Åsa Petersen

Visar för '' - Visar arkiv för: februari 2013

Människor är inte volymer

28 februari 2013
Publicerad av Eskilstuna-Kuriren

Formellt hålls Sverigedemokraterna utanför utformningen av den svenska invandrings- och flyktingpolitiken. Men migrationsministern Tobias Billström (M) har uppenbarligen låtit sig påverkas.

Läs artikel ›

Sorgligt möte i Maramö

26 februari 2013
Publicerad av Aftonbladet

Det är uppenbart att den enda som egentligen ville befinna sig i Maramö var Annie Lööf själv. De andra partiledarna var ditresta för att rädda ansiktet på henne. Det passar sig inte att banga en allianskompis party.

 

Läs artikel ›

Kärleken är större än hatet

22 februari 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Med tanke på näthatet får jag ofta frågan: “Funderar du någon gång på att sluta skriva för att slippa alla elaka kommentarer?” Det är i grunden en sympatisk undran. Den utgår från att det finns en mänsklig gräns, något som ingen människa ska behöva utstå.

Ändå blir jag provocerad. Självklart slutar jag aldrig att skriva. Då har ju näthatarna vunnit, besegrat mig med precis den sexism jag bekämpar när jag skriver. För det är i hög grad sexism som näthatet bygger på. Åtminstone det näthat som drabbar kvinnor.

Helt grundläggande i det näthat som riktas mot mig är att jag är korkad och därför borde hålla käften. Näthatarna kan inte förstå hur Norrbottens-Kuriren eller Aftonbladet kan upplåta sina spalter åt en så imbecill brud.

För näthatarna spelar det ingen roll vad jag skriver om. Skriver jag om könsorättvisor är det ett enda feministiskt tjat. Skriver jag om infrastruktur borde jag hålla mig till att skriva om sådant som jag förstår mig på, alltså så kallade kvinnofrågor.

Damned if I do, damned if I don’t. Och ovanpå det ständiga anspelningar på mitt kön, mitt utseende och min sexualitet. Näthatarna är män som tycker
att kvinnor ska fråntas sitt människovärde och behärskas.

Särskilt tydligt blir det när jag skriver antirasistiskt. Så fort någon av mina texter länkas på någon högerextrem hatsajt har kvinnohatet julafton. Ibland är det svårt att veta vad rasisterna egentligen hatar mest: De andra som i “invandrarna” eller de andra som i “kvinnorna”.

Är du inte en vit, heterosexuell man med attribut som högerextremister anser vara svenska: Var Vänlig Håll Käften.

Allt det här har debatterats livligt de senaste veckorna, sedan Uppdrag granskning sände sitt uppmärksammade reportage om näthatet.

Jag är glad för det. Många kvinnor i samhällsdebatten har levt med hatet och hoten i många år. Journalister, politiker, opinionsbildare eller bara privatpersoner som stiger ut i offentligheten för att hävda sin åsikt. När näthatet lyfts fram i ljuset definieras det som ett samhällsproblem, ett hot mot demokratin, som fordrar handling.

Jag skulle ljuga om jag sa att näthatet inte påverkar mig. Hån, hat och hot sätter spår i en människas liv. Det är obehagligt att läsa saker om sig själv som inte ens borde vara möjliga för en annan människa att skriva. Alla som någon gång har levt under hot har lärt sig att leva med säkerhetsåtgärder.

Men – och det här är ett viktigt men – för mig är det viktigt att inte överdriva näthatarnas roll eller antal. När hatkommentarerna flödar är det lätt att tro att motståndet är kompakt. Att just jag skulle vara en samhällsdebattör som hatas i breda lager.

Så är det naturligtvis inte. Hatarna är så gott som alltid anonyma. De har möjlighet att gömma sig bakom påhittade alias i tidningars kommentarfält och sociala medier. Där kan de även framstå som fler än de egentligen är, genom att använda flera alias var.

Anonyma hatiska läsarkommentarer är sällan värda att tas på allvar. De förtjänar ännu mer sällan ett svar, eftersom personerna som skriver dem inte vågar använda sina riktiga namn. Hat och hot hör samman med feghet.

Några som däremot är värda att tas på allvar, är alla de människor som rakryggat står för sina åsikter. Som mejlar mig, stoppar mig på Storgatan eller hejar på krogen efter mina krönikor. Som vill ha ett samtal om något som ligger dem varmt om hjärtat – eller bara uttrycka sin sympati.

Att vara krönikör och samhällsdebattör är till stor del att leva i gränslandet mellan kärlek och hat. Medan hatet är anonymt, har kärleken alltid ett ansikte.

Varje gång jag tar ställning mot rasism, sexism och homofobi ger de sig till känna, alla människor som tror på människovärdet.

De kloka och modiga är helt enkelt fler. Däri ligger hoppet om världen.

Läs artikel ›

Välkommen på humorskola för tjejer

20 februari 2013
Publicerad av NLL

Män är inte roligare än kvinnor. Kvinnor är bara bättre på att stödskratta. Med det budskapet kom Nour El-Refai, skådespelare och komiker, till Kraftsamling i Kulturens Hus i Luleå. Hennes uppgörelse med patriarkatet var lika provocerande som konkret. Säkert obehaglig för de i publiken som…

Läs artikel ›

Sverige får inte svika Sascha

15 februari 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

I Boden ligger en 14-årig flicka apatisk. Vi kan kalla henne Sascha. Hon varken talar, äter eller dricker sedan den 19 november. Det var då Saschas familj, som kommer från Armenien, fick veta att Migrationsdomstolen inte låter dem stanna i Sverige.

Sascha har lärt sig svenska på bara ett år och tolkade beskedet åt sin pappa. Sedan föll hon ihop och tappade all kontroll över kroppen.

– Om vi inte får hjälp kanske min dotter dör, säger Saschas mamma till Norrbottens-Kuriren.

I lördags hade Apatiska för nybörjare premiär på Norrbottensteatern. Pjäsen är skriven av Jonas Hassen Khemiri och skildrar åren runt 2005 då apatiska flyktingbarn for mycket illa i Sverige. Barnens apati förklarades med att de hade förgiftats – eller helt enkelt simulerade. Alltså låtsades vara sjuka. Regeringens egen utredare deltog i misstänkliggörandet.

Riksdagen, eller rättare sagt Socialdemokraterna och Moderaterna, röstade nej till en amnesti för de apatiska flyktingbarnen. Migrationsministern Barbro Holmberg (S) välkomnade beslutet med orden: “Allt annat hade varit en humanitär katastrof.”

Kulmen kom när Svenska Dagbladet skrev att polisen misstänkte att apatiska flyktingbarn hade blivit förgiftade. En handläggare på Migrationsverket hävdade att föräldrar tog med sig barn till Sverige “för att offra i asylprocessen”.

Det var en svår dag för alla oss som hade kämpat för att de apatiska barnen skulle få stanna i Sverige. Hade vi blivit lurade? Var barnen utsatta för förfärliga övergrepp som vi hade förbisett?

Nej. Det blev inga åtal. Tester visade inga spår av förgiftning. Vårdpersonal som hade jobbat med de aktuella barnen kallade misstankarna “bisarra”.

Apatiska för nybörjare ställer viktiga frågor. Hur kunde det bli så här? Hur kunde myndigheterna vägra att lyssna på svenska barnläkare och internationella experter, som på vetenskaplig grund tillbakavisade alla uppgifter om förgiftning och simulering?

Jag har funderat under åren som gått. Jag kan bara komma fram till att makthavarna till varje pris, förmodligen av ekonomiska skäl, ville undvika att ge de apatiska barnen uppehållstillstånd i Sverige. Då krävdes att de apatiska barnen och deras föräldrar misstänkliggjordes och avhumaniserades – så att de inte skulle omfattas av vanlig enkel solidaritet och människors ansvar för varandra.

I Apatiska för nybörjare försöker barn övertyga myndighetspersoner om att deras kompis verkligen är sjuk. Hon spelar inte sin apati. Barnen möter en mur av arrogans från makthavarna och känner stor frustration.

Det påminner om kampen för Niada i Luleå 2005. Niada var 17 år, läste på naturprogrammet och älskade att dansa. Sedan slet avvisningsbeslutet, rädslan för att återvända till Albanien, sönder hennes liv. Niada blev apatisk och fick matas med sond. Hennes vänner kämpade hårt för att hon skulle få stanna.

De lyckades till slut. Niada fick uppehållstillstånd i Sverige och det fula spelet om de apatiska flyktingbarnen avslöjades av journalisten Gellert Tamas.

Nu, när nya barn ligger apatiska, måste lärdomarna av skandalen runt 2005 dras.

För det första att apatiska barn och deras föräldrar inte får misstänkliggöras. Dessa barn simulerar inte – de orkar bara inte leva längre när avvisningsbeslutet slår livet i spillror. Barn har många sätt att leva ut oerhörd skräck. Apati är ett.

För det andra att apatiska flyktingbarn aldrig igen får mötas av sådan arrogans från myndigheter och politiker. Det måste vi alla se till. I Boden engagerar sig både Röda korset, Rädda barnen och kyrkor för Sascha och hennes familj.

Människovärdet är inte självklart. Det måste försvaras om och om igen. Inte minst när det angrips
av makthavare som glömmer att de har med människor
att göra.

Läs artikel ›

Mansrollen skaver mot mannen

12 februari 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Alla är vi människor i första hand, med en hel rad individuella egenskaper, oavsett vad vi råkar ha mellan benen.

Dagens ros vill jag ge till journaliststudenterna på Kalix folkhögskola. De har gjort en hel tidning om män och manlighet i Norrbotten. Den kommer med dagens Kuriren.

Norrbotten framställs ofta som den manliga könsrollens epicentrum i Sverige. Här anses den mest ursprungliga svenska mannen finnas. Han som jobbar i gruvan eller i skogen och som tillbringar även sin fritid i naturen – med jakt och fiske. Ofta tillskrivs denna norrbottniska man en hel rad personliga egenskaper som anses komma med friluftspaketet.

Som stockholmaren Yvonne, 62, beskriver sitt intryck av den norrbottniska mannen: “Blyg, svår att komma in på livet. Väldigt tystlåten, en inbunden person. Jag har träffat några som har varit precis sådär.”

Visst finns det män i Norrbotten som på något sätt passar in i denna schablonbild. Men en schablon är alltid bara en schablon, och den gör alltid mer skada än nytta. Könsrollerna skaver mot människor, eftersom få av oss kan leva upp till myterna om våra kön. Vi ska inte ens behöva göra det. Alla är vi människor i första hand, med en hel rad individuella egenskaper, oavsett vad vi råkar ha mellan benen.

Journaliststudenterna i Kalix inser precis detta. “Manlighet blir till i korsningen mellan klass och etnicitet, sexualitet, religion och ålder. Den är föränderlig och flexibel”, skriver Anton Åström och Paulina Strömberg i inledningen till bilagan.

Själv använder jag över huvud taget inte uttrycken “manligt” och “kvinnligt”. Att dela in mänskligheten i två olika grupper – säga att de har fundamentalt olika egenskaper – hindrar inte bara män och kvinnor från att vara sig själva. Det förbiser även alla de människor som inte identifierar sig med någon av de två könskategorierna.

Detta betyder inte att mansrollen i Norrbotten borde undkomma granskning. Mannen är norm i vårt samhälle medan kvinnan ses som ett undantag. Det skapar orättvisor mellan könen. Det påstått manliga värderas högre än det påstått kvinnliga och det gör att kvinnor i Sverige, fortfarande år 2013, har lägre lön för samma arbete. Och får sämre vård när de är sjuka. Exemplen på hur kvinnor diskrimineras, bara för att de inte är män, är många.

Enda sättet att komma till rätta med myterna om könen är att avslöja dem och att visa på alternativ. Som när Britta Flinkfeldt Jansson, kommunalråd i Arjeplog, vänder på hela steken.

– Det går inte längre att säga att det bara är män som jagar. Jag har massor med väninnor som ägnar sig åt jakt och fiske. Du ska se hur det låter i vårt fikarum. Där är det tjejerna som snackar jakt och fiske, säger hon.

Jag är glad att journaliststudenterna i Kalix, som är en del av en kommande journalistgeneration, vill granska de norrbottniska mansmyterna. Att de låter en man komma till tals om ofrivillig barnlöshet, och därmed förutsätter att föräldraskap kan vara lika viktigt för män som för kvinnor. Att de frågar en av Luleå Hockeys spelare om det verkligen går att komma ut som bög i deras omklädningsrum. Över huvud taget att journaliststudenterna betraktar mansrollen som föränderlig. Inte som något självklart.

Nu ska jag skicka den här krönikan till en av mina vänner och fråga vad han tycker. En man som lever i Norrbotten, som alltid har gjort det och som inte har några planer alls på att flytta härifrån. Men som jag inte för mitt liv kan föreställa mig på en skoter eller i ett jakttorn. En man som har fler ord, mer känslor, än de flesta jag känner.

Kort sagt en av alla dessa norrbottniska män. Som är så olika.

Läs artikel ›

TT har ett inskränkt perspektiv

6 februari 2013
Publicerad av NLL

Under mina år på Aftonbladet var TT-listan ett av våra viktigaste arbetsverktyg. Från Tidningarnas Telegrambyrå rullade nyheter in hela dygnet. När något extra stort hände kom en flash. Då gick en hög signal på hela redaktionen. Alla rusade till sina datorer. Nu har TT bestämt…

Läs artikel ›

Pajalaborna ska känna stolthet

1 februari 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Gruvan i Pajala blir över två miljarder dyrare än beräknat. Northland jagar mer pengar hos investerare och aktien störtdyker på Oslobörsen, bara tre månader efter att den första salvan sprängdes. Måste gruvan säljas? Går Northland i konkurs?

I centrum för hela den dramatiska händelseutvecklingen står Pajalas befolkning. Det är inte bara aktieägarnas pengar, utan även framtiden för Pajalaborna, som står på spel när gruv- och mineralexperterna gör sina analyser åt investerarna.

Hotellägaren Per-Arne Ylipää håller hoppet uppe. Till Kuriren säger han:

– Först blev jag både chockad och orolig, mina tankar gick främst till de stackars småspararna. Men gruvverksamheten är igång och om inte Northland klarar det här köper någon annan upp dem. Det kommer att gå bra för Pajala även i framtiden.

Just hopp är något som har kännetecknat Pajala sedan det började talas om en gruva. På 1950-talet, under sågverkens storhetstid, bodde över 15.000 personer i kommunen. Sedan automatiserades skogsbruket och Pajala tappade sina jobb och sin befolkning. Kräftgången pågick i årtionden. 2010 bodde drygt 6.000 personer i Pajala.

Gruvan har blivit ett ljus i mörkret, ett hopp om en ny framtid. Befolkningen ökar snabbt, målet är 10.000 Pajalabor. Nya företag startas. Barnafödandet ökar markant. Pajala har blivit en hemvändarkommun. Många människor som flyttat ser en chans att återvända för att arbeta, inte bara i gruvan. Per-Arne Ylipää har renoverat sitt hotell och fått dubbelt så många gäster.

Det socialdemokratiska kommunalrådet Kurt Wennberg har sitt eget humoristiska sätt att beskriva uppgången. På en konferens i höstas hörde jag honom säga:

– Nu kan man inte köra rakt ut i korsningen längre, utan måste vänta på sin tur. Och nu måste man stå i kö i affären. Det är vi i Pajala ovana vid. Om två personer står före oss i kön så ropar vi: “Öppna den andra kassan också!”

Northlands gruvsatsning och Pajalas uppgång har varit med och etablerat en ny bild av hela Norrbotten: Från bidragslän till investeringslän! Festtalen har varit många och fyllda med superlativ.

När Northland nu sjunker som en sten är risken stor att hyllningarna, över en natt, vänds i domedagsprofetior: “Det var väl det vi visste! Den där gruvsatsningen var dödsdömd redan från början!” Det gäller att hålla huvudet kallt, att inte rusa iväg.

Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen: Inga regioner kan längre överleva på bara basindustrier. Arbetsmarknaden måste erbjuda många olika sorters jobb, och livet måste bestå av mer än bara arbete, om människor ska vilja bo på en ort.

Det industritunga Norrbotten måste börja värdesätta tjänstesektorn och kulturlivet på ett helt annat sätt än tidigare. Bilden av den enda sanna norrbottningen som en manlig industriarbetare måste förändras, inte minst om unga kvinnor ska se en framtid här.

Det gör inte gruvan i Pajala mindre viktig. Pajala har sina naturresurser och runt dem, först skogen och nu malmen, har orten kunnat blomstra.

Pajalaborna har gjort allt som stått i deras makt för möjliggöra Northlands gruvetablering. Lagat mat, upplåtit sängplatser, bjudit på guidade turer – kort sagt hälsat välkommen till orten på alla sätt som går. Förutom att ställa upp med sin arbetskraft i själva gruvbygget. För det förtjänar Pajalaborna stor respekt.

Northlands ledning måste ta fullt ansvar för allt som har gått fel i deras gruvetablering. Företagets felkalkyler riskerar inte bara investerarnas pengar – utan även en hel bygds överlevnad.

Medan cheferna i Northland bör ägna sig åt grundlig självrannsakan, har Pajalaborna all anledning att känna stolthet. De har varit med och byggt en gruva som förhoppningsvis är med och formar Tornedalens framtid. Oavsett om det står Northland på den eller inte.

Läs artikel ›