligen. Men jag får ingen snurr på det.

Varför? Jag vet inte. Jag älskar ju att skriva statusar på Facebook. Jag använder rentav Facebook som en mikroblogg. Eftersom Twitter är en mikroblogg, alltså renodlar statusuppdateringarna, borde jag älska att twittra.

Dessutom är twittra ett himla fint ord. Som att kvittra. Att sitta på en gren och sjunga lite lågmält för den som har lust att lyssna.

Allt det där tänker jag. Men jag stannar ändå på Facebook. Låter twitterkontot vara orört. Det kan vara vanans makt. Tidsbrist. Eller så har det med formen att göra.

På Facebook kan man se statusar och kommentarer på samma ställe, efter varandra. Det blir ett samtal som kompletteras med väl synliga bilder och länkar – tentakler från diskussionen på Facebook ut i världen.

På Twitter blir det mer av en kakafoni. Snabba påståenden huller om buller, ibland kompletterade med kodade länkar. Eller som Martin Aagård beskrev det i Aftonbladet i våras:

Twitter – sajten som påminner om att stå och vingla på en tråkig fest strax efter midnatt. Alla tjatar på om sina liv. Ingen svarar.

När jag googlar fram det citatet ser jag att Aagård numera twittrar för fulla muggar. Han gör det både roligt och skickligt.

Förut

7 november 2009

Jag hittar en post som jag skrivit på min bästa väns Facebookwall:

Det är inte hur man har det. Det är hur man tar det. Så nu blir det självhjälpsböcker :) Puss

Det är skönt att inse:

Att det var länge sedan.

Att jag inte mår så längre.

Att jag uppenbarligen har humor även när det är tufft.

Ps. Citatet "Det är inte hur man har det, det är hur man tar det"
kommer från Krunegårdlåten "Ibland gör man rätt, ibland gör man fel".

“Hon ska vara här nu, forever”

7 november 2009

Inför fars dag imorgon: Läs om Björn Rönnkvist, nybliven överlycklig pappa, i Norrbottens-Kuriren. Det mest ömsinta reportaget på länge.

Björn om det första mötet med dottern Siri: “Det var som sockerdricka, bubbel, bubbel… Och jobbet, skit i det. Jag kommer tillbaka när jag kommer tillbaka.”

Johanna Hövenmark har skrivit och Britt-Marie Lindström har fotat.

Det är då som det stora vemodet rullar in

7 november 2009

SafeRedirect-2

Frusen törst i kön till Stadspuben i Luleå

Frusna drömmar uti monarkin

Kärleken får leva mellan nattskiftet och drömmen

Kärleken går på billigt vin

Det är då som det stora vemodet rullar in

Och från havet blåser en isande, gråkall vind

(Vintersaga, Ted Ström)

 

 

Mamma, mormor och jag gick på vernissage i Piteå idag. Musikern och konstnären Ted Ström ställer ut sina alster i Piteå-Tidningens foajé. Jag smet in i arkivet. Där finns läggen, med mina gamla ledare. Jag bläddrade inte, jag stod bara där och betraktade läggens ryggar.

1995 – 1996 – 1997.

Jag var en brådmogen ung dam på den tiden, tyckte att jag kunde uttala mig om allt och visste sanningen om det mesta. Kanske tur det. Annars hade jag väl aldrig vågat bli ledarskribent vid 19.

Nåja. Nu var det inte om mig det här skulle handla. Utan om Ted Ström. Jag skulle vilja köpa ett av hans alster, Happy Hour. Det syns kanske inte så bra i länken, men i den tavlan finns en människa för varje känsla. Som det är i en stimmig bar.

Ted bor i Nora numera, är god vän med min moster och morbror. Så vi har den stora lyckan att få höra honom sjunga och spela på olika släktkalas. När Ted bodde i Luleå skrev han Vintersaga, som först spelades in och gjordes känd av Monica Törnell. Texten är inspirerad av radions sjöväderrapport, som sakta makar sig över landet.

Ted började sitt vernissage i Piteå med att spela Vintersaga.

– BRA!! ropade en äldre man i församlingen.

Efteråt gick vi till Krokodil, Ronny Erikssons alternativa fik på Storgatan i Piteå. Jag berättade för en av mammas kompisar att jag är tjänstledig från Aftonbladet och frilansar som skribent i Luleå. “Det är en tuff bransch du har gett dig in i”, sa han.

– Jag är också tuff! svarade jag.