Det är som om även min ungdoms trygghet slås i spillror av Breiviks illdåd, skriver jag i DN Söndag. Texten finns bara i papperstidningen, inte på nätet.

Jag var ett ensamt barn. Jag stammade, men förmådde ändå inte hålla tyst om mina åsikter. Jag höjde min röst på ett normbrytande vis som flickor inte skulle. Samtidigt var jag mycket känslig. Det gjorde mig lättsårad i barndomens stenhårda hierarkier. I januari 1990, som…