Åsa Petersen

Visar för '' - Visar arkiv för: november 2012

Att rymma till New York

30 november 2012
Publicerad av Kultur & Nöje

Missa inte min reseguide till New York. Bläddra till sidan 10 i länken nedan och njuut! Vänligen bortse från korrfelet i texten, tavlan på MoMA heter naturligtvis Skriet och ingenting annat.

Läs artikel ›

Rasismen är en förolämpning

30 november 2012
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Torgny Segerstedt, den kontroversiella chefredaktören på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, vigde sitt liv åt kampen mot nazismen: “Herr Hitler är en förolämpning.”

Hans texter var inte bara skoningslösa mot Führern. Segerstedt tog även itu med den svenska regeringens undfallenhet mot Tyskland, för att hålla Sverige utanför kriget. Tidningen konfiskerades flera gånger av de styrande. Segerstedt svarade med att publicera tomma spalter, till tryckfrihetens försvar.

Dom över död man, Jan Troells internationellt prisade film om Torgny Segerstedts tumultartade liv, spelades in i Luleå. I onsdags hade den premiär här.

I en av filmens mest laddade scener definierar Segerstedt vad hans kamp mot nazismens tredje rike egentligen handlade om: “För eller emot, det evigt mänskliga hos människan.”

Jag kan inte tänka mig en bättre definition av kampen mot rasismen. Hitler och hans förintelse av miljontals människor är en förfärlig del av historien som vi måste lära av. Rastänkandet lever än och riskerar att förgifta mänskligheten överallt det bryter fram.

Antingen är man människa, eller så är man det inte. Det finns inga mellanting. Det finns aldrig någon ursäkt att rangordna människor efter sådant som ursprung, religion, kön eller sexualitet. Människovärdet måste vara absolut. Varje avsteg från det, är ett avsteg från det mänskliga hos människan.

Den svenska debatten om invandringen och flyktingmottagandet får inte styras av rasister. Sådana som springer runt med järnrör på stan och hojtar “Det här är mitt land!” Eller som deklarerar att de inte orkar med “det här invandrarsamhället” samtidigt som de hånar riksdagsvakter som “ser utländska ut”.

Norrbottens-Kurirens kampanj Ett Norrbotten för alla har kallats populistisk och tillrättalagd. Exakt vad är populistiskt och tillrättalagt med en tidning som, i en tid när samhällsklimatet hårdnar, tar ställning för människovärdet och demokratin?

Låt oss en gång för alla slå fast att invandring och flyktingmottagande inte är ett hot – utan en möjlighet. Det är en ofrånkomlig sanning att Norrbotten aldrig kommer att överleva utan en mycket större invandring än i dag. Arbetskraften åldras och fler människor dör än föds i vårt län. Vi behöver nya invånare, från alla håll i världen, för att klara vår tillväxt och välfärd.

Men – och detta är ett viktigt men – Norrbotten har ingen rätt att enbart betrakta invandringen ur ett nyttoperspektiv. Liksom alla andra fredliga och demokratiska regioner i världen har vi ett ansvar att ta emot människor som flyr från krig och förtryck.

Vi lever i en värld, inte i flera olika världar. Och alla människor är lika mycket värda, med samma grundläggande rättigheter. Det innebär att Norrbotten måste ta emot människor i nöd. På samma sätt som andra regioner måste ge norrbottningar en fristad om vi någon gång skulle vara tvungna att fly undan tyranni.

När människor från andra håll i världen väl har slagit sig ner i Norrbotten, oavsett skäl, måste de omfattas av samma rättigheter och skyldigheter som vem som helst.

Återigen, det finns inte “första klassens” och “andra klassens” människor. Det finns bara människor. Som har rätt att bli behandlade som de individer de är.

Varje gång en person misstänkliggörs eller diskrimineras på grund av sitt ursprung – till exempel nekas att komma till anställningsintervjuer på grund av sitt “utländska namn” – bryter vårt län mot individens rätt. Då visar vi oss oförmögna att behandla människor som människor och går miste om stora mänskliga resurser. Då tvingar vi människor härifrån trots att vi behöver dem.

För eller emot, det evigt mänskliga hos människan. Precis som Torgny Segerstedt tog ställning, måste alla andra göra det.

Läs artikel ›

Karim hotas av dubbel dödsdom

29 november 2012
Publicerad av Eskilstuna-Kuriren

Torka aldrig tårar utan handskar berättar om hur hiv-positiva homosexuella män förtrycktes i 1980-talets Sverige, ända in i döden. 2012 sätts Karim Ssempijjas liv på spel av svenska myndigheter. Det är oacceptabelt och en skam för vårt land. När ska vi lära av vår historia?

Läs artikel ›

Rasisterna försöker skrämma till tystnad

23 november 2012
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

24-åriga Ahmad Aklil, eller Zaki som han kallas, har en gravid fru och en snart tvåårig son i Afghanistan. I somras flydde han till Sverige. Nu bor han tillsammans med fem andra flyktingar i ett rum på Migrationsverkets camp i Boden.

– En sak ska folk tänka på. Om det unga utbildade folket flyr från Afghanistan är det inte en fråga om pengar. Det är en fråga om liv, säger Zaki till Norrbottens-Kuriren.

Han var tolk i Afghanistan och rörde sig bland mäktiga män. Eftersom Zaki vägrade hjälpa talibanerna att utföra en attack blev han hotad och trakasserad. Till slut såg han ingen annan utväg än att fly, för att rädda sin familj.

– Att ta någons liv i Afghanistan är enkelt, tro mig. Alla bär vapen och vad som helst kan hända när som helst.

Debatten om invandringen, eller rättare sagt flyktingmottagningen, handlar om människor som Zaki. Det gör rasister allt för att dölja. Istället försöker de framställa sig själva som hotade, när de springer runt på stan med järnrör och gastar “Det här är mitt land”.

Sverigedemokraternas högsta ledning avslöjar sin egen rasism på en film de själva spelat in. Det är ett välkommet uppvaknande. Alltför länge har den svenska samhällsdebatten utgått från deras verklighetsbeskrivning. Att nya människor kommer till Sverige har beskrivits som ett hot istället för en möjlighet: “Hur mycket invandring tål Sverige?”

Nu rullas den Sverigedemokratiska skandalen upp. Kent Ekeroth, partiets rättspolitiska talesperson som tvingades avgå i onsdags, motionerade till riksdagen om att slopa det dubbla medborgarskapet. Samtidigt bad Sverigedemokraterna riksdagens utredningstjänst att kartlägga vilka riksdagsledamöter som har dubbelt medborgarskap.

Vad skulle SD med den informationen till? Hänga ut folkvalda som är medborgare i två länder som ovärdiga representanter för folket?

Mona Sahlin var demokratiminister och genomförde möjligheten till dubbelt medborgarskap. Nu skriver hon i Aftonbladet:

“Att inte förstå att man kan älska mer än ett land. Att inte begripa att ursprung och framtid hör ihop för oss alla […] Det är en ynklig, farlig, rasistisk och hopplöst föråldrad inställning som Kent Ekeroth ännu en gång ger uttryck för.”

Ja, visst är det. Kent Ekeroth och hans partikamrater har ingen som helst ambition att lyssna på Zaki från Afghanistan när han säger:

– Jag vill bli en produktiv och hjälpsam del av det här landet. Som jag har upplevt svenskarna sedan jag kom hit.

De främlingsfientliga krafterna har alltför länge sluppit undan en rejäl journalistisk granskning. Sverigedemokraterna har rasistiska rötter, men det har medierna talat tyst om. Av okunskap, eller av rädsla att stöta sig med folkvalda.

Samtidigt väller en våg av främlingsfientliga reaktioner mot alla redaktioner som över huvud taget ger sig på att skildra främlingsfientlighet, diskriminering och rasism. Eller skriver om hur den hårdnande migrationspolitiken drabbar redan utsatta människor. Det rasistiska näthatet är menat att skrämma till tystnad.

Norrbottens-Kuriren låter sig inte tystas. Att satsningen “Ett Norrbotten för alla” väcker så starka reaktioner visar hur angelägen den är.

Musikern Stefan Gunnarsson anklagar kampanjen för att vara tillrättalagd: “Det låter som att det från och med nu är förbjudet att tänka en tillstymmelse till restriktiv tanke mot invandring över huvud taget.”

Jag kan inte låta bli att undra var han egentligen har befunnit sig de senaste åren. När rasisterna i Sverigedemokraterna har tillåtits sätta agendan för debatten.

Norrbotten är inte ett län för alla. Alla vill inte att Norrbotten ska vara det. Det skrämmer folk härifrån och hotar länets överlevnad. Självklart ska journalistiken ta ställning för människovärdet.

Läs artikel ›

“Jag kan flyga, jag är inte rädd”

21 november 2012
Publicerad av NLL

En av paradoxerna med mig är att jag är flygrädd, men ändå älskar att flyga. Jag gillar inte alls att sätta mig i ett plan som lyfter 10 000 meter över marken utan att jag fattar hur det går till. Samtidigt kan jag inte tänka…

Läs artikel ›

Låt inte rasister styra debatten

16 november 2012
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

New York. Två kvarter från Ground Zero ligger Park 51, det muslimska center som är under uppbyggnad. Protesterna har varit starka, men New Yorks borgmästare Michael Bloomberg stöder bygget.

– En del av att vara en New Yorker är att leva med sina grannar i ömsesidig respekt och tolerans. Det var exakt den andan av öppenhet och acceptans som attackeras den 11 september, säger Bloomberg.

Han påminner om att även muslimer dödades i Usama bin Ladens attack mot tvillingtornen.

Jag kommer till Park 51 vid lunchtid. Tittar lite nyfiket in genom fönstren i gatuplan tills en man vinkar in mig.
I foajén är det lugnt, skor står på rad. Längre in pågår lunchbön.

På ett bord kan man lämna sin donation till moskébygget. Programförklaringen sitter på en skylt: “Park 51 ska uppmuntra samarbete och förståelse mellan människor av alla religioner och ursprung genom relevanta program och initiativ.”

Jag funderar på att köpa en tröja med trycket: “New York – en stad för alla”.

Det är ett fint sammanträffande. I måndags, samma dag som jag besökte Park 51, skapades Facebooksidan “Ett Luleå för alla”. I onsdags var sidan uppe i 450 medlemmar som samlas under följande programförklaring:

“Vi är för ett Luleå där alla får vara precis den de vill vara. Här lever vi tillsammans med alla våra likheter och olikheter. Det spelar ingen roll var man är född, vad man tror på eller vem man älskar.”

Initiativet är mycket välkommet. Det planerade moskébygget i Luleå har fått rasismen att stiga upp till ytan i vår stad. Studieförbundet Sensus, som har genomfört en förstudie om moskébygget, har fått ta emot flera hot.

Förstudien, som presenterades i onsdags, visar att Norrbotten lider av islamofobiska attityder. Muslimer upplever att de inte får vara delaktiga i det norrbottniska samhället. Samtidigt har de muslimska grupperna i länet svårt att organisera sig. De saknar ofta verktyg att motverka fördomarna som drabbar dem.

Främlingsfientligheten blåser hårt och kallt i Sverige just nu. Samtidigt som Sverigedemokraterna når allt högre siffror i opinionsundersökningarna låter SVT partiledarna debattera under rubriken “Hur mycket invandring tål Sverige?”

Även i Norrbotten tycks stödet för Sverigedemokraterna växa. Norrbottens-Kuriren har tidigare berättat att partiets ungdomsförbund försöker etablera sig här, stärkta av resultaten i skolvalen.

Möjligen blir det svårare nu, när Jimmie Åkessons inställsamma fernissa börjar flagna.

Sverigedemokraternas ekonomiskpolitiska talesperson Erik Almqvist sa babbe, hora och blatteälskare. Partiets kriminalpolitiska talesperson Kent Ekeroth filmade hela spektaklet men förnekade innehållet. Samme man upplåter sitt bankkonto för donationer till hetssajten Avpixlat.

Det blir allt mer uppenbart att rasistiska sympatisörer inte är någon olycklig konsekvens av “invandringskritiken”, som Sverigedemokraterna vill framställa det. Rasismen existerar i, och sanktioneras av, partiledningen. Inte konstigt med tanke på att Sverigedemokraterna har rasistiska rötter. De bildades ur Bevara Sverige Svenskt, BSS.

Det är dags för andra än Sverigedemokraterna att ta initiativet i flykting- och integrationspolitiken. Frågan är naturligtvis inte hur mycket invandring Sverige tål, utan hur mycket främlingsfientlighet Sverige tål.

I Norrbotten är det extra tydligt. Om vi ska överleva som region måste vi välkomna människor från hela världen att komma hit – och ta väl hand om dem som kommer. Vi måste ha ett öppet samhällsklimat som låter människor söka sina egna vägar, i frihet från fördomar och diskriminering.

Annars fortsätter utflyttningen. Då försvinner tillväxten och välfärden och Norrbotten förtvinar.

Devisen “Ett Luleå för alla” är lika självklar som nödvändig.

Läs artikel ›

Vi måste tala om språkförtrycket

9 november 2012
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Jag ser När vinterns stjärnor lyser här och gråter från första minuten till den sista. Jag är inte riktigt säker på vad som får mina tårar att rinna. Kanske glädjen över att få bo i ett län med så många samexisterande språk. Mer troligt myndigheternas språkliga förtryck mot samer och tornedalingar som har krossat norrbottningar i generationer.

Mona Mörtlund och Ninna Tersman har skrivit denna pjäs som spelas på fem språk: nordsamiska, meänkieli, svenska samt finskt och svenskt teckenspråk. Sameteatern, Tornedalsteatern och Norrbottensteatern går äntligen samman för att lyfta fram en skamlig del av den svenska historien i ljuset.

Det är inte länge sedan rashygienen dominerade Sverige. Vetenskapsmän delade in människor i värdefulla långskallar och värdelösa kortskallar. Skallmätningarna utfördes av Statens rasbiologiska institut på 1920- och 1930-talen. Samer och tornedalingar var kortskallar som skulle lära sig att veta hut – och framför allt skiljas från sina språk.

Pjäsen berättar hur det kunde gå till. Förfärliga scener avlöser varandra. Svartklädda myndighetspersoner tvångsomhändertar samiska barn och bränner deras koltar. Barn som inte kan tala svenska får smaka på käppen i skolan. De fråntas inte bara sina språk, utan även sina namn. Ante blir Anders när läraren bestämmer att han ska heta något “svenskt”.

Den statliga språkrepressionen mot samer och tornedalingar splittrade familjer. Äldre och yngre släktingar kunde inte längre tala med varandra, när de inte längre behärskade varandras språk. Den språkliga skammen byggdes in i människor. En skam som sedan har ärvts neråt i generationerna.

Denna mörka del av den svenska historien är väl undangömd. Den berättas sällan på historielektionerna i skolan. Kanske för att det inte var majoritetssamhället som drabbades. Säkerligen för att denna historia skulle avslöja Sverige, demokratins och jämlikhetens förlovade land, som en mycket mörkare plats.

Men vi kommer inte undan. Vi måste tala om det som hänt, för att inte upprepa samma övergrepp igen. De nationella minoriteterna i Sverige skyddas numera av lagar som anger deras rättigheter. Men så sent som i våras förbjöds två pojkar på Södermalmsskolan i Lycksele att prata samiska.

När det ropas på språktest för medborgarskap är det lätt att dra slutsatsen att svenska är det enda språk som ska talas i Sverige. Språkdebatten negligerar ofta den pedagogiska forskningen, som säger att den som behärskar sitt modersmål lättare kan lära sig nya språk.

Tornedalingar och samer i Norrbotten använder inte minst kulturens arenor för att berätta sin historia och kräva sin rätt. I helgen går Tornedalsfesten av stapeln för fjärde året i rad, på Kulturens hus i Luleå. Det blir allt från en rekryteringsmässa till en galaföreställning.

Själv har jag lärt mig mycket om samernas villkor av musikern Magnus Ekelund, min vän. Han har länge använt sitt samiska ursprung i sin konst. Skrivit om den historiska utsattheten, men även om stoltheten. Behovet att veta var man kommer från för att kunna söka sin egen väg. I en låt på sin kommande skiva besjunger Magnus Ekelund språket:

Ekot av någonting jag hört kan studsa i mitt bröst

För det som tränger in blir oftast kvar

Ibland så kan jag vända allt till en gemensam röst

Jag orkar inte ge ett bättre svar

Det historiska svenska förtrycket mot samer och tornedalingar har haft många fler dimensioner än de rent språkliga. Men de språkliga lärdomarna av detta förtryck är oerhört viktiga att dra.

Människor behöver kommunicera för att förstå varandra, men det betyder inte att alla måste tala samma språk. Först när vi låter många språk leva sida vid sida kan vi kommunicera som jämlikar. Först då kan vi på allvar börja lära oss varandras språk.

Läs artikel ›

Sverige är inget jämställt land

8 november 2012
Publicerad av Eskilstuna-Kuriren

Alla som klagar på den svenska millimeterrättvisan mellan könen borde läsa SCB:s statistik. Sverige är fortfarande det ojämställda land som de tydligen vill ha.

Läs artikel ›

Egyptens revolution på plats i Boden

7 november 2012
Publicerad av NLL

Så länge Norrbotten har ett levande kulturliv så kommer avståndet mellan vårt län och världen att vara överkomligt. Vi kan vara nära, istället för långt borta. Det är min tanke när jag ser utställningen ”Liberation – a process review” på Havremagasinet i Boden. Fem egyptiska…

Läs artikel ›

Låt Musikens Makt bli det nya Luleåkalaset

2 november 2012
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Kalaset luktar gammal fylla, skrev jag i Kuriren den 6 augusti. Det var måndagen efter Luleåkalaset. Jag hade tröttnat på denna ingrodda stadsfest enligt klassisk svensk modell. Okontrollerad fylla i öltält, langosförsäljare i varje inhängnat hörn och minst sagt trötta artistbokningar.

Mina krönikor brukar väcka starka känslor. Jag är van vid att läsarna delas in i två läger, för och emot. Men denna gång fick jag nästan uteslutande medhåll. Många längtade efter något nytt. En annan sorts stadsfest med öppnare stämning, större kulturell bredd och bättre lokal förankring. Mer musik och mindre fylla, helt enkelt.

Luleåkalasets sjunkande besökssiffror pekar i samma riktning. Allt färre är beredda att betala svindyrt inträde till inhängnade festivaler i stadskärnor. Trenden är densamma över hela landet. Även PDOL och Storsjöyran tappar besökare.

Kommunen gör alltså helt rätt som meddelar att Luleåkalaset ska göras om. Tyvärr verkar förändringen inte löpa hela linan ut. Den nuvarande arrangören av Luleåkalaset, det kommunala bolaget Luleå Expo, får fortsatt förtroende att driva stadsfesten. Trots att deras koncept inte har funkat. Det blir ett gratiskalas redan sommaren 2013.

Så riskerar Luleåkalaset att bli en fortsatt trist historia. Inga stängsel, mer mat och färre öltält – allt det är bra. Men det räcker inte för att göra Luleåkalaset till en framgång. Trenden är att även gratisfestivaler tappar besökare. Folk har ledsnat på medelvägen.

Det gäller att göra något helt nytt, med mer själ och hjärta, för att locka den kräsna festivalpubliken. I Luleå finns själen och hjärtat representerat i Musikens Makt. Denna drogfria gratisfestival har bara tre år på nacken, men har redan hunnit etablera sig som en av norra Sveriges stora musikhändelser.

Legendariska Docenterna skulle bara göra en festivalspelning sommaren 2012. De fick rådet att välja Musikens makt. Sagt och gjort. Helgen innan skolorna började i augusti stod Docenterna på Strandscenen på Gültzauudden. Året innan gjorde Jakob Hellman en bejublad comeback på samma scen.

För Musikens makt står musiken i centrum, det hörs på namnet. Ändå är Musikens makt ingen smal musikfestival. Bredden i bokningarna har funnits med ända från början. Allt från topplistepop till hårdrock och indieakter står på programmet. Lokala artister på uppåtgående delar scen med Sveriges största stjärnor.

Även när det gäller kringaktiviteter har Musikens makt precis det lokala perspektiv som nu eftersträvas för Luleåkalaset. I stället för tillresta langosförsäljare serverar lokala krögare maten. Så borde framtidens breda stadsfest i Luleå också fungera. Låt stadens krögare flytta rakt ut på gatan och servera sin mat och dryck i festivaltappning.

När kommunen äntligen har bestämt sig för att göra om det tynande Luleåkalaset vore det huvudlöst att inte låta Musikens makt växa och utvecklas till en stor stadsfest. Festivalen har exakt det tänk och de ambitioner som politikerna vill ska känneteckna det nya Luleåkalaset.

Förutom Musikens makt finns det många andra som borde få vara med och utforma den nya stadsfesten. Luleå har ett brett kulturliv med många kunniga eldsjälar. Arrangörerna av Minus 30 och Luleå Pride har viktiga erfarenheter att bidra med. Liksom Svartöns Blues, Kulturgården i Gammelstad och punkarna på Föreningsgatan 7. Om Luleåkalaset ska bli en nytänkande stadsfest med stark lokal förankring krävs att det lokala kulturlivet faktiskt får ta ansvaret för stadsfesten. Inte bara släpps in på ett hörn.

För kommunen är det kanske enklast att låta det kommunala bolaget fortsätta producera sitt Luleåkalas. Men för stadsfesten vore det bäst med en total nystart.

Läs artikel ›