Södra hamn, Luleå.

Jag vaknar på fel sida. Räknar till tio innan jag kliver upp ur sängen. Går in på toa, borstar rutinmässigt tänderna och håret. Slänger på mig lite smink och några plagg. Väljer snygga skor för att pigga upp.

Börjar promenera mot kontoret men känner att frukost är ett måste. Tar omvägen förbi Börje Olssons i Smedjan och beställer en skinkfralla med latte. Noterar ett gäng snubbar i ögonvrån några bord bort. De verkar vara mellan 30 och 40, jag kan se att de inte är från stan. Då hade jag känt igen åtminstone någon av dem.

Efter en stund blir det jobbigt. Jag dricker min latte och fipplar med min mobiltelefon men distraheras av deras blickar. De stirrar, det känns inte bekvämt. Även genom skyltfönstret stirrar de, när de går ut för att röka.

Jag hoppas de ska vara på väg någon annanstans men inte. När de kommer in igen börjar en av snubbarna hämta kaffe och ta omvägen förbi mitt bord. Han gör det fyra gånger på tio minuter och varje gång han går förbi, närmare och närmare, väser han saker som:

“Ooh snygging!”

“Är det gott med kaffe va?”

Jag ler tillbaka den första gången, som för att vädja om fred. Det hjälper inte.

Jag gör ett snabbt överslag av mina möjligheter. Det finns ingen på fiket som sitter nog nära för att märka vad som pågår. Personalen är upptagen med sitt bakom disken. Jag tar upp min Facebook och skriver en status, att ha som bevis om det skulle hända något:

Blir just i detta nu trakasserad av ett gäng snubbar på Börje Olssons. De stirrar och väser “Ooh snygging” när de tar omvägen via mig för att hämta kaffe.

Jag fattar inte att det är samlar bevis jag gör. Jag bara skriver, snabbt som attan, med skakiga händer.

Någon minut senare, när snubben har tagit ännu en sväng med kaffepannan, bestämmer jag mig för att gå. Jag låter det sista kaffet vara, reser mig från stolen och tar på mig kappan. Märker att han är rakt bakom mig, bara centimeter bort. Tänker att om han rör mig nu, skriker jag rakt ut.

Fyller lungorna med luft.

Han låter mig vara. Jag andas ut, lämnar fiket och skyndar mot kontoret.

Himlen är grå och jag har fått en påminnelse om rädslan jag så ofta känner men så många säger är irrationell. Rädslan för manlighetens avarter.

Det är inte så lätt att ta staden tillbaka, att våga gå ensam hem genom natten, när en latte och macka på stamfiket kl 10 en tisdagsmorgon kan skrämma livet ur en.

Jag trodde det skulle vara smärtsamt att inte kunna vårda minnet av en person som stått mig nära. Jag trodde det skulle gränsa till hat. Så i ren lojalitet försökte jag hålla liv i kärleken, i form av minnen. Sedan kom det oundvikliga slutet. Minnena gick inte längre att vårda eftersom de inte överensstämde med sanningen. Och vet ni. Det känns ingenting.

Frigjord och pånyttfödd tog jag bussen till Umeå igår. Trängseln lyste upp mig som ett monster inifrån men sen var jag framme. Matti och Magnus på Scharinska. Om det fanns ett liknande ställe i Luleå skulle jag kunna ha ett uteliv som anstår en singel av min typ.

Först tryckte vi på hotellet. Det var lite hård stämning och väldigt mycket vin.

Vidare till Scharinska. Magnus gick på. Han var rena rama succén.

Sedan kom Matti Apornas Son.

Plötsligt vart det natt och punkmaskerad på en farm (inga bilder). Så småningom morgon. Man käkade våfflor till frukost och vart bakis.

Tyvärr var räddningen stängd.

Nu är jag hemma i Luleå igen. Sitter i soffan under en blommig filt med doftljuset tänt och känner mig rockig. Är ju rena rama roddarn om man tänker efter.

Jag var “Plankan” i mellanstadiet. Mina bröst var “små”.

Därför har jag i 20 års tid köpt alla mina underkläder på H&M och Lindex. Bara där fanns nog små bh:ar för mig, trodde jag. Billigt var det också. 79:50 för varje 75A.

För mig har en bh bara varit något med inlägg man hänger på kroppen för att skyla brösten, och för att få dem att se större ut. Form och färg har alltid gått före funktion, för funktionen har inte funnits över huvud taget.

Fram tills idag, då jag av en ren slump gick in på Twilfit i Luleå och prövade en lite dyrare bh. Jag tyckte att den satt konstigt så jag frågade en expedit, för första gången någonsin om bh-storlekar. Hon hette Madelene, drog lite i spännet på ryggen och sa:

“Vänta, jag ska visa dig en sak.”

Sedan kom hon tillbaka med en bh i storlek 70C. Jag tänkte hon var knäpp men lät henne hållas. Tog lydigt på mig bh:n och förstod plötsligt vad detta plagg är till för. I denna nya, både mindre och större bh, hade jag plötsligt stöd i ryggen och avlastade axlar.

“Vänta lite”, sa hon. “Jag tror den här skulle sitta ännu bättre i 70D.”

Det var ett under, jag överdriver inte. Här har jag gått omkring i 20 år och haft helt fel storlek, helt fel uppfattning om vad en bh är för något och vad den ska vara bra för. Först fick jag gåshud. Sedan började jag gråta. Det var en sådan lättnad och en sådan förnedring, på samma gång.

Jag undrar hur många kvinnor som har varit och är i min situation? Som inte ser brösten som en viktig del av kroppen, utom för att amma eventuella barn. Som slentrianmässigt köper bh:ar utifrån genussystemets bestämmelse om vad som är “små” och “stora” bröst.

Laddningen runt den kvinnliga fysiken lurar i oss att bröst främst är dekoration. Inte en viktig del av kroppen som faktiskt måste bäras på rätt sätt, oavsett om vi ammar eller ej.

Jag har lärt mig en läxa idag. Jag har fått en ny syn på mig själv. Och framförallt, jag har nya bysthållare som ger mig stöd i ryggen och avlastade axlar. Kanske blir även min hållning rakare nu.

Det är inte en dag för tidigt.

Läs Magnus Ekelunds nya blogg på Djungeltrumman. En anledning kan vara att han utser mig till madonna.