Åsa Petersen

Visar för '' - Visar arkiv för: april 2011

Stora lyckan

30 april 2011

Jag är så himla glad i dag. Det kan bero på:

1) Att jag hade en underbar kväll igår, med trollkarl vid bordet och allt.

2) Att jag ska ut på nya bus ikväll.

3) Att jag reser till New York om mindre än 48 timmar och har en helt prillig resfeber.

Det kan även bero på denna bild, saxad från dagens DN:

Fina Thella la ut den på Facebook imorse och jag bara gapskrattade. Brittiska prinsessan Eugenie. När monarkin är så här kul kan jag nästan tänka mig att ha den kvar.

Jag saknar dig, Christina Garbergs-Gunn

29 april 2011

Sorgen griper tag i mig. Christina Garbergs-Gunn, den legendariska bibliotekarien på Brunnsviks Folkhögskola, har gått bort. Hon dog i hemmet omgiven av sina närmaste.

För mig har Christina betytt mycket. Det var hon som tog tag i mig och gjorde allvar att mitt skrivande. Just nu, i denna stund, är orden få. Men i texten nedan, som jag skrev 2008, finns min kärleksförklaring till Christina.

Tack för allt. Vila i frid Christina. Om jag trodde på en himmel skulle jag veta att du fanns där uppe nu, i vild diskussionen med de största författarna.

Åsa

Rädda bokstugan på Brunnsvik

2008-01-29

Jag kom till Brunnsviks folkhögskola, och medielinjen där, hösten 1995. Jag var 19 år och hade äntligen hittat rätt, efter två avbrutna gymnasieutbildningar.

Jag skulle skriva. Det fick jag göra på Brunnsvik. Lärarinnan Margareta lärde mig journalistiskens grunder. Intervju, referat, reportage, argumenterande text, ingresser, citat. Det gick lätt alltihop. För lätt. En gästlärare sa åt mig att jag var lat. “Bara för att du har så lätt för dig, betyder inte det att du slipper anstränga dig. Om du latar dig blir det aldrig bra.”

Jag började kämpa med mina texter.

Det var lite ensamt, ibland, där på Brunnsvik. Just det läsåret var vi bara fyra tjejer på medielinjen. Jag var dessutom klart yngst i klassen. Många kvällar satt jag i tystnaden i biblioteket, Brunnsviks underbara bokstuga. Där gjorde jag mina skrivövningar. Där förklarade bibliotekarien Christina Garbergs-Gunn att om jag vill skriva riktigt bra, måste jag läsa riktigt mycket. Helst skönlitteratur. Christina guidade mig bland arbetarförfattarna. Hon visade mig Kerstin Thorvalls När man skjuter arbetare.

Jag vågade, efter våndor, hänga upp mina egna dikter på anslagstavlan i bokstugan. Jag hade sett Fyra bröllop och en begravning och fallit handlöst för W.H. Audens dikt Funeral Blues:

Stop all the clocks, cut of the telephone
Prevent the dog from barking with a juicy bone
Silence the pianos and with a muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead
Put crêpe bows round the white necks of the public doves
Let the traffic policemen wear black cotton gloves

He was my North, my South, my East and West
My workingweek and my Sundayrest
My noon, my midnight, my talk, my song
I thought that love would last forever: I was wrong

The stars are not wanted now, put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood
For nothing now can ever come to any good

Det här var före internets storhetstid. Jag kunde inte googla dikten. Jag hittade den ingenstans. Till slut letade Christina fram den ur sina gömmor, eller jag tror att hon beställde den någonstans ifrån. Jag hängde upp den i mitt rum på studenthemmet och läste den varje kväll innan jag somnade.

Jag har återvänt till Brunnsvik några få gånger under den 12 år som gått. Jag går alltid raka vägen till bokstugan. Känner på böckerna, luktar på lugnet. Tittar ut över sjön Väsman, utsikten från bokstugan är slående, och känner samma känslor som 1995-1996: Orden är viktigast av allt. Utan ord kan man inte andas.

Om Christina är där kramar jag henne. Det var ett tag sedan vi sågs nu. Jag undrar om hon fortfarande har sina runda glasögon.

Nu läser jag i Dala-Demokraten att bibliotekstjänsten på Brunnsvik ska sparas bort. Sveriges största och mest belönade folkhögskolebibliotek ska i praktiken läggas ner.

Nej! Gör det inte!

Ingen reklam tack

28 april 2011

En webbtidning om hälsa, välbefinnande och viktnedgång vill att jag ska blogga om dem. Som tack får jag tre biljetter till något event i Luleå, en sund kväll i goda vänners lag.

Man ba’ “Hur tänkte ni nu? Har ni nånsin läst nåt jag skrivit eller?”

Textreklam nej tack. (Skrev jag och tog ett chips till. Funderar även på en drink.)

Patrik Sjöberg i mitt hjärta

28 april 2011

Den här dagen tillbringar jag med en osnuten friidrottsstjärna i tankarna.

Det är ju så vi har betraktat Patrik Sjöberg. Som en arrogant, oanpasslig, odräglig superstjärna. Själv har jag tjustats av det. Någonstans i botten av snubben som står och röker vid höjdhoppsmattan har jag anat en obändig styrka och attraherats.

Men inte visste jag vidden av Patrik Sjöberg styrka. Inte kunde jag ana att han en vårdag 2011 skulle släppa en bok och göra sig till tolk för ett oanat antal barn och före detta barn: Det här är sexuella övergrepp. Så här är det är när en sjuk vuxen person tar sig oerhörda friheter med ett barn.

Patrik Sjöberg har pissat på Viljo Nousiainens grav. Jag förstår honom. Ilskan är en avgörande faktor för att göra sig fri och komma vidare. Den vuxna Patrik var tvungen att hämnas åt den lilla Patrik.

Patrik Sjöbergs lika glasklara som eftertänksamma berättelse är inte bara viktig för honom själv. Den är viktig för alla barn som just nu upplever nya sexuella övergrepp.

– Jag hoppas att det leder till att en unge går till polisen eller berättar för sina föräldrar. Då har man hjälpt någon i alla fall, säger Patrik Sjöberg i Aftonbladet.

Det sägs att sexuella övergrepp mot barn är ofattbara. Sluta säg det! Det som kallas ofattbart kan vi lika gärna blunda för, det går ändå inte att förstå eller göra något åt. Det ofattbara är ingens ansvar.

Sexuella övergrepp mot barn är inte ofattbara. De är en förfärlig men alltför vanlig del av vår verklighet som vi måste ta itu med.

Nu har Patrik Sjöberg gjort vad han kan. Patrik i mitt hjärta.

I fajt med Rädda Barnen

27 april 2011

Rädda Barnens generalsekreterare Elisabeth Dahlin gillar inte min ledare i NSD om Det blir bättre. Läs hennes debattartikel och mitt svar.

Läs artikel ›

Wow

27 april 2011

Jag är väldigt glad för det här. Omröstningen i Luleå om “Folkets förebild” går vidare och just nu är jag i topp. Begreppet “Folkets förebild” känns för all del främmande, det finns självklart inte bara en förebild i en stad och ännu mindre ett samlat folk. Den största likheten vi människor har är vår rätt att vara unika individer. Tänk vilken tur att det bara finns en av varje sort.

Ändå är jag väldigt glad. De andra nominerade går minsann inte av för hackor. Refaat Ezeldin som genom sin kamp för Egyptens folk gjort Luleå till en stad i världen. Petra Lundmark som vårdat BD Pop med all sin kärlek och förverkligade festivalen Musikens makt. Jan-Olov Madeleine Ågren som är en ständig nagel i ögat på förtryckande normer. Anna Jonsson som förnyat Luleå Baskets arbetsformer och alltid står upp mot idrottens gubbiga tendenser.

Förebilderna är många i vår stad, långt fler än vad som ryms på den här listan. För min del får det gärna vara dött lopp mellan de nominerade.

Röstningen till “Folkets förebild” pågår till den 13 maj klockan 19. Mer information om hur du röstar hittar du här.

Jag är trött på åldersfascismen

27 april 2011
Publicerad av NLL

Hörni. Age is nothing but a number. Ålder är inget utom en siffra. Mina vänner är en brokig skara. En av många saker de inte har gemensamt är sin ålder. Min äldsta vän är 74. Min yngsta är 19. De ger mig olika saker men…

Läs artikel ›

Älskade elektroniska medicindosett

26 april 2011
Publicerad av NLL

Inga-Britt Carlberg och jag träffas en strålande vårdag. Vi sitter i solen på hennes inglasade balkong och dricker kaffe. Sambon Helge tar en eftermiddagslur i rummet bredvid. Han fyllde 90 i helgen, det var stort kalas. Hela lägenheten är fylld av vackra snittblommor. – Jag…

Läs artikel ›

Sex and The City-Carrie gone bad

25 april 2011

Jag kan inte släppa greppet om den här helgen. Har inte haft så roligt på år och dar. Det är inte mycket som lämpar sig för skrift men om ni vill ha några ledtrådar, läs Magnus Ekelund. Han kallar mig “Sex and the City Carrie gone bad”. Jag bär epitetet med den äran.

Några saker jag gjorde:

* Pratade med en jättestor man. Så stor att jag var tvungen att säga det medan jag blickade upp mot honom någonstans i taket: “Jag har aldrig pratat med en så stor man förut.”

* Fick en ny vän som utmanar mig på alla sätt och vis.

* Åkte till mormor i Piteå och åt påskmiddag. Gav henne skära tulpaner. Tyckte om henne så hjärtat hoppade ur kroppen. På bussen hem glömde jag min plånbok. Den fick jag snabbt tillbaka av busschauffören vars kompis hittade mig på Facebook. Underbara människor!

* Firade påsk med finfina Ann, Patrik, Alma, Samuel och Jonte. Gav alla barnen påskägg. Fast Jonte räknas knappast som barn längre. Nu är han 18 år, lång och ståtlig och spelar i IFK. Anyway, Ann och jag tittade på allehanda tv-program, bra och dåliga. Såg E-Type i urtöntiga NittiLeaks och mindes min 90-talskärlek till honom. E-Type ska jag blogga om en annan gång.

* Hängde med den snyggaste tjejen i stan, Lisa. Hon såg ut som något slags underbar påskhippie, konstaterade Magnus:

Så här såg jag ut vid midnatt på annandagen, hemkommen efter en timmes besök på Olivers. Fortfarande spiknykter, med insikten att jag hellre ville sova än festa för att avsluta helgen på topp:

Vi ses i vardagen alla fina! Den blir nog också rolig.

Skakande läsning

25 april 2011

Förmodligen sist av alla tipsar jag om Torbjörn Nilssons text i Fokus: Vägen till Juholt.

Avsätt någon timme och läs. Det är hisnande krångligt och kaosartat. Det är en helt sluten partiledarstrid som inte anstår någon. Som absolut inte har med politisk förändring att göra. Folk bråkar med varandra utan att verka veta varför. De vill inget, egentligen, utom att vinna.

Mest träffande formulering: “Efteråt ska Berit Andnor säga att det varit en öppen process, men det enda som har varit öppet är hennes lögn om att det har varit öppet. Alla accepterar den förnedring det innebär för en politiker att inte få berätta vad man vill förändra.”