Åsa Petersen

Visar för '' - Visar arkiv för: april 2011

Finlands sak är svår

19 april 2011
Publicerad av NSD Ledare

De främlingsfientliga Sannfinländarna gick från 4 till ofattbara 19 procent. I dagens NSD analyserar jag det finska valresultatet.

Läs artikel ›

Lockarna är fina i alla fall (de på höger sida har jag tvinnat för hand)

18 april 2011

Nu lägger jag ner jobbet för idag. Är rent sinnessjukt trött, som synes. På min näsa kan man se märken efter mina glasögon och om mina axlar hänger en filt. Jag borde bestämt befinna mig i sängen, inte framför datorn.

I dag var Lina Norberg Juuso från NSD:s helgbilaga här och intervjuade Ann och mig om vår vänskap. Det var fint att sätta ord på kärleken. Tänk att jag har Ann, tänk att Ann har mig, för alltid. Det var första gången jag träffade Lina. Hon är lika trevlig som hon verkar.

I morgondagens NSD kan man läsa min ledare om de främlingsfientligas enorma framgång i det finska valet. Finlands sak är svår. Tack och godnatt.

Lyssna! Det blir bättre.

18 april 2011
Publicerad av NSD Ledare

Att överleva ungdomsåren är ingen självklarhet för hbt-personer. Det kan låta drastiskt, men det visar statistiken. Min ledare i NSD handlar om hbt-rörelsens kamp för att rädda sina unga. 

Läs artikel ›

Sunday bloody sunday

17 april 2011

Dags för ett inlägg av dagbokskaraktär igen. Terapeutiskt, på något vis.

Kan för bövelen inte komma på vad jag gjorde i fredags kväll. Men jag vet att det var något fint.

[Tänker]

Just ja, jag var på basket. Såg LF förlora mot Norrköping i en tredje rafflande semifinal. Har inte sett något så spännande på år och dar. Jag älskade matchen men hatade att förlora den. Efteråt, på hemvägen, förstod jag att basketen hade vunnit mitt hjärta. Här i Luleå ska man helst vara hockeytokig men basket är mer min stil. Närmare, snyggare, snällare. Nästa säsong köper jag årskort.

I går skrev jag en lång viktig text. Det var gastkramande att få ihop den, eftersom den inte ligger i linje med vad jag brukar skriva och eftersom den ska publiceras i en stor publikation. Jag slet som ett djur och nu är jag nöjd. Älskar att kämpa med orden, känna hur de lossnar för att slutligen gå min väg.

Efteråt var jag som en trasa. Gav mig ändå ut på stan och bjöd hem hela indieeliten på efterfest. Det var trevligt men jag blev en kärring så klart: “Tänk på grannarna! SÄÄNK!” Jag tror samtliga gäster tyckte det var rätt skönt när jag slutligen körde ut dem.

I dag steg jag upp och gjorde mitt arbetsrum till temporär ledarredaktion. Har ett påskvikariat på NSD medan Olov Abrahamsson, den politiska chefredaktören, är på semester i New York. Roligt! Jag la ner hela mitt hjärta i en angelägen text om Det blir bättre. Läs den i NSD, nät eller papper, imorrn.

Sedan gick jag hem till mamma och pappa och åt lax. Sedan ringde en vän, vi gick och tog en kopp kaffe. Nu ska jag fakturera några jobb, kanske skriva en kulturkrönika och sedan sova. Det låter ju som om jag jobbar hela tiden men det gör jag faktiskt inte. Jag bara delar mitt liv mellan umgänge och jobb på ett ganska intensivt sätt. Passar utmärkt för närvarande.

Förresten, vad händer i Finland? Rösterna räknas just nu och Sannfinländarna är på väg mot 20 procent, en ökning med typ 15 procent sedan förra valet. Högerpopulismen vinner mark i land efter land och det är lika hemskt varje gång. Har god lust att skälla ut Sannfinländarna på den “tvångssvenska” de föraktar så.

Coola förebilder

15 april 2011

Jag är nominerad till Folkets förebild på Näringslivsgalan i Luleå. Tillsammans med en hel bunt coola eldsjälar och entreprenörer. Till exempel Refaat Ezeldin, Luleåprofilen från Egypten som i februari värmde hela stan med sitt engagemang för demokrati och mot Mubarak.

Rösta gärna på din favorit. Röstningen pågår till den 13 maj och all information om hur man röstar finns här.

Vårkänslor i Luleå

15 april 2011

Den här bilden har pappa tagit på en av sina promenader på Storgatan. En installation av Elina Näsvall är i full färd att hängas upp mellan Smedjan och Ebeneser. Projektet kallas Vårkänslor och drivs av Luleå & Co.

Elisa Näsvall läser till inredare på Sverigefinska folkhögskolan i Haparanda. Vad mig anbelangar borde hon kallas konstnär.

Jag har aldrig sett något så vackert i vår stad.

Var det livet eller ödet?

14 april 2011

Det hände en sak i går. Jag skulle intervjua en äldre kvinna som jag aldrig hade träffat förut. Ämnet var mycket professionellt och handfast.

Vi satt på hennes balkong, det var den första riktiga vårdagen i Luleå. Solkatter sken från porslinet. Vi avhandlade snabbt mina frågor, hon svarade rappt och klart och bra. Mission accomplished.

Sedan blev vi sittande. Under de följande två timmarna fick jag en ny vän. Vi talade om glädje, om sorg och om hur livet kan vända när man minst anar det. Jag fick ta del av en mogen livshistoria som gjorde mig gott.

Jag grät och grät, fast inte av sorg.

Var det livet eller ödet? Var det meningen att vi skulle ses så att hon kunde bli en varm hand på min kind?

Jag skulle kunna bli religiös för mindre.

Bejaka det goda i Norrbotten

14 april 2011
Publicerad av NLL

Regional utveckling börjar med människors utveckling. Det kan inte sägas nog många gånger. Norrbotten är summan av sina människor. Om vi förmår vara ett län som välkomnar och utvecklar folk av alla sorter blir vi framgångsrika. Det handlar inte bara om dagis åt små, arbete…

Läs artikel ›

Att överleva högstadiet

12 april 2011

http://www.youtube.com/watch?v=JQnRBqR0-TM

Tur och Retur är ett antirasistiskt skolprojekt i Luleå. Den här veckan har elever i årskurs 6 till 9 kommit till Kulturens Hus för att skapa tillsammans och fundera över begrepp som främlingsfientlighet och mångfald.

Det har varit helt otroliga dagar. Alla människors rätt att vara sig själva och respekteras för det har stått i centrum.

Clodine Kunda berättade hur skönt det var att höra ordet ”Välkommen” när hon kom som flykting till Sverige. Philip Kuo talade om familjerestaurangen Waldorf i Luleå: ”Vi anställer 28 personer och betalar massor med skatt. Människor gör rätt för sig om de bara får chansen.”

Även jag har föreläst och kan ärligt säga att jag inte vet när jag gjorde sådan nytta senast. Eller i alla fall hoppas att jag gjorde det.

Att tala för flera hundra personer är inte riktigt min grej, milt uttryckt. Men jag gick upp på scenen ändå. För att visa att det går att överleva.

I alla människor bor det någon stor – hur liten, utanför och fel man än känner sig. Stoltheten kommer med åren. Oavsett vad klasskamrater och plågoandar säger.

Eva i mitt hjärta

11 april 2011

Eva Nordmark får dagens alla blommor. Hon blir nämligen ny ordförande i TCO.

För mig har Eva betytt mycket. Vi är båda från Luleå. När jag gick med i SSU, en fjortis på skakiga ben, fanns Eva där. Hon var 20 år och JÄTTEVUXEN. Jag tyckte att hon var smartast, snyggast och coolast i världen.

Eva kunde även vara ett riktigt pain in the ass. Hon skulle alltid tvinga mig att göra läskiga grejer. Hon körde upp mig i talarstolen på min första SSU-kongress. Jag skulle hålla två tal, tyckte Eva. Ett om gratis kondomer och ett om bostadspolitik.

Jag kunde inte säga nej till henne. Hon var ju min idol och som sådan en riktig auktoritet. Så jag gjorde det. Höll två tal på skakigaste benen ever. Jäklar vad jag svor över Eva i hemlighet. Men jäklar vad hon fick mig att växa.

Det var Eva som fick in mig på den feministiska banan. Inte på det sättet att hon förklarade genussystemet eller lärde mig att läsa Simone du Beauvoir. Eva var mer praktiker än så. Hon gick helt enkelt på tvärs med könsrollerna.

Eva lydde inte rådet “Håll käften och var söt!” Hon lät aldrig någon, man eller kvinna, köra över henne. Eva var självklar över sin plats på jorden. När SSU-killarna föll i gråt var det hon som tröstade.

Eva gjorde upp med myten om kvinnor och män som varandras motsatser. Hon visade mig att människor inte måste leva efter påtvingade könsroller. Det går att vara människa i första hand, inte sitt kön.

Under åren har Evas och mina vägar skilts åt och korsats. På senare tid har vi funnit varandra igen, i en ny och vuxnare vänskap som inte innebär att hon är idol och jag är fjortis.

Men ens innersta vänner är ofta ens stora förebilder. Eva kommer alltid att vara en av mina. TCO är bara att gratulera, de har gjort ett riktigt kap!