Åsa Petersen

Visar för '' - Visar arkiv för: juli 2012

“Luleå är min kärleksstad”

28 juli 2012
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Den folkkäre skådespelaren Sven Wollter berättar sin historia om Luleå och beskriver sin kärlek till Lisa Wede som en vacker saga.

Sven Wollter, den folkkäre skådespelaren, ser inte livet som en motorväg längre. Utan som en park han strövar omkring i, med några fasta punkter. Göteborg är hemstaden, Stockholm är arbetsstaden. – Och Luleå är min kärleksstad. Här har jag Lisa.
Vi träffas en måndag morgon, på trappan till Kulturens hus. Sven vinner mig genast med sin värme och humor. Berömmer Kulturens hus som Luleås vackraste byggnad. Vänder sig sedan mot Strandparkeringen:

– Se där, så fruktansvärt fult! ropar han med glimten i ögat.

Nej, någon vacker stad tycker Sven Wollter inte att Luleå är. Alldeles för platt, ingenting som sticker upp. Och alldeles för många tråkiga tegelkomplex på alltför liten yta, som skymmer de få tjusiga husen längs Storgatan. Ebeneser till exempel.

Men vad gör det, när Sven Wollter har upplevt några av sina vackraste stunder här? Det var i Luleå han mötte kärleken.

Överväldigande sorg
Hösten 2001 gick skådespelerskan Viveka Seldahl, Svens fru sedan många år, bort. Medan han hade överlevt två olika former av cancer gick hennes aggressiva livmoderhalscancer inte att stoppa.

Sorgen efter Viveka var överväldigande.

– Jag var ganska så bedrövad, eller rättare sagt fruktansvärt ledsen. Mina ungar har berättat att min sorg var så stor att de undrade: “Vad ska det bli av farsan?”

I februari 2002 blev Sven uppringd av Kerstin Wixe, producent på Radio Norrbotten. Hon ville att han skulle läsa in en roman som radioföljetong.

Kerstin visste att Sven hade det svårt, så hon erbjöd honom att fixa det från en studio i Stockholm. Men Sven kände att miljöombyte var precis vad han behövde.

– Jag sa: “Leta upp en lämplig snödriva och bygg en liten koja, så kommer jag!”

Började ringa varandra
Väl i Luleå yrde snön över gatorna. Sven hade ännu inte lärt sig att stadens centrum ligger på ett näs och kunde inte skilja på Norra och Södra hamn. Han gick ständigt vilse på vägen mellan hotellet och radion.

I radiohuset delade Kerstin Wixe rum med Lisa Wede, som nu är redaktionschef. På deras röda soffa satt Sven när han tog paus från inspelningarna. Snart märkte Sven hur gärna han pratade med Lisa. När inspelningen var över sa han:

– Hör av dig om du kommer till Stockholm, så tar vi en bärs!

Framåt vårkanten hörde Lisa av sig till Sven i ett jobbärende. De började ringa till varandra ibland, förmodligen oftare än arbetet krävde.

En dag berättade Lisa att hon skulle komma till Stockholm för att intervjua författaren P O Enquist. Sven sa att han skulle möta henne på stationen, så skulle de gå och ta den där bärsen.

En vacker saga
Plötsligt fann Sven sig själv framför delikatessdisken på Ica, för att köpa de allra finaste räkor. Han gick på Systemet för att fixa ett riktigt gott vitt vin. Sedan städade han hemma och gjorde extra fint i köket. Trekvart innan Lisas buss skulle komma stod Sven redan på stationen och väntade.

Han sa till sig själv: “Vad är det med dig, karl? Har du gått och blivit förälskad?”

Det hade han absolut. Sedan den kvällens långa samtal har Lisa och Sven aldrig varit skilda åt.

Han kallar deras möte för en vacker saga.

– Den är vacker för att den visar att i den djupaste bedrövelsen är vi människor väldigt mottagliga för känslor. Garderingarna far åt helskotta och allt som är positivt blir betydelsefullt. Med Lisa fick jag en ny chans i livet.

Samtidigt fick sorgen efter Viveka lov att värka ut. Bilder på henne kunde fortfarande stå kvar hemma.

– Lisa är en sådan enastående klok människa. Och jag tror inte att man kan springa ifrån en sorg. Det hjälper inte att blåsa upp sig för att bli glad, eller att få en klapp på kinden. Inte för mig. Smärta måste få ta sin tid.

Sven och Lisa gifte sig 2003. Det var viktigt för Sven. Hans och Vivekas förhållande hade varit så offentligt.

– Jag ville göra kärleken till Lisa lika tydlig för världen.

Politisk person
Sven och jag promenerar från Kulturens hus, via bryggorna i Norra hamn, till Gültzauudden. Nu sitter vi på uteserveringen vid Gamla Rådhuset och dricker kaffe. Det här är Svens favoritplats i Luleå, med all grönska och utsikten över älven.

Jag försöker få honom att recensera Luleå som stad. Det är inte det lättaste. Sven är en politisk person, känd kommunist, som hellre talar om samhälleliga värderingar än betygsätter platser.

Efter en viss betänketid säger han att medierna i Norrbotten är alldeles för lokala. De snappar sällan upp debatterna som pågår i Stockholm.

– Ta sommarens stora kulturdebatt om klassamhället. Den borde verkligen föras här uppe. I Norrbotten bor arbetarklassen, här finns klassmotsättningarna. I Stockholm blir klassdebatten ofta akademisk. Här skulle den bli verklig.

Lokaliteterna har börjat förlora sin betydelse för Sven. Det viktigaste är var han har sina nära och kära. Barnen och barnbarnen finns i Stockholm. De politiska vännerna bor i Göteborg – den 1 augusti ska han segla med Ship to Gaza därifrån till Oslo. I Luleå finns Lisas stora släkt, som även har blivit Svens familj.

– En stad kan man alltid gå och glo på och tycka ditten eller datten om. Men det är sekundärt. Det är människorna i staden som räknas.

Sven säger att han har en stark känslomässig förankring i Luleå. Folk är öppna och trevliga och har tagit emot honom på ett schysst sätt. Han känner sig aldrig som en utböling här.

– Fast det är klart, jag är en asfaltsblomma från storstan. Jag skulle aldrig bo i Luleå om det inte vore för Lisas skull.

Vem kan klandra honom? Platser formas av sina människor. Och kärleken har alltid tagit människor till nya platser.

Läs artikel ›

Var tar all smärta vägen på sommaren?

26 juli 2012
Publicerad av Eskilstuna-Kuriren

Det enda negativa man får skriva på Facebook i juli är att vädret är dåligt. Då kommer det genast någon som kräver rättning i ledet: ”Upp med hakan! Inte är det så illa!”

Läs artikel ›

“Om jag vill göra något så fixar jag det själv”

21 juli 2012
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Sommarintervju med operasångerskan och smyckesdesignern Katarina Fallholm.

LULEÅ. Jag trodde att jag skulle träffa en operadiva. Det gjorde jag inte. Katarina Fallholm är en hårt arbetande kulturarbetare och småföretagare som alltid har gått sin egen väg.

FAKTA

Namn: Katarina Fallholm

Ålder: 48 år

Yrke: Smyckesdesigner och operasångerska

Familj: Gift med Jan. Sonen Max, 13 år.

Bäst med Luleå:

“Att det är nära till allt, vad det än är. Makten, sportarenor eller människor. Det finns alltid någon att rådfråga om man behöver hjälp och det är aldrig svårt att komma fram.”

Sämst med Luleå:

“Vintern. Sommaren är helt enkelt för kort. Nu är det snart augusti och vi har bara varit ute med fiskebåten två gånger.”

Tre Luleåfavoriter:

Mitt hem

“För att min familj finns här hemma. Jag känner mig halv utan dem. Kärleken är det viktigaste av allt, men den gör också att man blir väldigt beroende av andra människor.”

Likskär

“Det är underbart där, lite som en tropisk ö. Långgrunt och bara sand. Man kan inte tro att det finns på de här breddgraderna.”

Domkyrkan

“Jag har alltid känt mig nära kyrkomiljön. I kyrkan kan man finna en ro och där är det högt i tak. Det är en symbol för hur jag tycker att livet ska vara.”

Vi träffas på sommarens hittills varmaste dag i Luleå. Från Katarinas villa på Bergnäset kan man se rakt över vattnet till Järnverket. Gråsjölären ligger som en liten guppande flotte på halva vägen. Vid bryggan nedanför huset sitter en fiskare och reder ut sitt nät. Katarinas fiskebåt ligger förankrad en bit ut.

Här möts hennes stora värld och hennes lilla.

– Ibland säger jag att Luleå är som New York. En stad omgiven av vatten med en park mitt i. Och Bergnäsbron är Brooklyn Bridge! säger Katarina och skrattar.

Hon har rest över hela världen ändå sedan hon lämnade Kalix efter gymnasiet. Först som flygvärdinna, stationerad i Saudiarabien och New York. Sedan som mezzosopran, när operan blev hennes liv.

– Jag började sjunga inför publik redan som trettonårig. Jag var en riktig lokalkändis i Kalix när jag var liten. Körledaren i kyrkan, Alvar Burman, trodde på mig. Han lät mig använda hela min röst och tyckte inte alls att jag behövde mikrofon. Jag fick ta plats med min sång.

När åren som flygvärdinna var över utbildade sig Katarina till operasångerska. För att operan är ett sätt att sjunga som alltid erbjuder nya sätt att utvecklas. Naturrösten är viktig, men den måste användas och placeras på rätt sätt. Det är en ständig skola.

Både på Operastudion i Stockholm och Operahögskolan i Göteborg gjorde Katarina succé. Vid ett av antagningsproven satt chefen för Helsingforsoperan med. Han tyckte att Katarina skulle komma direkt till Finland och sjunga Carmen, utan att utbilda sig först.

– Jag ångrar att jag inte gjorde det, för jag tror att jag hade fixat det. Jag var redan 28 år då, det kändes på ett sätt som att utbildningen hindrade mig i min utveckling. Konkurrensen i klassen var hård, det blev till ett hinder.

En midsommar på 1990-talet var Katarina hemma i Norrbotten och firade midsommar. På vattenskidklubben på Vassholmen träffade hon sin stora kärlek Jan, som hon nu är gift med.

– Jan var perfekt för mig. Lugn och trygg och klok. Jag dras till människor som inte är så lätta att lägga märke till första gången. Som man måste komma nära för att lära känna. Lite som Norrbotten är.

Katarina fortsatte sin operakarriär. 1999 blev hon gravid. Det kändes inte lockande att uppfostra ett barn i Stockholm, med tunnelbana och allt. Dessutom hade Jan sitt jobb i Luleå.

– Det var bäst för flest att vi slog oss ner här.

Det är i Luleå som Katarina har utvecklats till en fullfjädrad entreprenör. Lokala konsertarrangörer bokar helst nationella artister och tenderar därför att välja bort Katarina, en internationell artist som faktiskt bor i Luleå. Hon fixar istället sina egna konserter. Hyr lokaler, som Kulturens Hus eller Domkyrkan. Köper in ljud och ljus och engagerar musiker.

Att Katarina dessutom arbetar med sponsorer betraktas ofta som en provokation av kulturetablissemanget.

– Jag ses som kommersiell och det är inte alltid så populärt. Men jag har å andra sidan aldrig tagit emot några bidrag. Om jag vill göra något så fixar jag det själv. Arbetar ihop mina egna pengar som jag sedan satsar.

Sedan några år tillbaka är Katarina först och främst smyckesdesigner. Det började med att hon målade färgstarka tavlor, Himlakatter. Under melodifestivalen i Växjö 2005 träffade hon en musiker som tyckte att katterna skulle passa perfekt som smycken. Han var silversmed och erbjöd sig att göra några smakprov.

– Det blev jättefint. Det visade sig att han var en av de bästa smederna i Sverige.

Himlakatterna blev snabbt populära smycken. Katarina bestämde sig för att utöka sin kollektion och bytte namn på den till Opera & Co, för att inte bara behöva hålla sig till katterna. Nu finns hennes smycken i butiker över hela Sverige.

Hela ruljansen, från att ta emot beställningar till att hålla lager och skicka varor, sköts av Katarina själv i Luleå. Hon arbetar ofta till tio på kvällarna och har bara någon enstaka dag ledig. Aldrig en hel helg eller semester.

Men vad gör du om du helt enkelt inte orkar mer?

– Ofta behöver jag bara några timmar i skogen för att finna lugnet. Härifrån till F21 kan man gå tur och retur på en och en halv timme. Det är fint, det brukar jag göra.

Fast visst är det slitsamt. Katarina säger att hon gärna skulle ha mer hjälp med det praktiska och administrativa. Så att hon kan ägna sig åt det hon är bra på: design och marknadsföring.

Under vårt samtal blir det tydligt att Katarina är en person som hämtar kraft ur sin privata sfär. Hon trivs bäst hemma och jobbar bra på egen hand. Jag anar en ensamhet som alla människor som har valt att gå sin egen väg kan känna.

– Visst förstår jag att mitt sätt att ta plats och förverkliga mina idéer kan sticka i ögon på folk. En gång skrev en journalist att jag var exhibitionist. Jag svarade faktiskt honom då, skrev att “Hallå, jag försöker bara försörja mig.”

För att lyckas med det har Katarina inte råd att vara diva. Men har lärt sig den svåra konsten stå upp för sig själv.

Läs artikel ›

På SSU-lägren fann jag min ungdoms trygghet

20 juli 2012
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Ett år har gått sedan terrordåden i Oslo och på Utöya.
Det ofattbara har förvandlats till verklighet i en av vår tids mest rättssäkra och plågsamma rättsprocesser.

Anhöriga och överlevande kämpar sig tillbaka till livet. Debatten om hotet från högerextremismen pågår fortfarande.

Åsa Petersen har tillbringat många somrar på likadana läger som Utöya. Helgen efter terrordåden skrev hon en text i Dagens Nyheter. Det kändes som om Breiviks illdåd hotade även hennes ungdoms trygghet.

Kuriren publicerar idag denna text på nytt. Som en påminnelse om hur ont det gjorde. Men även om att kärleken, i spåren av terrorn, visade sig vara starkare än hatet

Jag var ett ensamt barn.

Jag stammade, men förmådde ändå inte hålla tyst om mina åsikter. Jag höjde min röst på ett normbrytande vis som flickor inte skulle. Samtidigt var jag mycket känslig. Det gjorde mig lättsårad i barndomens stenhårda hierarkier.

I januari 1990, som 13-åring, gick jag med i SSU. Det hade jag längtat efter. Mina föräldrar hade berättat om vänskapen och kärleken de mötte i det socialdemokratiska ungdomsförbundet.

Jag ville också ha den gemenskapen. Jag ville inte vara ensam längre. Jag ville vara bland andra unga som också tyckte saker om allt från världsfreden till skolmaten.

Sommaren 1991 åkte jag på SSU:s valläger i Säfsen tillsammans med min nyvunna SSU-vän Ulrika. Jag var 14, det var min första stora resa utan mina föräldrar.

Vi tog nattåget från Luleå till Dalarna. På perrongen stod nära och kära och vinkade av oss. Det pirrade i hela kroppen.

En natt var det spöregn. När Ulrika och jag vaknade hade vi tältduken alldeles ovanför näsorna. I taket hade det bildats en regnbassäng. Som vi frös! Allt i våra ryggsäckar var blött. Sovsäckarna fick torka på tältlinorna i den efterlängtade eftermiddagssolen.

På kvällarna samlades vi i lägrets ideellt drivna kafé. Där köpte vi hallonsoda och toast med enorma mängder smält ost. Någon hade med sig en gitarr. Vi sjöng arbetarrörelsens sånger. Jag älskade Sådan är kapitalismen för att den var rolig och En kungens man för att den var hemsk.

Politiska ungdomsförbund kritiseras ofta för att vara opolitiska. De beskylls för att försöka lura in unga människor i politiken med läger, discon och innebandy. Kritikerna förstår inte att politik är livet. Argument och värderingar utvecklas bäst om samtalet inte låses in i konferenslokaler utan får pågå i livets alla rum.

I SSU var det okej att diskutera politik var och när som helst. Det fanns alltid någon som var redo att hålla med, säga emot eller utveckla resonemanget. Det höjde min politiska medvetenhet.

På vallägret i Säfsen 1991 var jag bara ett barn. På vallägret i Luleå 1994 hade jag hunnit bli en ungdom. Tusentals SSU:are från hela landet kom för att fira en hel sommarvecka i min hemstad. Lägerinvigningen var ett av mitt livs dittills stoltaste ögonblick.

Jag bodde i husvagn på campingen med min bästis Ann, som jag hade träffat i SSU ett år tidigare. Vi är fortfarande bästa vänner, eller snarare har vi växt samman till systrar. Jag vet att vi kommer att vara förtrogna hela våra liv.

Lägernätterna tillbringade jag inte i husvagnen – utan på lägertidningens redaktion. Vid den här tidpunkten hade jag börjat få utlopp för min stora lust att skriva. De äldre SSU:arna hade sett min talang och gjort mig till skribent i ungdomsförbundets tidskrifter.

Lägertidningens redaktion var inte bara allvarlig, den var pretentiös. Vi skildrade lägrets missförhållanden (förmodligen att det inte fanns nog många bajamajor, jag minns inte så noga) och försökte starta drev mot lägerledningen.

Drevet misslyckades vi med, men jag fick min första upplevelse av journalistik. Eller åtminstone av något som hade ambitioner att vara journalistik.

Jag har aldrig tvekat på att SSU har lagt grunden för min yrkesbana. Som 19-åring skrev jag mina första ledare i Piteå-Tidningen, lika naiv som tvärsäker. Vid 22 kom jag till Aftonbladets ledarredaktion. Där blev jag blev kvar i tio år innan jag flyttade hem till Luleå och sadlade om till frilansjournalist.

SSU lärde mig att min röst var värd att lyssna på och mina texter värda att läsas. I SSU hade jag mina första redaktörer som lärde mig det professionella skrivandets hemligheter. De gav feedback som vore de chefer på kvällstidningar. Jag tuggade i mig kritiken, njöt av berömmet och sög i mig all kunskap jag kunde få.

På Luleålägrets sista kväll stod Jonas Gardell för underhållningen. Ann och jag satt precis framför scenen och höll varandra i händerna. Gardell framförde högröstat sitt normkritiska buskap medan han vred hela sin kropp i förunderliga grimaser. Vi skrattade och grät av rörelse. Jag hade aldrig hört något så roligt och viktigt.

På SSU-lägren fann jag min barndoms och ungdoms trygghet. Där kände jag mig fullkomligt trygg i en fjortisvärld som annars kunde te sig hotfull.

När jag skriver det här har det gått tre dagar sedan massakern på Utöya. Högerextremisten Anders Behring Breivik ville mörda en hel socialdemokratisk ungdomsgeneration och sköt alla han kunde.

Jag förmår inte handskas med det. Jag har ont i hela kroppen, jag somnar uppjagad och vaknar hålögd. Börjar läsa de överlevandes starka skildringar av helvetet på ön men måste sluta mitt i texterna. Det blir för svårt. Det är som om även min ungdoms trygghet, som grundlades i SSU, slås i spillror av Breiviks illdåd.

– För mig är Utöya mitt ungdomsparadis som i går blev förvandlat till ett helvete, sa Norges statsminister Jens Stoltenberg efter massakern.

Vi är många som delar hans känsla.

Samtidigt växer hoppet. De överlevande från Utöya berättar om otrolig sammanhållning och gemenskap i livets mest desperata och skräckslagna stund. De hjälpte varandra att gömma sig från terroristen. De simmade mot räddningen med varandra på ryggarna. Äldre räddade livet på yngre och yngre räddade livet på äldre.

På Twitter citeras den chilenska poeten Pablo Neruda om och om igen: “Ni kan döda alla våra rosor, men aldrig hindra våren.”

De unga socialdemokrater som hamnade i våldets epicentrum på Utöya praktiserade solidaritet och människovärde även i ofattbar panik. Nu möts de av solidaritet från en hel värld. Kärleken har aldrig känts starkare. Anders Behring Breivik kunde inte slå sönder människors ansvar för varandra.

I SSU vann jag den självkänsla som har burit mig in i vuxenlivet och fortfarande får mig att våga vara i opposition. Där kände jag mitt människovärde på ett påtagligt vis och vågade börja tro på det.

Jag hade inte bara rätt att existera. Min existens var viktig för andra – precis som andra var viktiga för mig. Och världen, den skulle vi förändra tillsammans.

Fotnot: Texten har tidigare publicerats
i DN Söndag den 31 juli 2011.

Läs artikel ›

“Jag står till svars efter varje match”

13 juli 2012
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Jonas Rönnqvist sitter mittemot mig och dricker kaffe i frukostmatsalen på Quality hotell. Det kan vara min mest otippade intervju någonsin.

FAKTA
Jonas Rönnqvist

Ålder: 38 år

Yrke: Tränar Luleå Hockeys A-lag. Grundare och delägare i Leos Lekland.

Familj: Sambon Anna och barnen Kalle och Ruben

Bor: Hus på Bergnäset

Tre Luleåfavoriter:

Hemma

“Vardagen är en så stor del av ens liv. Det är befogat att ha ett fint hem.”

Färjan

“Jag gillar att gå ut och äta god mat med kompisar, i fin miljö.”

Skärgården

“Jag är ingen båtmänniska, men skärgården är fantastisk och jag borde utnyttja den bättre.”

Bäst med Luleå:

“Det är en lagom stor stad att bo i med ett bra utbud, både för unga och för barnfamiljer.”

Sämst med Luleå:

“Jag gillar att vi har fyra ordentliga årstider. Men jag tycker att vintrarna är för långa och mörka, och somrarna för korta och ljusa. Jag gillar varma sommarkvällar när det skymmer.”

Han, tränaren för Luleå Hockey, sinnebilden för grabbighet. Jag, krönikör i stan med feministiskt rykte. Vi kan nog betraktas som varandras antiteser. Jonas Rönnqvist konstaterar det själv.

Det blir ett fint samtal om att vara hockeyprofil i en hockeystad. Jonas Rönnqvist visar sig vara en person som accepterar sin offentliga roll i Luleå fullt ut – men som värnar sitt privatliv för att orka.

– Jag har inga smultronställen i Luleå. Ingenstans jag går för att hämta kraft och slappna av. Det gör jag hemma, i vårt hus på Bergnäset. Jag har lagt ner mycket tid, kraft och pengar på att ha en skön tillvaro hemma med familjen.

Svaret blir ungefär detsamma när jag frågar vad som är det bästa med Luleå. Visst har staden en särskild plats i Jonas hjärta. Men han skulle kunna bo var som helst bara han hade sin familj och sina polare nära.

– Det viktigaste är att man har folk omkring sig som man tycker om. Som man kan koppla av med. Träffas och käka middag och slappa. Det har jag i Luleå.

Växte upp i Kalix
Jonas Rönnqvist växte upp i Kalix. Han kom till Luleå och hockeygymnasiet som 16-åring. Då bodde han inackorderad i sin mammas mosters källare på Bergviken, tillsammans med en kompis. De gjorde allt ihop. Pluggade, spelade hockey och hängde runt. Det var en av de roligaste perioderna i Jonas liv.

– Jag minns det som i går. Det kändes pirrigt och stort att komma till storstaden Luleå. Vi hade ju varit på skolresor hit och fått åka rulltrappa, det var jättehäftigt. Men nu skulle jag bo här, i vad jag såg som Norrlands huvudstad. Det var bara: Wow!

Hockeyn blev Jonas liv. Förutom flera framgångsrika säsonger i Luleå Hockey har han spelat i Boden och gjort två säsonger i NHL, med dåvarande Mighty ducks of Anaheim. Tränarkarriären inleddes i Piteå och gick sedan till allsvenska Almtuna som han tog till kvalspel för elitserien.

Ishockeyn är en stor del av Luleås identitet. Även vi som inte har något brinnande hockeyintresse måste acceptera att vi lever i en hockeystad. Jonas kallar till och med Luleå för Sveriges Kanada. Så starkt är engagemanget för hockeyn här.

– Hockeyn väcker fantastiskt mycket känslor i Luleå. När jag handlar på Kvantum kommer det fram äldre kvinnor, som jag knappast hade trott var hockeyintresserade, och vill prata om senaste matchen. Det är hur häftigt som helst.

Små marginaler
När laget vinner är det ryggdunkar och grattishälsningar. När förlusterna radar upp sig kommer besvikelsen och ifrågasättandet. Självklart är det roligare att promenera på Storgatan när det går bra än när det går dåligt.

– Marginalerna mellan att lyckas och misslyckas är små. Jag får stå till svars efter varje match, inför journalister och supportrar. Det är en ständig utvärdering som inte förekommer på några andra chefsjobb. Den som säger att den inte påverkas, den ljuger.

Jonas säger ändå att han älskar engagemanget. Han kom till Luleå Hockey för att försöka göra något gott i klubben som betyder så mycket för så många.

– Man måste gilla alla känslor som hockeyn väcker, annars har man ingen chans. Och man måste gilla att synas. Gör du inte det, så kommer du att göra ett dåligt jobb. Inför varje säsong säger vi till spelarna att det är som att ständigt gå omkring med en kamera på sig, att spela i Luleå Hockey.

Det gäller att inte bli för glad, kaxig och självgod om det går bra. Och att inte bli nedstämd eller få dåligt självförtroende om det går dåligt.

– Man måste hålla medellinjen för att överleva.

Att vara lagom är ändå inte Jonas Rönnqvists bästa gren. Han är naturligtvis en tävlingsmänniska med en enorm vinnarskalle. Något som märktes tydligt när han slutade med hockeyn efter en knäskada – och grundade framgångssagan Leos Lekland tillsammans med vännen Joakim Gunler.

Fantastisk idé
De hade länge pratat om att göra något tillsammans. Spånat olika idéer men inte hittat rätt. En dag satt de här på Quality Hotell och åt frukost. Då ringde en kompis från Stockholm och pratade om att öppna lekland.

– Det var en fantastisk idé. Vi hade själva blivit pappor och såg att barnen behövde någonstans att springa av sig. Föräldrarna behövde ett ställe utanför hemmet att ha större kalas på. Vi åkte till Norge och tittade på Nordens då största lekland – och bestämde oss för att göra något riktigt stort och bra här hemma. Nu finns vi på 20 orter med huvudkontor i Luleå.

Det här med att vara störst och bäst, är det en instinkt du har från hockeyn?

– Jag försöker alltid att göra allt så bra som det bara går. Jag vill inte lämna något åt slumpen. Om något går åt pipan, så ska det åtminstone inte vara för att jag inte har ansträngt mig.

Är det okej att lyckas i Luleå? Att vara framgångsrik?

– Jag vet inte om det är okej, men det borde vara okej. Visst finns det säkert en jantelag men det är inget som jag märker av. För mig är det självklart att sträva efter framgång. När någon vågar satsa, och göra något bra, blir Luleå en grym stad. Alla som kämpar borde hyllas.

Läs artikel ›

“Norra hamn är essensen av Luleå”

7 juli 2012
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Varje lördag i sommar kommer jag att intervjua en Luleåprofil. Först ut är Annika Fredriksson, ny chef för Swedish Lapland.

LULEÅ. Har Luleå verkligen något att komma med som resmål? Om man jämför med midnattssolen och fjällvidderna högre upp i Norrbotten, bortom den världsberömda polcirkeln?

Åsa Petersen ställer frågan och möter en som kan ge svaret.

FAKTA

Namn: Annika Fredriksson

Ålder: 46 år

Yrke: Chef för Swedish Lapland

Familj: Jens, barnen Stella 17 år och Felix 19 år. Pappa och lillebror med familj.

Bor: Hus på Bergnäset. Släktgården Perors i Heden. Fritidsboenden i Kittelfjäll, Kåbdalis och Lassbyn. Tält i skärgården.

Gör: Reser mycket. Och ju mer jag reser ute i världen, desto mer uppskattar jag norra Sverige!

Bäst med Luleå
”Att vi är en storstad i en småstad. Ur norrbottniskt perspektiv är Luleå en storstad. Men om man kommer till London, Paris eller New York blir Luleå en mycket hemtrevlig och överskådlig småstad att längta hem till.”

Sämst med Luleå
”Trafiken i stan. Tung trafik just där människor ska leva gör att folklivet dör. Området ner mot Norra hamn lyckas inte bli någon samlingsplats för luleåborna, eftersom biltrafiken skär av kontakten mellan Storgatan, Kulturens hus och vattnet.”

Tre andra Luleåfavoriter

1) Uteserveringarna på Storgatan: ”Där sitter jag och trivs. Det blir ett myller av människor och möten. Folk passerar och det händer saker runt omkring. Det är ett fantastiskt stadsliv.”

2) Öarna i skärgården: ”Jag är en bekväm människa, så jag gillar att ta en turbåt till restaurangerna på Klubbviken och Hindersön. Men att sitta på en öde sandstrand eller en klippa med ett gäng kompisar är också lyx.”

3) Kulturens Hus: ”Dit går jag på konsert eller konstutställning, gärna båda på samma dag. Och blickar ut över vattnet i Norra hamn. Jag gör likadant i Stockholm, jag älskar att gå på Kulturhuset med utsikten över storstaden.”

Den frågan snurrar i mitt huvud när jag träffar Annika Fredriksson, ny chef för turistbranschens organisation Swedish Lapland.

Hon svarar att Luleå har sin egen fjällvärld – i form av världens enda bräckta skärgård.

– För mig är skärgården samma miljö som fjällen. Där finns fantastiska vyer, horisonter och vidder. Där kan människan lyfta blicken och finna lugnet. Visste du förresten att Luleå skärgård är en del av vinterbeteslandet för fjällsamebyarna i Jokkmokk?

Vi ses på Annikas kontor, bara ett stenkast från Norra hamn. Just denna hamn har en särskild plats i Annikas hjärta. Hon känner alltid en stark dragning dit.

– Norra hamn är essensen av Luleå. Brytpunkten mellan stad och hav. Tänk att man bara behöver gå ner från Storgatan till kajen så har man horisonten framför sig. Det är en fantastisk rikedom.

I dag är Luleå skärgård tyvärr inget internationellt resmål utan mer en rekreationsplats för befolkningen i regionen. Problemet är bristen på boenden och turbåtar för långväga gäster.

– Även om det har blivit fler båtturer saknas fortfarande infrastruktur. Det krävs nästan att man har en egen båt eller stuga för att kunna upptäcka skärgården på allvar.

Inte mysigt
Även Norra hamn behöver tas om hand bättre, tycker Annika. Hamnen skulle kunna erbjuda ett myller av krogar, badbryggor och kajplatser. Bli den naturliga mötesplats som Luleå centrum saknar. Men då krävs det att den tunga trafiken längs hamnleden läggs om.

– Området ner mot norra hamn är inte mysigt, bara parkeringshus och en fyrfilig väg. Man har helt separerat staden från havet. Det är ett elände.

Annika bor i Luleå sedan tio år, men växte upp i byn Heden utanför Boden. Släktgården Perors har gått mellan generationerna ända sedan 1539. Där har hon sina djupaste rötter och grunden för sin identitet.

Lämnade Boden
Men människor är sällan endimensionella. Redan som 18-åring lämnade Annika Fredriksson Boden och for söderut. Hon hade rekryterats som fotomodell till den anrika agenturen Stockholmsgruppen. På 1980-talet kom en hel rad internationella fotomodeller från Boden. De hade tipsat modellpappan Sixten Herrgårdh om Annika.

Fast det vill hon egentligen inte att jag ska skriva.

– Jag gillade inte den branschen. Jag stod inte ut med att vara objektet framför kameran, jag måste få vara subjekt. Jag vill vara med och styra det som händer omkring mig.

Annika lämnade modebranschen och flyttade till universitetsstaden Uppsala för att utbilda sig till grafisk designer. Men Mälardalen blev aldrig hemma. Så ofta hon kunde satte hon sig på första bästa flyg till Norrbotten. Under alla år kändes det som om hon pendlade.

– En dag blev min hemlängtan bara för stark. Jag förstod att jag var tvungen att flytta hem igen. Det var inte något jobb som drog, eller kompisar och familj i första hand. Det var mer en känsla. Jag behövde stå på norrbottnisk jord.

Grundade Vinter
Väl hemma igen träffade Annika sin man Jens. De bildade familj och bosatte sig i Heden, platsen för Annikas uppväxt. Båda två arbetade i Luleå. Annika startade eget som grafisk designer och grundade så småningom reklambyrån Vinter. Hon blev en av Luleås mest drivna affärskvinnor.

För tio år sedan, i början av 2000-talet, bestämde sig familjen för att flytta till Luleå. Inte minst för att Annika hade sett hur staden hade utvecklats mellan 1990-tal och 2000-tal.

– När jag kom hem från Uppsala 1991 blev jag chockad av stämningen i Luleå. Staden kändes konservativ, betongaktig och trist. Jag upplevde att det fanns en låsning mot utveckling, att hela staden styrdes av fackliga intressen på järnverket.

Levande stadsliv
Tio år senare hade Luleå blivit en helt annan plats. Annika kände att här ville hon leva, jobba och umgås. Bygget av Kulturens hus var en viktig markör. Och att det över huvud taget gick att driva uteserveringar och en flytande krog på vattnet i Norra hamn. Det fanns plötsligt ett levande stadsliv för luleåborna och deras besökare.

– Förut satte lagar och förordningar stopp för sådana initiativ i stan.

Annika säger att denna positiva utveckling har fortsatt. Nu är Luleå en stad som accepterar ständig förändring och rymmer många olika slags människor. Pridefestivalen tidigare i sommar kändes som en självklar del av stadsbilden.

Positiv trend
– Vi har kommit över en tröskel i Luleå. Det är en positiv trend av utveckling.

Annika uppskattar mångfalden i utbudet av restauranger, kultur och arbetstillfällen. Jättarna inom basindustrin och högteknologin kompletteras med småföretag inom kulturella och kreativa näringar. De arbetar i nätverk och stärker och breddar näringslivet.

– Förut var Luleå mycket smalare. Nu finns det mer Luleå. Fler blommor i buketten. Det tycker jag om.

Läs artikel ›

Ännu en man kvoterad till landshövding

6 juli 2012
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Landshövding nummer 28 är en man. Liksom alla andra hövdingar före honom. Inte sedan 1810 har statsmakten valt en kvinna för Norrbotten.

Snacka om kvotering av män! Alla svenska regeringar, socialdemokratiska som borgerliga, anser uppenbarligen att kompetensen sitter i det (manliga) könet. Det krävs tydligen en snopp för att kunna representera staten i Sveriges nordligaste län.

Tänk er att det vore tvärtom. Att alla 28 norrbottniska landshövdingar hade varit kvinnor, i rakt nedstigande led. Det går inte ens att tänka sig. Så stark är samhällets föreställning om att makten är en man.

Ja, jag är besviken. Norrbotten är ett län där de manliga maktstrukturerna sitter särskilt djupt. Kvinnor med maktambitioner upptäcker snart att glastaket är lägre och tjockare här. Våra stolta basindustrier – skogen, malmen och vattnet – har länge varit klassiska manliga domäner och det har format vår självbild.

I Norrbotten ska man helst vara snubbe.

Men det är på väg att förändras! Den förre chefen för Swedish Lapland vädjade till regeringen om att välja en ny landshövding som gillade att bada bastu eftersom så många viktiga norrbottniska beslut fattas där. Reaktionerna blev starka. Kvinnor och män i alla åldrar protesterade mot ett så ogenerat försök att hålla liv i manliga ljusskygga maktnätverk. Turistchefen tvingades att avgå.

Vi är många norrbottningar som inte tycker att kompetensen sitter i könet. Som vill se ett mer öppet och jämställt län. Och vi var många som hoppades att regeringen denna gång skulle hjälpa oss på traven, genom att utse en kvinna till landshövding.

Tji fick vi. Regeringen har uppenbarligen inget emot att bidra till en fortsatt manlig maktdominans i Norrbotten. Redan för några dagar sedan förstod jag att så var fallet, då förhandstipsen började droppa in från Norrbotten till New York där jag just nu befinner mig.

Jag fick höra att det skulle bli en redig hövding som gagnar länet. Med andra ord: Ännu en man. Inga konstigheter.

Vem blev det då?

Sven-Erik Österberg, född 1955, är närmast urtypen för en svensk landshövding. Socialdemokrat från Skinnskatteberg i Bergslagen med en lång politisk karriär bakom sig. Han började som kommunalråd och fortsatte i riksdagen. Blev minister i Göran Perssons regering. De senaste åren har han tillhört Socialdemokraternas inre krets och nämnts i alla partiledardiskussioner.

Utnämningen av Österberg kommer knappast att kritiseras från politiskt håll. Norrbottens socialdemokrater är naturligtvis fullt belåtna med att få en partikamrat till landshövding. Någon som de känner och vet hur man pratar med. Lika självklart kommer länets borgerliga politiker att sluta upp bakom alliansregeringens val. När landshövdingar utses är det artighet som gäller.

Därför blir det Sven-Erik Österbergs egen uppgift att bekänna färg. Att visa att han, trots att han är man nummer 28 av 28, förstår vikten av ett mer öppet och jämställt Norrbotten. Österberg måste använda hela sin samlade politiska erfarenhet, som förhoppningsvis har gett honom ett visst politiskt mod, för att vara med och bryta länets traditionella maktstrukturer.

Lika självklart som Österberg kommer att besöka gruvor och andra expanderande basindustrier måste han söka upp dem som jobbar med människor och tjänster. Precis som han kommer att tala sig varm för jättelika investeringar i infrastruktur måste han förbättra villkoren för kulturarbetare och småföretagare.

Österbergs allra första samtal som landshövding borde vara med kvinnor som har valt att leva och verka i Norrbotten. Han borde fråga dem vad de behöver för att kunna och vilja stanna kvar i länet. Sedan borde han skapa en allians med rörelser som kämpar för människors rätt att vara sig själva i Norrbotten: alla från antirasister till hbtq-aktivister.

Jag tvekar inte en sekund på att Sven-Erik Österberg kommer att bli inbjuden att ingå i samma gamla manliga maktklubbar som alla landshövdingar före honom. Men Norrbotten är ett större län än så. Det måste Österberg förstå.

Det är inte i bastun han kommer att göra skillnad.

Läs artikel ›

Låt Anja vara Anja

5 juli 2012
Publicerad av Eskilstuna-Kuriren

För det är ju människa hon är i första hand, Anja Pärson. Precis som straighta har fått vara i alla tider.

Läs artikel ›