Åsa Petersen

Visar för '' - Visar arkiv för: december 2012

Alliansens största utmaningar 2013

31 december 2012
Publicerad av Aftonbladet

Heja Alliansen friskt humör, det är det som susen gör! Att jag som vänsterdebattör skickar en sådan hälsning till den borgerliga regeringen kan verka vansinnigt. Men i Sveriges rådande politiska klimat, med stora framgångar för rasisterna i Sverigedemokraterna, är tydliga politiska alternativ viktigare än någonsin.

Läs artikel ›

Jonas Gardell: God Jul Sverige!

23 december 2012
Publicerad av Aftonbladet

Ett julbord där skinka och prinskorv samsas med havskräftor och ostron. Gäster som inte är släkt, men som ändå bildar en familj. De skålar i champagne i stället för glögg och sjunger ”fjollornas visa”. Pauls storslagna jular i ”Torka aldrig tårar utan handskar” har en särskild plats i Jonas Gardells hjärta. Det var så Jonas och Mark firade jul i sin ungdom.

Läs artikel ›

Karl-Bertil Jonsson har mitt julehjärta

21 december 2012
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Nu hänger adventsstjärnan i mitt köksfönster, den lyser mjukt och jag tycker om det. Tycker att den sprider frid.

Men det dröjde till den tredje advent innan jag julpyntade. För min del var det nära att den här julen inte blev av över huvud taget. Jag jobbade mycket och var lite vissen, tappade helt lusten inför storhelgerna.

Det är ju så många måsten med jul. Pynta, stöka, baka och griljera forever tills alla ligger utmattade framför Kalle Anka med segt knäck mellan tänderna.

Jag säger inte att julen är hemsk. Jag säger bara att jag fattar om folk inte orkar, om de blir helt tokiga av att gå in på Facebook just nu. För varje nytagen bild på nybakta lussekatter är det någon som känner sig misslyckad, som inte ens vet hur man blandar jäst med vatten.

För man har väl jäst i lussekatter? Jag vet inte riktigt.

Ändå är allt det här bara lyxproblem. Det stora problemet med julen är så klart inte mina frånvarande huslighetsgener. Utan fattigdomen och ensamheten.

På julen räcker det inte med att vara glad. Då ska vi vara rika också. Hur ska vi annars ha råd med alla julklappar, julskinkor och julresor som ska införskaffas och fotograferas för att manifestera att det är högtid igen?

Frälsningsarmén i Luleå har bråda tider just nu, berättar deras socialarbetare Elisabeth Carlén i Norrbottens-Kuriren. Till henne kommer människor som inte har råd att köpa en billig julskinka eller nödvändiga kläder och skor. Som behöver hjälp med att betala elräkningen eller en del av hyran över helgerna.

De kan till exempel få en matcheck på Ica, giltig för allt utom tobak och öl.

– Telefonerna ringer hela tiden nu och folk kommer hit. Det kan vara personer som blivit arbetslösa, eller hamnat i missbruk, pensionärer och ungdomar som har svårt att klara sig. Det är ju så här i livet att ingen är garanterad någonting. Det kunde varit du, säger Elisabeth Carlén.

Det kunde även ha varit jag som riskerade att sitta ensam över jul.

När människor försvinner in i sina kärnfamiljer – lyckliga, olyckliga eller bara av gammal vana – är det alltid någon som blir över. Och det är det pinsammaste av allt i juletid, förutom fattigdomen. Att inte ha någon att fira med. Vad är man då för en sorts människa, i samhällets ögon?

För andra året i rad anordnas en alternativ jul i Luleå. På julafton mellan klockan 13 och 18 blir det mat, trivsel och underhållning på Café Glimten, Trädgårdsgatan 23. Arrangemanget är drogfritt samt religiöst och politiskt obundet.

“Sitt inte ensam på julafton – kom och delta i Gemenskapsjul istället!” står det i den fina inbjudan på Facebook.

Förra året kom ungefär 80 gäster. Det var en himla blandning, berättar Ewelina Edenbrink, en av arrangörerna. Pensionärer, ensamstående mammor med barn, några grabbar från boendet för ensamkommande flyktingbarn, kändisar från Storgatan och helt vanliga Svenssons.

– Det var awesome. Det blev så mycket jul för att folk var där och slappnade av.

Julen borde så klart handla om sådant här. Att mota människors ensamhet och fattigdom, att låta alla ta plats i värmen. Men i år har julen kidnappats av en småsint folkstorm som protesterar mot att Disney, helt på eget bevåg, väljer att klippa bort en rasistisk stereotyp docka ur en av sina julfilmer.

“Muslimerna tar julen ifrån oss!” och “Varför får man inte säga negerboll längre!” gapas det inskränkt och människofientligt i Disneydebatten, som sänker ett löjets skimmer över hela det svenska julfirandet.

Tur ändå att Karl-Bertil Jonsson finns. På julafton klockan 19 sjunker samtidens urspårade juldebatter undan. Då berättar Tage Danielsson sin saga om en 13-årig pojke som tar från de rika och ger åt de fattiga, med hjälp av sin förmögna fars taxeringskalender.

Karl-Bertil Jonsson har för alltid mitt julehjärta.

Läs artikel ›

Gör Luleå till ett Fjollträsk

14 december 2012
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Kommer ni ihåg vilket liv det blev om mina första krönikor i Kuriren? Jag skrev att Norrbotten måste rymma mer än basindustri. Och att Luleå är en viktig motor för länet. Läsarkommentarerna var många och upprörda. En av de mer direkta löd:

“Vänligen ta ditt Stockholmsresonemang och flytta tillbaka till Fjollträsk!”

Att påstå att skogen, malmen och vattnet inte räcker – att Norrbotten även behöver en tjänstesektor och ett kulturliv – var inte populärt. Hur kunde jag komma dragande med sådant trams mitt under basindustrins enorma investeringsboom?

Jag ifrågasatte inte bara den norrbottniska samhällsstrukturen, utan även den norrbottniska självbilden. Folk som tyckte sig ha patent på att vara norrbottningar blev naturligtvis skitsura när jag kom och försökte omdefiniera alltihop.

Jag tänker på de vildsinta veckorna när jag läser vad Lars Westin, professor i regionalekonomi vid Umeå universitet, säger i Kuriren. Han menar att det är lika viktigt att satsa på människor som på råvaror. Annars riskerar regionen att dö så fort efterfrågan på råvarorna sinar.

– Man binder upp hela regionen till en struktur som är kopplad till naturresursen. Men vad händer då när det inte är lönsamt att handla med naturresursen och tekniken effektiviseras? Jo, då friställs människor och om det inte finns en differentierad arbetsmarknad flyttar människor därifrån vilket innebär att skatteintäkterna i regionen minskar och levnadsstandarden sjunker.

Regioner som Norrbotten, med väldigt stora naturresurser, riskerar alltså att förlora på sina egna guldgruvor. Näringslivet blir för enahanda och därmed för sårbart.

Lars Westin menar att storstäder är det bästa motgiftet mot naturresursernas förbannelse. Stora städer lockar nämligen de många människor som krävs för att garantera en regions överlevnad.

– Man måste börja inse att människorna är en större resurs än naturresursen. Har du inte människorna har du inte heller kunskapskapitalet eller det sociala kapitalet och då lämnar människorna regionen, det är fakta.

Forskningen visar att människor söker sig till städer med minst 100.000 invånare. Luleå är inte en stad i den storleksklassen, och kommer förmodligen inte att bli det på många år. Återstår då för oss att bygga ett Luleå som ändå fungerar som en storstad. Med tät bebyggelse, ett brett kulturliv och en stark handel.

Förutsättningen för det är fler höga hus i stadskärnan. Så många människor som möjligt måste leva så nära varandra som möjligt. En verklig stad kan nämligen aldrig överleva utan människor som faktiskt bor där. Som gör de flesta av sina inköp i mindre butiker i centrum. Som använder restauranger och kaféer som sina vardagsrum. Som helt spontant kan lösa en biljett till en konsert eller teaterföreställning.

Storstadskänslan bygger inte bara på yttre, fysiska ting. Lika viktigt är ett klimat som låter människor vara sig själva.

Richard Florida, professor i Toronto, analyserar stadssamhället utifrån sociala och ekonomiska teorier. Det viktigaste är, enligt honom, att skapa en miljö där människor har en möjlighet att utvecklas och där det råder en hög grad av öppenhet och tolerans:

“Dels för att skapa trivsel, men också för att man ska kunna ta in nya idéer.”

Florida mäter regioners öppenhet och tolerans genom att granska hur immigranter välkomnas, hur hbt-personer trivs och vilka möjligheter kulturarbetare har att verka. Ju större fördomar och ju mindre kultur – desto färre som vill leva i staden.

Ja, ni märker. Jag har inte ändrat mig sedan mina första krönikor. Jag tänker inte flytta tillbaka till Fjollträsk. Tvärtom vill jag göra Luleå till en sådan levande och öppen stad som nedsättande kallas för ett fjollträsk. Det vill jag göra för Norrbottens överlevnads skull.

Läs artikel ›

Ursäkta inte rasisterna

7 december 2012
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna står det: “Var och en har rätt att lämna varje land, även sitt eget, och att återvända till sitt land.”

Det är en rättighet som väldigt många människor använder sig av. Allt fler av oss flyttar långa sträckor, mellan länder och världsdelar. Antalet personer som lever i ett annat land än de föddes i har fördubblats på 25 år. Människorna som flyttat längst, mellan länder och inom stora länder, skulle tillsammans utgöra världens folkrikaste nation om de vore en.

Migranten är, kort sagt, den nya världsmedborgaren.

Den stora omflyttningen av människor i världen underlättas av nya transporter och informationsteknik. Flygtrafiken och internet binder samman kontinenter på ett helt annat sätt än tidigare. De som vill stoppa invandringen till Sverige borde alltså kräva att internet släcks ner och att flygplatserna stängs.

Samt själva sluta röra sig i världen. Det duger inte att i ena stunden säga att Sverige har för många “invandrare” – för att i nästa stund hävda sin egen rätt att jobba utomlands. Eller att vara främlingsfientlig och samtidigt planera att tillbringa ålderdomen vid någon av världens solkuster.

Den som anser att immigrationen hotar “svenskheten” glömmer att vårt land, för inte särskilt länge sedan, var en utvandrarnation. Att migrera är alltså en del av svenskhetens historia.

– Mellan 1850 och 1930 utvandrade 1,3 miljoner svenskar, främst till USA och Brasilien, för att undkomma svält och söka ett bättre liv, sa den antirasistiska föreläsaren Anna-Lena Lodenius på mångfaldsdagen i Luleå i måndags.

Hon berättar hur svenska kvinnor betraktades i länderna de utvandrade till. Naturligtvis var de aningslösa lantlollor, med stora blå ögon och tjocka gula flätor, som riskerade att hamna i klorna på illvilliga bordellägare.

Fördomarna mot “de andra” har funnits i alla tider. Förut drabbades migrerande svenskar. Nu drabbas immigranter till Sverige. Förklenande myter haglar runt öronen på människor som flyttar eller flyr till nya länder på andra sidan jorden. När dessa människor egentligen är starkast av oss alla. De har tillräcklig livsgnista, nog stora drömmar om frihet, för att bryta upp och lämna allt.

I den svenska debatten om invandringen och flyktingmottagningen sägs ofta att “vi måste lyssna” på människor som uttrycker främlingsfientliga åsikter. Särskilt Sverigedemokraternas sympatisörer framställs som offer för en ny och svår tid. Rent rasistiska uttalanden och handlingar ursäktas som förståelig rädsla och osäkerhet.

Jag undrar, vem står på immigranternas sida i ett sådant samhällsklimat? Vem hävdar människans okränkbara värde om det blir viktigare att förstå rasismen än att försvara människorna som rasismen kränker?

I tider när främlingsfientligheten ökar måste humanismens röst vara särskilt stark. Charles Barton, som coachar LF Basket, är en sådan röst. Han växte upp i Ohio, blev amerikansk basketstjärna och kom till Luleå på 1970-talet. Nu märker han hur det svenska klimatet hårdnar, hur rasismen blir mer påtaglig.

“Man måste ta ställning mot den här skiten”, säger Barton till Norrbottens-Kuriren och liknar Sverigedemokrater med järnrör vid hatiska röster i USA.

“Nu under det amerikanska valet kunde man höra vita människor säga ’Vi ska ta tillbaka vårt land.’ Vadå, vårt land? Det var era förfäder som tog landet från min farmor, hon var indian, och hennes folk. Den här världen är inte min, inte din eller någon annans. Det finns ingen som äger land. Det är just det som är problemet, den mentaliteten: ’Det här är mitt, du tar något ifrån mig.’ ”

Jag önskar att fler människor lyssnade på Charles Barton. För den människa som slutar försöka äga ett land vinner samtidigt en hel värld.

Läs artikel ›

En kulturell bakgrund får vi när vi dör

5 december 2012
Publicerad av NLL

Åsikterna om ”Så mycket bättre” fyller min Facebookfeed varje helg. Jag följer själv inte tv-serien, men jag har inte kunnat undgå att höra de mest omtalade tolkningarna. Som när Laleh sjöng E-Types ”Here I Go Again” och rörde honom till tårar. I måndags talade antirasisten…

Läs artikel ›