Åsa Petersen

Visar för '' - Visar arkiv för: april 2012

Ursäkta, men gruvorna räcker inte

27 april 2012
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Förra veckans krönika blev omdebatterad. Att hävda att länet behöver något annat än malm, vatten och skog är kontroversiellt. Den norrbottniska självbilden går fortfarande ut på att vi är Sveriges Klondyke som ständigt blir rånade på våra naturtillgångar av sörlänningar.

Därmed blir den stolthet som vi skulle kunna känna över våra basnäringar utbytt till en illasittande offerkofta. Det är inte särskilt synd om Norrbotten längre, landets just nu hetaste investeringsregion. “Sträck på er för fanken!” vill jag ropa till alla norrbottningar som känner sig förfördelade. Vi lyckas aldrig förmå staten eller EU att vara med och betala den järnväg och sjöfart som vår basindustri behöver om vi i nästa andetag ber omvärlden dra åt skogen.

“Jag tror verkligen att Musikens Makt och Pridefest kommer att gynna tillväxten. Nej, jag är ironisk”, skriver en läsare om min krönika. Det är en klassisk Norrbottensattityd. Här uppe håller vi inte på med känslopjunk. Här är gruvor minsann viktigare än människor.

Precis den attityden driver på utflyttningen, som sakta men säkert suger musten ur länet. Alltför många unga och kreativa människor, inte minst kvinnor, flyttar från Norrbotten för att söka sina drömmar på andra håll. Att pröva sina vingar som ung är inget konstigt, jag har själv bott tio år i Stockholm. Problemet är att alldeles för få väljer att återvända. De ser inte en nog spännande framtid i Norrbotten.

Musikens Makt och Luleå Pride står för kultur och människovärde. Att sådant faktiskt skapar tillväxt finns det vetenskapliga belägg för.

Richard Florida, professor i Toronto, analyserar stadssamhället utifrån sociala och ekonomiska teorier. Han hävdar (och nu blir det många krångliga ord) att tjänstesamhället kräver öppna, innovativa och kontaktintensiva miljöer. Receptet för regional tillväxt är, enligt Florida, att skapa miljöer där människor kan trivas. Det kräver en variation av varor och tjänster, estetiskt tilltalande omgivningar och god offentlig service. Men det räcker inte. Richard Florida skriver:

“Det gäller att skapa en miljö där människor har en möjlighet att fortsätta utvecklas, där det finns en hög grad av öppenhet och tolerans för att dels skapa trivsel, men också för att man ska kunna ta in nya idéer.”

Florida mäter graden av tolerans i ett samhälle genom att granska hur hbt-personer trivs, hur immigranter välkomnas och hur brett kulturlivet är. Många kulturarbetare i en stad tyder på att människor har utrymme att uttrycka sig själva där.

Festivaler som Musikens Makt och manifestationer som Luleå Pride är alltså fullständigt avgörande för om Luleå och Norrbotten ska överleva i en värld som ställer om från industri- till tjänstesamhälle.

Vi kan välja att vara med i den utvecklingen, eller att ställa oss vid sidan om. För mig är valet enkelt. Jag kommer alltid att tappa andan av hänförelse inför forsarnas kraft och gruvornas djup. Jag tar varje tillfälle att argumentera för Norrbotniabanan. Men jag skulle aldrig vilja leva i ett Norrbotten som tappar bort människovärdet, kulturen och tjänstenäringarna.

Det enskilt största hotet mot vårt län är den mossiga inställningen att den som inte jobbar i gruvan inte jobbar över huvud taget.

Läs artikel ›

Videopremiär! Supernova!

26 april 2012

Här kan du lyssna på hela EP:n som släpps idag. En bländande poplåt och två magiska covers.

Dölj inte rasismen mot samer

25 april 2012
Publicerad av NLL

Författaren Lena Andersson är en av Dagens Nyheters mest respekterade och uppskattade krönikörer. Hon är känd för att göra klarsynta analyser som tar samhällsdebatten ett steg längre. Därför har jag extra svårt med Lena Anderssons krönika i lördags – som i korthet gick ut på…

Läs artikel ›

For the love of Staffan Westerberg

24 april 2012

Visdomsorden i Staffan Westerbergs bok Onyttingen är nästan outsinliga:

“Det sorgliga för oss människor är att änglar aldrig syns när de har sina vingar på. Men är de av, går det bra. Och nu var de av. Jag tror att det är många som går omkring och är änglar utan att veta om det.”

Onyttingen är Staffan Westerbergs självbiografi i ett åldrande, drömskt perspektiv. Charmiga perversiviteter blandas med poetiska aformismer som bara Staffan Westerberg kan. Han får säga vad han vill, för att han är så avväpnande i hela sin smarta löjlighet.

Ingen, jag säger ingen, är människa som Staffan Westerberg. Och ingen kan beskriva Norrbotten på samma kärleksfulla sätt. Han rör sig som en kärleksängel över länet i allmänhet och Luleå i synnerhet.

Ikväll läste Staffan Westerberg, tillsammans med bland andra Karin Paulin och Maria af Malmborg Linnman, högt ur Onyttingen på Norrbottensteatern. Det blev en föreställning omöjlig att lämna utan att känna värmen om hjärtat. Musik, fräckisar och klokskap om vartannat.

Westerberg fuckade åt publiken och vi tyckte om det. Vi krävde honom på extranummer och han ropade “Jag har inga extranummer!” tills han valde att brista ut i sitt crescendo: “Jippi-ey Jippi-ey, jag är både glad och gay!”

Efteråt ville jag fota honom, se bilden ovan. Då blev han jätteblyg och rafsade snabbt ner “Till Åsa, må så gott” i boken jag köpte.

Ja, jag älskar honom tamejfanken.

För att han får mig att överse med mig själv och alla andra människor.

Natten är dagens mor – andra chansen

23 april 2012

Maja Runeberg: Varför svarar du aldrig på mina frågor? Det är som om allt jag säger flyger ut genom fönstret.

Mats Pontén: Stäng det är du snäll.

Den här måndagen har jag tillbringat på Norrbottensteatern, med att se ett genomdrag av Lars Noréns genombrottspjäs Natten är dagens mor. Första akten före lunch, andra akten efter. Jag har alltså tillbringat nästan hela dagen på människans botten, samtidigt som jag utgjorde 50 procent av publiken.

Jag ångrar mig inte. Jag skulle göra om det när som helst igen. Skådespelarna Margareta Gudmundson, Therese Lindberg, Mats Pontén och Maja Runeberg gör teater när den är som allra angelägnast.

Platsen är ett familjedrivet landsortshotell i mitten av 50-talet. Hotellets beläggning är på nedgång och ekonomiska problem hopar sig. Kerstin, mamman, flyr till alkoholen och gör allt för att dölja sitt tilltagande missbruk. Pappan Erik med döttrarna Görel och Sara hamnar i ett medberoende av ständig oro och misstänksamhet.  Ändå fortsätter familjen att försöka älska varandra. Det går åt skogen för alla inblandade.

Natten är dagens mor brukar beskrivas som ett tätt familjedrama med starka känslor och svart humor. På Norrbottensteatern har regissören Rasmus Lindberg bearbetat pjäsen, så att pappans roll blivit mammans och sönernas roll blivit döttrarnas.

Detta skifte i könsrollerna, att den försupna pappan plötsligt är en mamma, gör det extra gripande att se uppsättningen. Det går inte att skydda sig mot alkoholismens nattsvarta konsekvenser genom att gömma sig bakom slitna klyschor om fulla, jävliga och våldsamma gubbar. Hela tragiken, och galghumorn som gör den hanterbar, blir djupt mänsklig. Långt bortom bekväma könsstereotyper.

Läs gärna Johanna Hövenmarks kloka recension i Norrbottens-Kuriren här.

Natten är dagens mor spelade för utsålda salonger hela hösten. Jag var ofta på resande fot, så det blev aldrig att jag såg den då. Men precis som jag kan du få en andra chans.

I början av maj åker Natten är dagens mor på gästspel till Göteborg och Umeå. Därför repeteras pjäsen inför publik i Luleå. Fredagen den 27 april klockan 19.00 och lördagen den 28 april klockan 15.00 kan du se föreställningen gratis om du anmäler dig till Norrbottensteaterns biljettkassa.

Norrbotten måste låta Luleå lyckas

21 april 2012
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Norrbotten växer så det knakar. Nästan 200 miljarder kronor ska investeras i länet de kommande åtta åren, visade en kartläggning förra sommaren. Summan har växt sedan dess, med Facebookbygget och andra spännande grejer som händer.

Gruvorna slukar mest pengar och arbetskraft. Till det kommer ny skogsindustri, vattenkraft, vindkraft och bioenergi. Glesbygdskommunerna i Norrbotten har fullt sjå med att bygga så attraktiva städer att människor faktiskt vill bo där. Inte bara flyga in och ut för att jobba.

Men det hjälper inte hur fina samhällen Kiruna, Gällivare och Pajala än lyckas erbjuda – om inte Luleå mår bra.

Varje land och län behöver en huvudstad som sjuder av liv. Där människor kan uppleva provokativ kultur och gastkramande sport, festa hela natten lång eller shoppa tills de storknar. Där folk kan möta varandra utan att redan veta vem den andra är. En stor del av tjusningen med att vara människa är ju att upptäcka nya människor och företeelser. Att känna att livet är större än vardagen ibland.

Ett Norrbotten som tror att folk ska lockas hit bara med hjälp av jakt, fiske och storslagna naturupplevelser kommer att gå in i väggen fortare än kvickt. Det finns helt säkert en sådan friluftslängtande målgrupp för Norrbotten att nå, men den är inte stor nog.

Företagen i länet längtar efter välutbildad, ung arbetskraft. Långtifrån alla ambitiösa, unga människor söker efter “lugn och ro”. De vill bli utmanade och känna att de lever.

Därför måste Luleå vara en stad som samlar så många människor och upplevelser att nästan vad som helst kan hända. Musikens Makt och Luleå Pride blir höjdpunkterna sommaren 2012. Jag längtar efter att träffa folk från hela länet där.

Luleå har alla förutsättningar att bli en ännu starkare norrbottnisk huvudstad än i dag. Men då måste kommunen bli bättre på att binda samman universitetet med centrum. I dag lever Luleåborna parallella liv med studenterna. Vi vet att de finns ute på Porsön och att de har förjäkla kul, men vi möter dem sällan i vardagen.

Om kommunen verkligen ansträngde sig för att få in

studenterna till stan, kanske med en och annan utbildningslokal och studentlägenhet, skulle Luleås stadskärna börja leva på ett helt annat sätt än idag. Kolla på Umeå, Europas Kulturhuvudstad 2014. De har ett uteliv som Luleå bara kan drömma om – inte minst eftersom studenterna är en självklar del av stadsbilden.

Det räcker inte att Luleå anstränger sig för att bli en bättre norrbottnisk huvudstad. Minst lika viktigt är att övriga länet låter Luleå växa på allvar.

Det finns en uråldrig mentalitet i Norrbotten som säger att ingen ska tro att den är något. Denna klassiska jantelag bygger på föreställningen att människor och städer som växer gör det på någon annans bekostnad – när det i själva verket är tvärtom. Att tillåta Luleå att vara ett starkt regioncentrum skulle gynna hela länet.

Själv skulle jag aldrig flytta till Kiruna om jag inte visste att jag kunde åka och vimla i Luleå med jämna mellanrum. Lika lite som jag skulle stanna kvar i Luleå om jag inte fick flyga till storstadspulsen i Stockholm emellanåt.

Alla norrbottningar behöver inte resonera som jag. Men många av de unga människor som Norrbotten behöver gör det.

Läs artikel ›

Rikard och Elma

19 april 2012

Minns ni min intervju med Rikard Wolff för en tid sedan? Han berättade om sin familjs gripande relation till Luleå. Rikards farmor Ella bodde här när hon förgäves försökte rädda sin judiska syster ur förintelsen.

Wolffs tillhörde Luleås tjänstemannaöverklass, ja rent av societeten. Hembiträdet Elma, nu 93 år, har i ett brev till Rikard Wolff berättat:

“Jag sydde blusar åt fru Wolff och maskeradkläder. Och så putsades silverpokaler och bestick, knivbladen med kork och skurpulver. Jag fick också knyta ryamattor med årtal och initialer.

När det var fest hyrdes kokerska och serveringshjälp. De bjöd landssekreterare Sundberg, advokat Lindse, landshövding Gärde, läkaren, brandchef Kaje. För dessa tillfällen fick jag en svart klänning köpt i Danmark, vitt förkläde och hätta.

Deras motorbåt hette Rhea och med den åkte vi till sommarstället Ellabo på Mjölkudden. Jag fick också följa med i bilen till Boden en gång. Ella blev åksjuk och spydde i sin mössa. De hade privatchaufför som hette Grym.”

Idag träffades Rikard och Elma för första gången.

“Nu har jag fikat med Elma. En fantastisk kvinna, född i Piteå och näst äldst av 15 (!) syskon. Hon berättade otroligt vackra historier om farmor och farfar och livet i Luleå 1937-39”, skriver Rikard och skickar med bilden ovan.

Vilken stilig dam! tänker jag. Och blir väldigt rörd, naturligtvis.

Magnus fick mig att gråta idag

16 april 2012

http://www.youtube.com/watch?v=vs3IDlA6kJg

4. första ljuset 

hur ska orden kunna bära
hur ska jag kunna förklara
hur mycket du betyder för mig
hur jag alltid letat efter dig 

den sista solen med dig i oktober
var det första ljuset som jag såg på jorden 

Idag korrade jag texterna till Det definitiva drevet, Magnus Ekelund & Stålets kommande skiva. Jag brast i gråt flera gånger, fick skriva mina röda små anmärkningar genom tårarna.

Vänta bara tills ni själva får lyssna, ni kommer avlida en smula.

“Ibland kraschlandar jag i köket”

15 april 2012
Publicerad av Aftonbladet

Läs min intervju med justitieminister Beatrice Ask i Aftonbladet Söndag. Vem är egentligen människan bakom politikern som väcker så starka känslor?

Läs artikel ›

För mig är nätet som vilken gågata som helst

13 april 2012
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

När jag skriver det här har 425.000 personer gillat Mark Zuckerbergs istumme på Facebook. 25.000 personer har delat bilden vidare.

Det var på skärtorsdagen som Facebookgrundaren, Zuck som han kallas, valde att lansera sitt första datacenter utanför USA med en bild på isstatyn i Luleå.

Så agerar ett geni på sociala medier. I stället för att uttala sig i något tråkigt pressmeddelande lägger han ut en exotisk och humoristisk bild som hans nära 13 miljoner följare på Facebook kan gilla, kommentera och dela vidare.

Så sprids en budkavle över världen: I Luleå, ända uppe vid polcirkeln för fanken, händer det något häftigt som angår oss.

Reklamen är naturligtvis ovärderlig för Luleå som stad och Norrbotten som län, det som i marknadsföringen kallas Swedish Lapland.

Jag kommenterade fotot med ett enkelt “Mark, welcome to Luleå!” Bara några timmar senare hade jag 25 nya vänförfrågningar från hela världen. En ung kille från Brasilien har sedan dess frågat mig hur man bor, äter, äventyrar och festar i Sverige. Han ska till Europa nästa sommar och vill resa hit.

Utifrån detta exempel är det lätt att se Facebook, Twitter och andra sociala medier som en marknadsplats. Människor sprider sina budskap kors och tvärs över världen och den som får flest likes vinner.

Ett annat vanligt sätt att se på sociala medier är att avfärda dem som arenor för struntsnack. “Hur hinner folk skriva så mycket skit på Facebook egentligen? Jag bryr mig inte om vad de har ätit till frukost eller att de har hål på sina strumpor!” är en ganska utbredd åsikt vid svenska fikabord.

Som om sådant struntsnack inte förekommer vid trefikat på jobbet.

Jag har ett annat sätt att se på sociala medier. De är en väldigt integrerad del av mitt liv. Det går inte ens att räkna hur många gånger jag kollar Facebook och Twitter under en dag. Där umgås jag med vänner, blir förälskad – och jobbar. För mig är nätet som vilket vardagsrum eller vilken gågata som helst.

Jag vore körd som journalist och krönikör utan sociala medier. På Facebook håller jag koll på vad som är dagens snackis. På Twitter följer jag stora nyhetshändelser världen över.

Demokratirörelsen i arabvärlden erövrade nätet för att göra verklighet av den arabiska våren. De använde Facebook och Twitter för att organisera demonstrationer och rapportera om regimernas övergrepp. Världen kunde följa och stödja deras kamp i realtid. Jag blir alldeles lycklig över teknikutvecklingen när jag tänker på det.

Det här är min första nyhetskrönika i Norrbottens-Kuriren. Varje fredag ska jag skriva om sådant som rör sig i Luleå och länet. Sådant som berör och upprör. För att lyckas med det behöver jag er hjälp. Om ni inte möter mig i vimlet i Luleå finns jag alltid på nätet. Skriv gärna en rad eller skicka en länk om sådant jag borde veta. Självklart har ni källskydd.

Nu kör vi! Jag kan inte minnas senast jag var så taggad.

Läs artikel ›