Åsa Petersen

Visar för '' - Visar arkiv för: augusti 2012

Jag glömmer aldrig sommaren 2012

31 augusti 2012
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Linda Moestam och Sophie Gunnarsson. Elisabeth Rosenbrand och Lillith Saaw. Jag kan ju tänka mig vad männen i kommentarsfälten på nätet har att säga om det. Men de två evenemang som gjorde den här sommaren oförglömlig chefades av fyra yngre kvinnor. Jag talar så klart om Luleå Pride och Musikens Makt.

Lördagen den 16 juni. Luleås första Prideparad går av stapeln. Från Stadsparken via Kulturens hus, längs Storgatan tillbaka till Stadsparken, ringlar sig en manifestation som stan aldrig har sett maken till. Folk är klädda i allt från paljetter till snickarbyxor. Discomusiken dunkar och barn som sitter på sina föräldrars axlar viftar med regnbågsflaggor.

Längs vägen hör jag någon säga att man borde göra som på första maj, fyra och fyra i ett strikt led med rejäla mellanrum. Då skulle paraden bli mycket längre.

Men ärligt, det här är inget disciplinerat förstamajtåg som ska demonstrera makt och tradition. Det här är en normbrytande dansande fest som lockar över tusen personer att vara med på sina egna villkor. Folk går precis hur de vill, i den takt de själva bestämmer.

Själv gråter jag och skrattar om vartannat. När jag gick i min första Prideparad, för nära 15 år sedan i Stockholm, kunde jag aldrig drömma om att något liknande skulle hända i Luleå. Nu är vi där. Nu har normbrytarna tagit Luleå i besittning. Till gagn för oss alla, oavsett vilken normalitet vi anses otillräckliga att uppfylla.

Lördagen den 19 augusti. Mörkret har fallit över Gültzauuddens strand. Luleälven ligger svart som en avgrund bakom scenen. På den står Mattias Alkbergs Begravning, ett av Luleås mest pretentiösa konstprojekt genom tiderna.

Sångaren och hans musiker har sminkat och klätt sig till lik. De spelar nyskrivna orgeldrivna låtar om döden. Som faktum, som skräck och som utväg. Mellan låtarna läser Mattias Alkberg dikter, han är ju poet också.

Man skulle kunna tro att en festivalpublik, sent en festkväll, aldrig skulle acceptera det. Skratta förvirrat, sluta lyssna och helt sonika gå därifrån.

Reaktionen blir den omvända. När någon börjar sorla hyschar någon annan. Mattias Alkberg utbrister förundrat att han aldrig har haft en större publik i Luleå: “Ni är så fina allihop!” Bandet bugar när de går av scenen. Det passar sig inte att begära extranummer, men applåderna måste höras ända till Notviken.

Gränsen mellan finkultur och fulkultur har för en kväll suddats ut. De cyniska beräkningarna av “vad folk vill ha” har över huvud taget inte gjorts av arrangörerna och just därför uppstår magin. Känslan att ha delat något exceptionellt med många andra lulebor.

I veckan höll regeringens framtidskommission öppet möte i Luleå. LKAB-chefen Lars-Eric Aaro, Norrbottens företagsledare framför andra, talade moderiktigt om vikten av “life between buildings”.

LKAB expanderar och skriker efter arbetskraft. Folk måste vilja komma till Norrbotten för att jobba i gruvindustrin. Då räcker det inte med att rita hus och dra vägar för att bygga ett samhälle. Lika nödvändigt är att skapa ett arbetsliv och ett fritidsliv – en välfärd – som gör att människor kan leva hela sina liv här. Trivas som människor, inte bara som anställda.

LKAB sponsrar Luleå Hockey. Länets kanske starkaste och mest engagerande varumärke skapar onekligen “life between buildings”. För många norrbottningar är hockeyn på liv och död, hockeyintresset en självklar del av självbilden.

För att verkligen skapa ett Norrbotten som rymmer fler gäller det att även våga satsa på sådant som ännu inte är självklart. En normbrytande Pridefestival eller en alternativ musikfestival, till exempel. Eldsjälar som Linda Moestam, Sophie Gunnarsson, Elisabeth Rosenbrand och Lillith Saaw måste få utrymme att definiera ett nytt Norrbotten, ett nytt liv mellan husen.

Så lyfts taket, så blir luften lättare att andas. Många kommer att känna sig befriade av detta nya, andra kommer att provoceras. Det händer alltid när normer hotas och livsutrymmet ökar. Ingen samhällsförändring sker av sig själv. Några kommer att gå före och andra kommer att kämpa emot.

I Luleå har de som valt att gå före gett mig en oförglömlig sommar 2012. När talarna på Framtidskommissionens möte säger att Norrbotten går från stagnation till framtidstro håller jag med utan att blinka. Men det är kanske inte gruvexpansionen jag i första hand tänker på.

Läs artikel ›

Bygg bort skammen ur samhället

29 augusti 2012
Publicerad av NLL

Konstnären Peter Sundström har precis avslutat sin vernissage för utställningen ”Look no hands” på Kulturens Hus i Luleå. – Har du någonsin känt skam för att du inte har några armar? frågar jag. Jag undrar inte för att han borde skämmas. Jag undrar för att…

Läs artikel ›

“Jag vill att makthavarna ska ställas till svars”

19 augusti 2012
Publicerad av Aftonbladet

Jonas Gardell om de svåra åren på 1980-talet då aidsskräcken tog greppet om Sverige. Och om hur kärleken till Mark blev en livboj.

Läs artikel ›

Domen tystar inte Pussy Riot

17 augusti 2012
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

LULEÅ. Free Pussy Riot! Det slagordet har ekat världen över hela sommaren.

Så blev det inte. De unga kvinnorna i det ryska punkkollektivet Pussy Riot döms för huliganism. Deras brott motiverades av hat och fientlighet mot troende, hävdar domstolen.

Straffet, två års fängelse, är med största sannolikhet dikterat av president Putin själv.

Problemet för Putin är att Pussy Riot redan har lyckats med sitt syfte: att rikta världens blickar mot Rysslands totalitära styre, alltmer likt en renodlad diktatur. Oppositionella fängslas, medierna hålls i ett hårdnande grepp och bara regimtrogna demonstrationer tillåts.

– Vi är glada att vi ofrivilligt har blivit epicentrum för en enorm politisk händelse, säger Nadezjda Tolokonnikova, 22, till tidningen Novaja Gazeta.

Den 21 februari i år genomförde hon, tillsammans med Maria Alechina, 24, och Jekaterina Samutsevitj, 29, en aktion i katedralen Kristus Frälsaren i Moskva. Iförda kläder och huvor i starka färger sjöng och bad Pussy Riot till Jungfru Maria att driva bort president Putin från Ryssland.

Att Pussy Riot valde ett kyrkligt rum för sin aktion har en djup politisk innebörd. Kyrkan och staten är åtskilda i Ryssland. Ändå har patriark Kirill, den ortodoxa kyrkans överhuvud, uppmanat människor att rösta på Putin. Demokratiska krafter varnar för att Ryssland är på väg att bli en kristen fundamentalistisk stat.

Pussy Riot protesterar inte mot religionen i sig, utan mot att religionen används för att upprätthålla en totalitär regim. Ett tecken på det är att hbt-aktivister förföljs och Prideparader förbjuds.

Amnesty International betraktar Pussy Riot som samvetsfångar. Människorättsorganisationens absoluta krav är att de ska släppas omedelbart och villkorslöst och att domen ska upphävas.

Hur gärna Putin än skulle vilja det, kommer domen inte att tysta varken den ryska demokratirörelsen eller punkkollektivet Pussy Riot. Omvärldens protester mot rättegången är kraftfulla. Och Pussy Riot består inte av enskilda individer i första hand, utan är ett koncept som kan drivas av många.

Som den prisbelönta kolumnisten Suzanne Moore skriver i brittiska The Guardian:

“Pussy Riot är i huvudsak konceptuella konstnärer. Detta är vad som gör dem hotfulla – det är inte möjligt att fängsla ett koncept […] Pussy Riot är en påminnelse om att revolutionen alltid börjar först i kulturen, i den radikala aktionen.”

I morgon går Musikens makt, Luleås alternativa musikfestival, av stapeln. Musikens makt är döpt efter den gamla proggtidningen vars programförklaring var: “Med musikens makt ska vi gå till strid för en levande progressiv musikkultur. En musik som aktiverar oss. Ger uttryck för oss själva och den tid vi lever i.”

Det är ingen vild gissning att Musikens makt, med akter som Mattias Alkbergs Begravning och Markus Krunegård, tänker manifestera till stöd för Pussy Riot. Precis som Madonna och Patti Smith redan har gjort.

“Pussy Riot är unga kvinnor med gitarrer och stickade mössor, inte män med vapen. Det är underbart”, skriver Suzanne Moore.

Free Pussy Riot! En hel värld måste stå på deras sida när det totalitära Ryssland kastar dem i fängelse.

Läs artikel ›

“Bygg staden för människorna”

11 augusti 2012
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

LULEÅ. Stadsplanering. Ett ord som kan låta tråkigt. Men för Malin Lagerwall är stadsplanering bland det mest spännande som finns.
– Det handlar om att bygga en stad för människor. Inte för hus eller bilar.

FAKTA

Namn: Malin Lagerwall
Ålder: 34
Familj: Gift med Per
Bor: I hus på Smedkroken

Bäst med Luleå: “Det var här jag träffade min Per, mitt livs största kärlek. Vi är båda från Umeå men det var i Luleå som våra vägar möttes. Vännerna är också viktiga. Har man inte människor som man tycker om i sin närhet så är det svårt att känna sig hemma”

Sämst med Luleå:
“Mångfalden är inte så stor. Många är stöpta i samma form. Jag skulle vilja ha en större mångfald av människor, restauranger, uteställen, fik och kulturaktiviteter.”

Vi träffas på Gültzauudden för att äta lunch. I fiket i det gamla rådhuset står Luleå kommuns sommarjobbare och säljer smörgåsar och kaffe. Det känns som den perfekta platsen för ett samtal med Malin Lagerwall, stadsbon och skogsmullen i samma person.
Nästan mitt i stan, men ändå mitt i naturen med närhet till vattnet.
Malin kom till Luleå 2002, för en projektanställning på länsstyrelsen. Hon hade precis tagit en politisk magister vid Umeå universitet och tänkte att något år i Luleå kunde vara bra, som ett första steg ut i arbetslivet.
Bygger staden
Tio år senare är Malin Lagerwall kvar i stan. Ordförande i det kommunala bostadsbolaget Lulebo och chef för plan- och trafikavdelningen på konsultfirman Tyréns. Med en bakgrund som socialdemokratisk ordförande i miljönämnden.
Ni märker. Allt Malins engagemang handlar på ett eller annat sätt om att bygga staden. Att skapa en så bra livsmiljö som möjligt. Där människor, djur och natur kan samexistera i det långa loppet.
Malin har aldrig tyckt att människor har rätt att ställa sig över andra levande varelser. Alla har lika stor rätt att finnas på jorden och att leva av de gemensamma resurser vi har. Fast egentligen är hennes intresse för miljöfrågor allra mest ett engagemang för rättvisa och solidaritet.
– Vi i västvärlden tar i anspråk en allt större del av jordens resurser för lyxkonsumtion, men vi mår bara sämre. Den nya SUV:en gör oss bara lyckliga någon vecka. Samtidigt har väldigt många människor i världen inte nog med mat och vatten. Vi skövlar deras skogar för att få våra soffbord i teak eller mahogny.
Fult prata miljö
Malin ser miljöfrågor som moderna, som ett tecken på utveckling. Titta bara på storstäderna där stadsplanteringar och självhushållning är en stark trend. Människor strävar efter att leva så ekologiskt som möjligt. I Luleå märks tyvärr inte mycket av den utvecklingen.
– Om man är intresserad av miljöfrågor i den här stan så förknippas man ofta med rabiata aktivister eller avfärdas som en töntig skogsmulle. Det är nästan lite fult att prata om miljö i Luleå.
Kanske hänger det samman med det machoideal som Malin tycker sig ha sett sedan hon flyttade från Umeå till Luleå. Här ska man allra helst vara hockeysupporter och jobba på järnverket. Ha en snabb skoter och en stor bil.
– I Luleå ska det gärna vara hårt och tufft. Kanske kommer det från att staden traditionellt är uppbyggd kring basindustrin. I Umeå är det mjukare. Studenterna har satt sin prägel på stan och det finns ett större kulturellt utbud.
Nyckel till utveckling
Studenterna är nyckeln till Luleås utveckling, det är Malin övertygad om. Då krävs det att ungdomarna som pluggar på universitet får anledning att lämna campus på Porsön och komma in till stan. Om fler studenter rörde sig i city skulle utbudet av restauranger, kultur och nöjesliv öka.
– Luleå behöver studenterna. Om de har en positiv bild av staden, inte bara av sitt liv på Porsön, blir bilden av Luleå bättre i hela landet. Vi får fler ambassadörer.
Fler mötesplatser
Malin har en tydlig vision om hur framtidens Luleå ska se ut. För det första gäller det att bygga fler mötesplatser för människor. Om folk med olika bakgrunder och i olika åldrar kommer samman innebär det mycket bra för stadens utveckling. Även ute i bostadsområdena, inte bara i stan, borde det finnas fler mötesplatser.
– I Luleå har vi inget riktigt torg. Det är ett problem. Vi sitter ju här på Gültzauudden, men den används inte aktivt som mötesplats, även om Musikens makt är ett fint undantag.
Att bygga ut kollektivtrafiken och att satsa på gång- och cykelvägar är också viktigt. Så att man inte tvingas ta bilen när man ska någonstans. Snabbare tågförbindelser mellan Malmfälten, Luleå och Umeå vore ett plus – så att flyget inte blir det enda alternativet.
– På tåget kan man jobba samtidigt som man reser. Det är både effektivt och ekologiskt.
Som ordförande i bostadsbolaget Lulebo vill Malin att Luleå ska bli en förebild när det gäller att bygga långsiktigt hållbart. Bostäderna ska vara funktionella och fina i många generationer framåt.
– Vi ska till exempel inte bygga studentbostäder som står tomma om tio år, ifall studentantalet går ner. Eller äldreboenden som kanske måste rivas sedan. Vi ska bygga hus som passar många olika människor, i olika skeden av livet.
Vad säger du om att många unga i Luleå har svårt att få tag på en lägenhet, särskilt centralt?
– Det gäller att få en rörlighet på bostadsmarknaden. När äldre flyttar från villor till större nybyggda lägenheter, och barnfamiljer flyttar från mindre lägenheter till villor, kan bostäder bli lediga för ungdomar.
Men att bygga nya lägenheter är ju väldigt dyrt?
– Byggföretagen säger ofta att det inte går att bygga billigt. Jag är inte så säker på det. Byggsektorn är en väldigt konservativ bransch, som har en väldigt liten produktutveckling jämfört med andra industrier. Om byggbranschen bara ville, borde vi kunna hitta smarta sätt att bygga billigare och effektivare.

Läs artikel ›

Kalaset luktar gammal fylla

6 augusti 2012
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Lägg ner Luleåkalaset. Det är mitt hjärtas mening. Det finns inget som är unikt med den här stadsfesten längre. Luleå skulle kunna göra så mycket mer, så mycket bättre. Om vi bara släppte tanken att allt folk vill göra på stadsfestivaler är att supa.

Det kostar 580 kronor för en vuxen och 380 kronor för en ungdom att förköpa helgpass till Luleåkalaset. Den som vill besöka festivalområdet spontant får punga ut med 540 eller 340 kronor vid ingången. För en enda kväll.

Det är oförsvarligt dyrt. Åtminstone för en stadsfestival som följer det allra mest urvattnade konceptet: öltält, langos, tivoli och stora utomhusscener. När det gäller artisterna kan Luleåkalaset i och för sig sägas vara unikt. Få andra stadsfestivaler lyckas boka lika många akter som är så urtida att de numera uppträder som coverband på sig själva.

Folk vill festa, folk vill ha kul. Folk vill lyssna på musik utomhus i natten och samlas många samtidigt på en liten yta när det är sommar.

Det är inget fel med det. Jag vill det också. Men jag vill kunna vara stolt över min stad när jag besöker stadsfesten. Jag vill känna att jag gör något bättre än ger mig in i en inhägnad, stökig och skräpig stadskärna där fyllan ligger så tung att den kväver alla andra upplevelser. Inte minst de musikaliska.

Besökssiffrorna visar att jag är långt ifrån ensam om att tycka så. Den preliminära statistiken säger att Luleåkalaset tappade minst 3.000 besökare bara i år – och nu är nere på mellan 25.000 och 26.000 betalande.

Förra helgen gick Piteå dansar & ler ett likartat fattigt öde till mötes, när de minskade från 23.000 till 20.000 besökare.

Det är 20 år sedan Vattenfestivalen i Stockholm hade sin storhetstid och startade trenden av stadsfester i svenska mindre städer. Nu har folk ledsnat på att degraderas till öltältsbesökare. Vi vill något mer, vi kräver en annan sorts upplevelse, om vi ska ställa upp på att betala inträde till vår egen stad. Jag vill att Luleå ska ha en stadsfest. Men av en helt annan sort än Luleåkalaset. Det är dags att skapa en festival som ser kraften hos lokala krögare och musiker. En festival som tar möjligheten att skapa något unikt. En fest som doftar Luleå.

Luleå har en stark musikscen som vi har all anledning att vara stolta över. Här finns allt från bluesfantaster, popsnören och soulgudinnor till några av Sveriges främsta indieikoner. Naturligtvis ska de stå på scenen på stadsfesten, tillsammans med nationella och internationella artister.

De lokala musikaliska eldsjälarna borde även få vara med och påverka själva bokningarna till Luleås stadsfest. De vet vad som rör sig i musiklivet, de skulle tillsammans kunna skapa en oslagbar musikalisk bredd i festivalprogrammet. Bluestältet, i regi av föreningen Svartöns Blues, är redan i dag ett av de få genuina inslagen på Luleåkalaset. Tillsammans med Klubbtältet som i år arrangerades av Kafelino.

När Luleåkalaset läggs ner för att föda något annat måste lokala krögare få ta en helt annan plats än i dag. I stället för opersonliga öltält och langosförsäljare, som bryts av med en och annan souvasleverantör, borde stadens krögare få flytta rakt ut på gatan när det är stadsfest.

Drömmen vore tillfälliga uteserveringar som serverade lokal mat och dryck i festivaltappning. De Luleårestauranger som inte ligger inom festivalområdet kunde erbjudas att servera i tält.

Så skulle Luleås nya stadsfest bli ett arrangemang som erbjöd Luleå, både musikaliskt och kulinariskt.

Festivaltrenden går åt två håll. Antingen jättelika arrangemang med en enda stor internationell artist eller små renodlade musikfestivaler. Det är möjligt att den sorts upphottade stadsfestival som jag längtar efter bara kan gå runt med ett större stöd än i dag från det offentliga. I sådana fall borde politikerna överväga det.

En stadsfestival som kändes genuin skulle kunna vitalisera Luleås nöjesliv och vara en viktig del av stadens marknadsföring.

En sak är säker: De medelmåttiga stadsfestivalerna är snart ett minne blott. Publiken sviker och artisterna står oinspirerade på scenerna. Det finns ingen anledning för en ambitiös stad som Luleå att driva vidare ett Luleåkalas som kunde arrangeras i viken svensk småstad som helst. Det blir snarare pinsamt. Vill vi inte mer än så här? Har vi inte högre tankar om nöjes-livet i vår stad?

Låt Luleåkalaset somna in och gör något bra i stället. Något fint och festligt som inte luktar gammal fylla.

Läs artikel ›

“FN-jobbet blir min examen”

5 augusti 2012
Publicerad av Aftonbladet

Jag träffade Jan Eliasson i New York. Det var hans första vecka på jobbet som vice generalsekreterare i FN. Läs vårt personliga samtal i Aftonbladet Söndag.

Läs artikel ›

“Jag kan tänka mig att bli politiker”

4 augusti 2012
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Sommarintervjuerna i Norrbottens-Kuriren fortsätter. Jag samtalar med Luleåprofilen Gustav Uusihannu som avslöjar sina politiska ambitioner.

LULEÅ. Gustav Uusihannu är en Luleåprofil. Efter nio år som fritidsledare och en hel uppväxt i föreningslivet, med start i Unga örnar, är han en eldsjäl som länge har fått saker att hända.

FAKTA

Namn: Gustav Uusihannu.
Ålder: 26.
Bor: Centrala Luleå. Uppvuxen på Hertsön.
Familj: Mamma Kerstin, pappa Eino och storebror Kristian.
Yrke: Fritidsledare.
Aktuell: Som Norrbottens läns landstings Ungdomsambassadör 2012 och som fotbollsspelare i IFK Luleå.

Gustav Uusihannus tre Luleåfavoriter:

1. Storgatan:
“Det är pulsådern i stan. På Storgatan träffar jag alltid människor jag känner. Jag kan gå till ett kafé ensam eller passera på väg hem från träningen. Alltid finns det någon att prata med.”

2. Kulturens hus:
“Det har verkligen lyft Luleå. Som Luleåbo är jag stolt att få visa Kulturens hus för alla som kommer hit. Det är snyggt, mysigt och fräscht. Och biblioteket är jättefint.”

3. Fritidsanläggningarna:
“Jag har vuxit upp i föreningslivet, så på fritidsanläggningarna känner jag mig hemma. Dit kommer folk som har en passion. Det gillar jag.”

I medierna är Hertsökillen Gustav Uusihannu mest känd för medborgarförslaget som gjorde att Luleåborna kunde samlas framför storbildsskärmen i Stadsparken för att se EM-matchen mellan Sverige och England. Så inleddes Luleå Pride med en stor fotbollsfest.

Men Gustav Uusihannu var en Luleåprofil långt före det. Efter nio år som fritidsledare och en hel uppväxt i föreningslivet, med start i Unga örnar, är han en eldsjäl som länge har fått saker att hända.

– Det spelar inte så stor roll vad som händer i Luleå. Bara det händer mycket. Det kan vara sport, kultur eller vad som helst, säger Gustav.

Han kommer direkt från träningen med IFK Luleå. Nu har han några timmar ledigt innan de ska spela match på kvällen. Vi möts vid Gula paviljongen, går en sväng i solen på Storgatan och sätter oss för att fika på Kulturens hus.

Känner alla
Jag vet inte hur många han hinner hälsa på. Överallt finns det någon som hojtar ett glatt ”Tjena! Hur är läget?”

– Det blir så som fritidsledare. Man känner inte bara ungdomarna på fritidsgårdarna, utan även deras syskon, föräldrar och lärare. Jag trivs med det. Jag är en social person.

Jag skulle tro att Gustavs starka entusiasm och stora hjärta är minst lika viktiga anledningar som hans arbete till att folk gillar honom. När jag frågar Gustav om han måste ha svåra samtal med ungdomar i sin roll som fritidsledare, svarar han att det gäller att utgå från det positiva.

– Alla har något som är bra inom sig, något att bidra med. När man tar fasta på det goda blir det bra samtal. Unga tycker om att prata på det sättet.

Gustavs positiva syn på livet och människan kommer från bra förebilder. Han säger att han har haft tur. Både med lärare, fritidsledare och idrottstränare.

Bästa lärarna
– Roger Rönnberg, som vann VM-guld med Småkronorna, har varit min hockeytränare i flera år. Och flera av mina lärare har utsetts till Luleås bästa.
Samhällsengagemanget går som en röd tråd genom vårt samtal. Gustav använder inga stora ord när han beskriver hur människor ska behandla varandra. Men han reagerar på missförhållanden och orättvisor. Som när han började träna ensamkommande flyktingbarn i fotboll.

På olika fotbollsplaner, som Skogsvallen och Hertsöns IP, såg Gustav hur flyktingpojkar kom dit för att sparka boll. Men de hade inget lag, de hade inte bokat någon tid, så de blev alltid bortsjasade av andra.

– Det satte så klart igång processer hos mig som ungdomsledare och vän av idrott. Jag bestämde mig för att försöka hjälpa de här grabbarna.

Tränar flyktingbarn
Gustav tog kontakt med olika idrottsorganisationer i Norrbotten och pratade med boendena för ensamkommande flyktingbarn. Han sa att han ville träna flyktingbarn i fotboll och fick stöd för det. Nu har verksamheten varit igång i ett och ett halvt år. Två träningar i veckan, 40 veckor om året.

– Vi spelar fotboll och snackar värderingar kring idrotten. Om de vill börja i ett lag kan jag lotsa dem till rätt klubb och tränare. Då behövs det grejer som fotbollsskor och benskydd. Det fixar jag med mina lagkamrater i IFK. Det finns alltid något som vi inte använder.

Fotbollsträningen blir även ett sätt för flyktingbarnen att förbättra sin svenska.

Lär sig språket fort
– De är jätteambitiösa på träningarna och lyssnar verkligen på vad jag säger. Jag ser en toksnabb språklig utveckling. Fast det beror nog mest på att de har jättebra lärare i skolan och fin personal på sina boenden.

Gustav upplever Luleå som en bra kommun för unga människor att bo i. Här finns ett brett idrottsliv och många bra fritidsgårdar. Kulturens hus är också viktigt.

– Man kan gå på biblioteket och läsa tidningar eller surfa på en dator. Sitta och mysa på trappan ner mot vattnet. I Kulturens hus behöver man inte köpa något för att få vara. Det är kanonbra för ungdomar.

Svårt med boende
– Men det finns en punkt där kommunen brister. Unga människor har svårt att få tag i bostäder hyfsat centralt i Luleå. Det saknas billiga och små hyresrätter, eller lägenheter över huvud taget.

– Jag har kompisar och bekanta som väljer bort Luleå för den sakens skull. Det är trist. De skulle behövas i stan. Kommunen och företagen måste ta tag i bostadsbristen, tillsammans.

Om ett år har Gustav jobbat som fritidsledare i tio år. Då vill han ta nästa steg i livet och göra något annat. De senaste åren har Gustav tagit olika universitetskurser på distans. Han har inriktat sig på ungdomar och delaktighet. Läst kurser i EU-kunskap och kommunal demokrati.

Politiker?

– Jag kanske vill bli rektor, eller tjänsteman i kommunen. Fortsätta arbeta med samma områden som nu men i en annan roll.

Du är samhällsengagerad. Är politiken ett alternativ?

– Ja, politiken kan jag absolut tänka mig. Som politiker skulle jag arbeta för ungas rätt att ha en bra fritid. Jag tycker att alla har rätt att bli tagna på allvar, att trivas i samhället och att göra sina röster hörda.

Vilket parti blir det i sådana fall? Rött, grönt eller blått?

– Då blir det Socialdemokraterna. Jag har de värderingarna med mig från början.

Oavsett vilken väg Gustav Uusihannu väljer i framtiden kan Luleå räkna med sin eldsjäl. Om Gurra, som han kallas av vännerna, får en idé vill han förverkliga den. För honom är det viktigast att alltid arbeta vidare. Att aldrig bli en bromskloss.

Läs artikel ›