Åsa Petersen

Visar för '' - Visar arkiv för: december 2010

En om dagen: Day 25 – A first

24 december 2010

Min första tanke var att skriva om första gången jag hade sex. Men om den upplevelsen vill jag inte säga mer än att jag var betydligt äldre och betydligt nöjdare än genomsnittet. Så jag skriver istället om den första julklappen jag öppnade i dag:

En köksvåg från mamma.

Jag blev så himla glad! Kanske inte av den anledning mamma hade tänkt sig.

I slutet av varje månad skickar jag alla mina fakturor, kvitton och kontoutdrag till min revisor. Det är alltid ett himla sjå, för jag vet aldrig hur många frimärken jag ska sätta på kuvertet för att det säkert ska komma fram.

Nu är det bara att jag väger brevet och kollar i portotabellen! Lätt som en plätt.

Mellan raderna i detta inlägg kan man gissa sig till mina bristande matlagningskunskaper. God jul!

I år åker tomten bredband

24 december 2010
Publicerad av NSD Kultur

God jul! I år finns det risk att pappa inte går ut för att köpa tidningen. Han kanske läser den på nätet istället, eller nöjer sig med att kolla in vilka nyheter hans Facebookvänner rekommenderar. Ska pappa och tomten äntligen få mötas? Eller blir det…

Läs artikel ›

En om dagen: Day 24 – something that makes you cry

23 december 2010

Saknad, så klart. Tung isande saknad. Men saken är att tårarna hjälper. För varje tår saknar jag lite mindre, tills saknaden har sköljts bort och ersatts av försoning. Det är så här det blev och allt blev till det bästa. Om hörnet väntar något finare och bättre.

Tårar är förlösande. Jag har över huvud taget svårt att se något dåligt med tårar. Kanske beror det på att min mamma och pappa har vågat visa oss barn sin gråt. Tårar hotar inte, tårar beror på känslorörelse och det är något bra. Den som inte känner har svårt att leva.

Jag gråter hellre av lycka än av sorg, frustration och ilska. Eller lycka, jag gråter inte av lycka. Jag gråter för att jag är berörd. Jag kan gråta när någon jag verkligen älskar rör i mig på ett sätt som jag verkligen har längtat efter.

Det är nog för länge sedan jag grät.

Om du vill komma hit och få mig att gråta är det helt okej. Jag kan torka dina tårar om du vill.

En om dagen: Day 23 – Something that makes you feel better

22 december 2010

Att möta en ny människa som får det att pirra lite varstans. Att somna i en varm trygg famn.

Det här mina vänner…

21 december 2010

…är den bästa bloggpost jag någonsin läst. Så sjukt roligt.

En om dagen: Day 22 – Something that upsets you

21 december 2010

Jag blir galen när människor som står mig nära blir orättvist behandlade. Galen som i blodtörstig terrier.

Ja, inte så att jag river och bits och slåss. Men ni skulle höra min svada. Jag blir ilsken i mina vänners ställe och svär över deras angripare tills tungan är svart. Avfyrar långa tirader om vad “den där människan” borde få höra.

Jag argumenterar och vrider och vänder och skäller tills mina orättvist behandlade vänner börjar försvara sina kombatanter: “Men Åsa, hon kan faktiskt vara snäll också. Hon är inte alltid så där. Hon menar nog inte så illa egentligen.”

Mer än en gång har det hänt att mina vänner trott att jag skäller på dem, inte på den som behandlat dem illa.

Jag måste nog jobba lite på det här.

En om dagen: Day 21 – Another moment

20 december 2010

Pappa i samspråk med taxichaffisen Stig när vi tar en fika på Shell.

När det här ögonblicket är över åker vi på Kvantum, jag veckohandlar och pappa pantar mina burkar. Sedan lagar pappa lampan i min garderob, han kan få allt att funka medan jag bara kan få saker att gå sönder.

Feminist som jag är skulle jag ändå aldrig klara mig utan minst en rejäl karl i mitt liv. Ha!

Europa den 19 december 2010

19 december 2010

Undrar om Svyatoslav Sementsov är en av hjältarna som demonstrerar mot diktaturen i Vitryssland ikväll? Mina tankar är hos demonstranterna. Jag beundrar ert oerhörda mod.

En om dagen: Day 20 – This month

19 december 2010

Den här månaden, december, är en komplicerad sak.

Först faller snön som puder och stjärnorna glimrar. Julmyset känns toppen, jag skickar julkort och köper julklappar och tänker att jag längtar till mellandagarnas slöa lugn.

Sedan, med den ökande julhysterin, kommer oron. I fjol var jag lyckligare. Men kanske inte helare. Hur kommer mitt liv att se ut nästa jul, hur lever jag då?

Det är den välbekanta storhelgsångesten, som jag delar med så många andra.

Därför undviker jag att skriva om månaden december mer ingående (orkar inte #prataomdet längre) och fuskar genom att citera alla krönikor jag skrivit den senaste månaden.

Sahlin utvecklade sitt partis idéarv (Aftonbladet den 22 nov):

Politiska debattörer som menar att Mona Sahlin inte har bidragit till den socialdemokratiska idéutvecklingen vet inte vad de pratar om. Hon var avgörande de år runt 2000 då socialdemokraterna började erkänna att det finns andra orättvisor än klass. Att det finns annat förtryck än det ekonomiska. Att det är en politisk uppgift att garantera människor rätten att vara sig själva, i frihet från diskriminering.

Den aggressiva klimakteriekvinnan (Regionala Nyheter den 24 nov):

Annika Forssén menar att läkarvetenskapens misshantering av klimakteriet och östrogenet visar hur viktigt det är med genusforskning. Det sägs föraktfullt att genusforskare bara är feminister med lösa åsikter. Men genusperspektivet är livsviktigt för att forskningen verkligen ska bli vetenskaplig.

Maryam och Ardalan är sossarnas framtid (NSD Ledare den 29 nov):

Det talas om tomrummet efter Mona Sahlin. Att Socialdemokraterna inte har några självklara ledare efter henne. Det kallas en ledarkris. Visst, i Mona Sahlins egen generation är det lite tunnsått. Alla är antingen ansvariga för valfiaskot 2010 – eller har lämnat politiken efter att ha ledsnat i Göran Perssons regering. Men i generationen under Mona Sahlins finns en rad socialdemokrater som ger mig hopp om att partiet ska kunna komma tillbaka som en stark och radikal politisk kraft.

Människorna är hela meningen med nätet (NSD Kultur den 1 dec):

Jag skulle aldrig klara min uppgift som samhällsdebattör om jag inte hade Facebook och bloggar. Eller jo, det skulle jag väl, jag var ju för fanken ledarskribent på faxens storhetstid. Men mina kompisars länktips, utrop och diskussioner på nätet ger mig tiotals uppslag i veckan. Tack för det, alla kloka!

Frida, 92: Ge oss en spark! (Aftonbladet den 6 dec):

Jag tycker det är helt genialt. Om äldre i glesbygden behöver sparkar under vinterhalvåret – när rullatorerna ­bara fastnar i snön – ska de naturligtvis få det. Att köra spark tränar varenda muskel i kroppen. Sparken är ett billigt fordon som lätt kan bli en del av rehabiliteringen.

Mycket mer än taskig internetuppkoppling (Regionala Nyheter den 7 dec):

Thomas Mai menar att internet har förändrat hur människor kommunicerar. Om du kan hantera nätets alla verktyg lever du i den bästa tiden någonsin. Om du inte kan det, är den här tiden skrämmande.

“Äntligen” – SD om bomben (NSD Kultur den 13 dec):

Jag är rädd. Men jag är inte rädd för att en självmordsbombare ska komma i min väg när jag går på Stockholms gator. Nej, jag är rädd för hur denna händelse kan komma att exploateras av antidemokratiska och rasistiska krafter.

Även storstaden är en småstad (NSD Kultur den 15 dec):

Jag menar inte att ställa ”stockholmare” och ”lantisar” mot varandra, som moderaten Anna Kinberg Batra blev känd för att göra. Tvärtom, jag menar att vi alla är lika måna om att höra hemma. Både storstadsbor och småstadsbor behöver en egen liten plätt på jorden.

***

Det är ju otroligt egentligen, hur mycket en krönikor kan ha att säga i så vitt spridda ämnen under en ynka månad. Det är när jag citerar så här som jag börjar ifrågasätta min självbild. Vem tror jag att jag är egentligen?

Hej där!

18 december 2010

Vilka är ni som läser egentligen? Presentera er gärna i kommentarsfältet. Jag är ju mitt inne i en månadslång monolog om mig själv här. Det kan lätt kännas lite ensamt.

Åsa