Åsa Petersen

Visar för '' - Visar arkiv för: december 2010

En om dagen: Day 30 – One last moment

29 december 2010

Det här var månaden då den sista sårskorpan från min ledsna sommar föll av. Jag kan inte minnas när jag mådde så här bra senast. Just då fick ni vara med mig, i 30 dagar under pretentiösa rubriker. Vilken tur!

Har ni lärt känna mig bättre? Då ska ni veta hur mycket bättre jag har lärt känna mig.

Jag tror att det är bra att skriva självutlämnande. Att ta ett steg utanför sig själv och försöka sammanfatta sin person. Omöjligt så klart, men själva försöket är nyttigt.

Efteråt tycker man bättre om sig själv. Så illa är jag ändå inte.

Så här på den sista En om dagen vill jag passa på att utlysa En om dagen – the sequal. Ge mig förslag på nya ämnen att skriva om! När ni har gett mig 30 bra rubriker (jag väljer enväldigt vilka) börjar vi helt enkelt om igen. Det blir som en skitlång frågestund.

Ta hand om er på nyårsnatten! Och glöm aldrig att det inte är nåt fel på den som är ensam, om ni måste fira själva.

Det var Prime PR som kidnappade S

29 december 2010
Publicerad av NSD Kultur

”Den känsla som många socialdemokrater upplever nu är att partiet är kidnappat.” Det sa Niklas Nordström i Aktuellt den 11 november, precis när Socialdemokraternas ledarkris var på väg att brisera. Jag funderade länge på det där. Vem menade Nordström hade kidnappat hans parti? Det framgick…

Läs artikel ›

Jag skriver bröllopstal…

28 december 2010

…till en av mina allra finaste vänner. På nyårsafton är jag en av hennes 14 brudtärnor. Det pirrar redan i magen. Pirr pirr.

En om dagen: Day 29 – Your aspirations

28 december 2010

Lycklig på en dubbelgunga, augusti 2009.

Jag strävar efter att leva lycklig. Det kan ju låta svulstigt, som att jag vore en oreglerlig Fröken Sverige-kandidat eller något.

Men för mig innebär lyckan att även ha tillgång till min olycka. Det kan göra ont och det kan vara svårt, men jag vill alltid vara så känslig som jag är. Ni som läser det här och känner mig vet exakt vad jag menar. Här är det inga fel på känselspröten inte.

Ingen människa är lycklig jämt. Alla människor lever sina olyckor som de sedan måste bära mig sig genom livet. Jag vill inte glömma mina kriser, jag vill respektera dem och komma ihåg hur de har förändrat mig till det bättre.

Jag tror verkligen att man kan bli klokare av att ha det svårt – om man vågar handskas med det svåra. Bara den som har tillgång till sin skörhet kan vara riktigt stark när det behövs.

Det sägs ibland att det som inte dödar, härdar. Det tror jag inte på. Det är en ren förolämpning mot alla de människor som tvingas leva i förtryck, krig och terror.

I dag stängde jag av teven när Rapport visade bilder från självmordsdådet i Pakistan i lördags, som dödade 40 personer. Sådana fasor ser jag bara på tv, om jag ens orkar det. Därför har jag ansvaret att inte överdriva mina egna olyckor. De får ingå i min lycka, helt enkelt. För att livet är just så dubbelt.

Jag vill orka känna hela livet igenom, även när livet sårar. Alternativet vore ju att gå genom livet som en robot. Och robotar, de stackarna, är ju tomma där hjärtat och själen skulle sitta.

Toabrist förstör Kafelino

28 december 2010

Jag var på Kafelino på annandagen. Jag såg så mycket fram emot att se Park Hotell att jag gick dit när det öppnade kl 21 och hämtade stämpel, för att säkert komma in senare på kvällen.

Grejen är att Kafelino skulle kunna vara Luleås bästa ställe. Grymma klubbarrangörer och fina artistbokningar. Jag trivs väldigt bra med crowden på Kafelino. Det är människor som vill nåt mer när de festar än att trängas bland andra fulla.

Kafelino är Luleås alternativa uteställe. Här kan man spränga normerna utan att riskera gruff.

Men. Det är det här med toan. På Kafelino finns bara EN ENDA tjejtoa. Det betyder att kissnödiga tjejer måste köa i minst 45 minuter när Kafelino är fullsatt. Som tjej står man alltså i kö i en evighet och håller på att sprängas, medan man ser killarna på toan bredvid  klara av sina kisserier på 45 sekunder om de vill. Killarna har nämligen en pissoar. De måste inte låsa om sig allihop.

Det händer att tjejer nära bristningsgränsen försöker smita in på killtoan. Men då kan man ge sig den på att nån osolidarisk snubbe ropar:

INGA TJEJER HÄR INNE!

Det snackas så mycket om att tjejer har fest på krogtoaletter, att de sminkar sig och skvallrar om killar när de låst in sig i grupp på toan. Att det är därför kön till tjejtoan är så lång. Så är det inte på Kafelino, jag lovar. Här kissar alla tjejer så snabbt de bara kan, av solidaritet med varandra. Men vad hjälper det? Hur man än vrider och vänder finns det bara en toa till alla tjejerna.

Annandagens utekväll slutade med att jag gick från Kafelino innan Park Hotell ens hade börjat spela. Jag gick hem för att kissa och sen var jag så sur att jag aldrig återvände.

Till den fina klubbarrangören som jag mötte i dörren på vägen ut kunde jag så klart inte säga som det var. Jag mumlade bara något generat om att jag “skulle göra ett ärende på stan”. Yeah right. Vid midnatt på annandagen.

Jag har all förståelse för politiker som på allvar vill lagstifta om könsneutrala toaletter. Jag tycker på allvar att det här är könsdiskriminering. Skratta om ni vill. Se sen hur mycket ni skrattar när ni köat i 45 minuter för att gå på toa.

En om dagen: Day 28 – Something that you miss

27 december 2010

Jag saknar min farmor. Hon dog i Knislinge den 15 augusti 2008 klockan 07.55.

Jag skrev hennes runa i Kristianstadsbladet:

En kvinna med stil

Farmor! Olga Petersen, född Christensen. Du föddes den 11 juni 1918, på Jylland i Danmark, som ett av 15 syskon. Efter fyra år i skolan fick du plats som piga. Då var du tolv år och tjänade 35 kronor om året.

Du gifte dig med Henry 1944. Ni fick fem barn: Bo, Ib, Bent, Karl och Irene. Karl är min pappa. 

Ni bodde och lantarbetade på sju olika gårdar i Danmark. Tiderna var hårda. Stampade jordgolv i avdelade stall blev till hem. Barnen fick sova i samma säng som du för att hålla värmen.

Ni flyttade till Sverige 1955. Farfar hade fått arbete på Lilla Markiegård i Anderslöv. Ägaren Tore Bengtsson hälsade dig välkommen med en hink ägg och en bit fläsk. En socialtjänsteman knackade på dörren med det första barnbidraget.

Ett lättare liv hade börjat.

Från gården i Anderslöv bar det av till gårdar i Staffanstorp och Knislinge. I början av 1970-talet byggde ni villan på Forsvägen i Knislinge. Här har jag några av mina starkaste barndomsminnen. Jag kan fortfarande känna doften av huset. Som är din doft.

Du var liten, kanske 1,55. Jag har ärvt mina breda vrister av dig.

Du bjöd på hackeböff, stekt lök, brunsås och skalad kokt potatis. Innan middagen fick jag plocka blommor i trädgården att ställa i vas på bordet. Du vårdade dina växter ömt. Du odlade grönsaker och drev upp bärbuskar. Det fanns alltid glass i källaren.

När mamma och pappa inte fick rätsida på mig, en fjortis som börjat tjyvröka, sa du: “Vad trevligt, en till som röker!”

Du hade tv-rummet fyllt av familjefoton. Du lät alla vara med i släkten, även de som hade skilt sig från dina barn.

Till mina födelsedagar skickade du vykort. Länge fick jag ett kuvert med en hundring i. Med åren övergav du svenskan för danskan i breven. 

Jag var hos dig alldeles för sällan.

Du var en kvinna med stil. Jag hade aldrig en chans mot dina klänningar. De där vintagefynden från 1965, de hade suttit på dig sedan 1965. I perfekt elegans.

De sista åren behövde du en del hjälp med hushållet. Städning och matlagning blev för tungt att klara själv. Du skulle aldrig i livet klaga på hemtjänsten. “De kommer med så god mat”, sa du. 

Du vårdade dina minnen. Industrisamhället och välfärden växte runt omkring dig men du kunde berätta om att stå i betorna.

Du var en stolt lantarbetare.

Finns det plats för mig i sossarna?

27 december 2010
Publicerad av NSD Ledare

Jag var 21 år när jag fick min första tillsvidareanställning. Det var 1998, på Dala-Demokraten. I somras sa jag upp mig från Aftonbladet. Jag inledde alltså mitt yrkesliv med 12 år av fasta anställningar. Det har varit en väldig trygghet. Jag har kunnat bli sjuk…

Läs artikel ›

En om dagen: Day 27 – Your favorite place

26 december 2010

Lycklig kväll på New York City Ballet.

NEW YORK. Den första åtrån, på avstånd, väcktes med Sex and the City. Åh frosseriet i mode och skyskrapor! Jag älskar båda.

Sedan hade jag sån tur att Mona Sahlin skulle till New York, på det årliga världsmötet om kvinnors rättigheter. Jag fick följa med som politiskt sakkunnig och vild nyförälskelse var ett faktum:

Manhattan den 3 mars 2004

Hej där hemma

Idag är det “super tuesday” i USA. I korsningen utanför mitt hotell står en man i John Kerry-keps och delar ut John Kerry-broschyrer. På TV-nyheterna diskuteras “gay marriage”. Konservativa snubbar talar om “värden vi måste föra vidare till våra barn”. Det är inte människovärdet de talar om.

Jag kom till New York i lördags. Skulle gå från Empire State till Time Square (sjukt häftigt ställe!) men gick åt fel håll på Broadway och stod plötsligt vid Ground Zero (eller plötsligt och plötsligt, vi hade gått ett bra tag). Det var en överväldigande upplevelse. 11 september kändes som igår – känslan av omedelbar fara och sorg kom tillbaka.

I söndags stod jag och väntade på mitt sällskap på Fifth Avenue. Världen drabbade mig. Har nog aldrig känt mig så liten i ett så stort sammanhang. New York är ju inte i första hand USA, utan hela världen samlad på ett och samma ställe. Det är så coolt. Det är, som jag skrev tidigare, överväldigande.

FN-huset innebär dålig hy (man konfererar i salar under jord med typ ingen luftkonditionering). Men också här är världen samlad. Afrikanska kvinnor med underbara håruppsättningar och färgstarka, strålande klänningar kommer in i salen och en stackars blond svenska i svart kavaj bleknar tills knappt konturerna syns. Folk pratar, pratar, pratar men de lyssnar på varandra också.

Ikväll har jag ledigt. Tänkte sätta mig i nån bar och ta en Cosmopolitan (mest för Carrie Bradshaws skull). Eller shop ’til I drop. Eller, om jag känner för att vara lite seriös, gå på museum. Vid närmare eftertanke blir det nog drinken – jag är oförbätterlig plus att jag har sjukt ont i benhinnorna efter alla promenader.

From New York with love,

Åsa

Jag hade inget val. Kärleksrelationen skulle bli beständig. Jag skulle tillbaka, minst en gång om året.

Det höll fram till maj 2008, då jag blev svårt sjuk på Manhattan. Den planerade långweekenden förvandlades till akutvård på New York University Hospital. New York var nära att ta mitt liv, men gav mig också livet tillbaka.

Det var tre veckor som förändrade mig i grunden. Väl hemma i Stockholm började jag Projekt Förändra Livet. Två och ett halvt år senare bor jag i Luleå och är singel med ett nystartat företag på halsen. Det har inte funnits tid att återse mitt kära New York.

Men nu, nu är det dags. Jag längtar så efter att öppna taxidörren och sätta ner den första klacken på Manhattan.

Risken är att jag aldrig kommer hem mer. Det är i sådana fall en smäll Sverige får ta.

En om dagen: Day 26 – your fears

25 december 2010

Jag är rädd för att bli lämnad. Att människorna som står mig riktigt nära ska få nog och säga: “Du är för jobbig. Jag orkar inte med dig. VI orkar inte med dig. Nu får det vara nog.”

Det är inte särskilt realistiskt, jag vet. Men rädslan känns verklig när den kommer. Då blir jag ängslig och försöker vara perfekt. Den perfekta dottern, den perfekta vännen, den perfekta flickvännen, den perfekta medarbetaren. Jag ursäktar mig oavbrutet och gör en höna av varje fjäder. Då blir det bara ännu värre.

Jag är även rädd för att lämna. Min största fasa är att tappa hoppet om människor. Att sluta älska den som en gång har funnits i mitt hjärta. Det vore ju sorgligt som ett dödsfall, eller ännu värre, som att den personen vore levande död.

Därför stannar jag ibland kvar i relationer längre än jag borde. Kämpar och kämpar och kämpar tills jag plötsligt en dag märker att kärleken verkligen är stendöd, att endast kampen finns kvar.

Då går jag bara. Rakryggat, rationellt och snabbt. Det kan verka grymt att gå på det sättet, jag vet. Men glöm inte hur jag har kämpat för att nå den punkten.

Så här kan det vara att leva i en familj:

25 december 2010

Jag: Ni kan inte komma då.

Familjen: Varför?

Jag: Jag ska träffa en kompis.

Familjen: Vem?

Jag: Bara en kompis.

Familjen: Åsa har en dejt! Åsa har en dejt!

En stund senare. Mobilen plingar till. Jag lyfter den, läser och svarar.

Äldre familjemedlem: Jag vart som nyfiken vad hon ska pyssla med.

Jag: Men herregud jag är 34 år. Nån gång har jag gäster.

Äldre familjemedlem: Du får då sköta dig.