Åsa Petersen

Visar för '' - Visar arkiv för: april 2013

Håkan Hellström sjunger mig verklig

29 april 2013
Publicerad av Aftonbladet

Jag vet inte vilka erfarenheter Håkan Hellström har av stamning, hur han kom på idén att stamma fram en hel låt. Om han själv har stammat eller om han lever nära någon som stammar. Men han vet sannerligen hur man gör.

Läs artikel ›

Hungerstrejk i längtan efter liv

26 april 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Hungerstrejken utanför Migrationsverket i Boden är på liv och död. Inte bara för att människor dör om de slutar dricka och äta. Även för att de strejkande ser avvisningarna till Afghanistan som en dödsdom.

– Istället för att åka tillbaka och dö väljer jag att dö här, sa Abdullah Khatibi till Norrbottens-Kuriren innan han fick munnen igentejpad och inledde sin hungerstrejk.

Att protestera med sitt eget liv som insats tyder på djup desperation. I afghanernas fall är desperationen inte ogrundad. De är en av Sveriges största flyktinggrupper. Afghanistan är allt annat än ett säkert land.

– 2012 var värsta året i Afghanistan med många civila döda. Regeringen kan inte garantera säkerheten. De har misslyckats i kampen mot terrorismen. Höjer du rösten blir du dödad, torterad eller fängslad, säger de hungerstrejkandes talesman Ahmad “Zaki” Aklil Khalil.

Att i den situationen få avslag på sin asylsansökan och riskera att skickas tillbaka är självklart oerhört traumatiskt.

Det gör ont att se människor hungerstrejka. Sluta dricka och äta för att så småningom falla in i medvetslöshet. Ambulanserna har gått i skytteltrafik i Boden de senaste dagarna. IOGT-NTO, Röda Korset och Afghanska föreningen gör vad de kan för att hjälpa de strejkande.
I går hölls en av flera manifestationer som stödjer flyktingarna.

För Sverige är afghanernas hungerstrejk en påminnelse om vad flyktingfrågan egentligen handlar om. Medan SVT låter partiledarna
debattera under rubriken “Hur mycket invandring tål Sverige?” kämpar människor som flytt hit för sina liv.

Det är enkelt att konstatera att Sverige “inte kan ta emot alla världens människor som behöver hjälp”
så länge man själv inte behöver fly från krig och förföljelse. Kan rösta och säga vad man tycker. Har mat och husrum, tillgång till vård och skola, inte behöver oroa sig för om barnen ska överleva dagen.

Den svenska flyktingdebatten måste alltid vara medveten om att Sverige är ett privilegierat land. Att det är därför flyende människor söker en fristad här. Även om Sverige inte kan öppna gränserna helt, så länge vi vill att alla som bor här ska omfattas av en anständig välfärd, måste flyktingpolitiken vara mycket generös. I alla fall om vi vill ta vårt ansvar i världen. Undvika att bli en instängt och inskränkt litet land.

Samhällsdebatten förs allt mer sällan ur det perspektivet. Människor som flyr hit misstänkliggörs allt oftare, till och med av ansvariga ministrar.

En av socialdemokratins mörkaste stunder var 2005, när deras migrationsminister Barbro Holmberg sa att det vore “en humanitär katastrof” om apatiska flyktingbarn fick amnesti. Vid den tiden smutskastades flyktingbarn som försjunkit i apati. De beskylldes för att simulera och deras föräldrar anklagades för att droga dem. Det fanns ingen grund för sådana påståenden.

Den nuvarande migrationsministern, Tobias Billström, tar misstänkliggörandet av flyktingar till nya höjder. Han har gjort gällande att papperslösa tar sina egna barn som gisslan. Och korsade definitivt gränsen till rasism när han sa att flyktinggömmare minsann inte är några “trevliga, blonda svenska damer”.

Människor förvandlas allt för ofta till pinnar i en statistik. När Billström kallar flyktingar för “volymer” blir det naturligtvis lättare att argumentera för en strängare flyktingpolitik. Den du avhumaniserar behöver du inte längre ta ansvar för.

Men människor är människor, oavsett var de kommer från. Vi längtar alla efter frihet. Vi skulle alla försöka fly från förföljelse och förtryck, om vi bara hade kraften.

Afghanernas hungerstrejk utanför Migrationsverket i Boden har inte först och främst med politik eller ens döden att göra. Utan med mänsklig längtan efter liv.

Läs artikel ›

Håkan Hellström sjunger mig verklig

20 april 2013

Tidigare i veckan fick jag en länk till Håkan Hellströms nya album på sms: ”Han stammar sig igenom en hel låt! Mäktigt!”

Jag lyssnade inte förrän i morse, jag höll mig undan den låten några dagar. Det har sina anledningar. Min egen stamning lever jag med och i. Den kommer och går, pendlar mellan helt oskyldig och riktigt elak. Andras stamningar, verkliga eller låtsade, är jag mer ovan vid. Det räcker med att jag hör skuggan av en stamning hos en annan, kanske bara en hastig inandning eller ett snabbt utbytt ord, så känner jag stamningen i mig själv.

Alla år av känslor bortom normen. Från lärarinnan som spände stränga ögon i mig och sa: ”Nu, Åsa, ska du sluta stamma. Det är bara att du gör det.” Till de elaka killar längst bak i klassrummet som skrek rakt ut när jag tvingades läsa högt ur läroböckerna: ”Om du inte kan prata kan du lika gärna hålla käften!”

Jag har en uppväxt av undvikanden som sitter fast i kroppens minne. Min första reaktion när jag märker mig själv stamma är att fly, att försöka att inte göra det. Det är helt automatiserat och går på en bråkdels sekund. Muskler spänns till kramp, blicken stelnar och fastnar. Det väsentliga är inte längre vad jag säger utan hur jag säger det: Snälla, snälla, låt mig bara komma bort från det här. Så att ingen visar sitt förakt.

Som tur är, är det inte så ofta jag hör mig själv stamma längre. Med åren har stamningen som ångest sjunkit undan. Människor har visat för mig att en människa får stamma. Jag har tagit scener i besittning, med stamning och allt. Ingen enda har skrattat. Alla i publiken har lyssnat i respekt. Stamningen tar en allt mindre del av min självbild. Ibland är den så liten att jag inte ens märker den, fast den finns där.

När jag någon gång bemöts illa, möts av fördomar om stammare som sämre människor, rumlar känslorna i kroppen. Det är bara några månader sedan min pappa och jag lämnade ett kafé på Södermalm i vredesmod, när killen i kassan snäste av mitt sätt att beställa k-k-k-k-k-k-kaffet: ”VAD VILL DU HA EGENTLIGEN!?”

Skammen gick över i tårar som slutade i ilska: Behandla mig inte så här. Jag har redan haft min beskärda del. Du har ingen rätt att trampa på mig.

En av sakerna jag önskar av världen, är att ingen ska behöva skämmas över sig själv som jag gjorde när jag var liten. Det är därför jag har ägnat stora delar av mitt yrkesliv åt att skriva om människors rätt att vara sig själva. Min normkritik kommer ur en djupt personlig upplevelse av att bryta mot normen. Det är okej. Jag tror att det är så för många som kämpar. Att det stora börjar i det lilla, i något som för andra kan verka obetydligt.

Så kommer då Håkan Hellström, en lördagsmorgon i april, och sjunger Du kan gå din egen väg. Hela låten stammar han:

Om jag k-k-kk-kkunde säga

Ord som egentligen är e-e-e-enkla

Att jag ä-älskar ditt skratt

Som kom-kom–kom-kommer så sällan

Ja-jag höll orden gömda

I åratal

Jag vet inte vilka erfarenheter Håkan Hellström har av stamning, hur han kom på idén att stamma fram en hel låt. Om han själv har stammat eller om han lever nära någon som stammar. Men han vet sannerligen hur man gör. Han stammar exakt så som stamningen känns i mig, även om min stamning kan låta annorlunda. Jag kan ha längre och tystare upphakningar, till exempel. Men han vet vilka ord som är svårast. Hårda konsonanter och stumma vokaler.

Jag lyssnar på en stammande Håkan Hellström och jag hör det som jag sedan läser i ett mejl från en vän: ”Det blir så fint och starkt, som ett extra instrument.”

Jag var tyst i så många år. Eller, inte helt tyst. Jag skrev ju massor och pratade en del. Men det var så mycket jag aldrig sa, av rädsla för att stamma. Jag höll orden gömda, i åratal.

Länge trodde jag till och med att mina kärleksförklaringar var mindre värda, för att jag stammade fram dem. Vem kan vilja höra ”Jag älskar dig” från någon som knappt kan säga orden? Som därför inte duger till som människa. Inte är värd att älska eller älskas av.

Jag vet att det kan låta absurt. Jag märker hur osannolik en sådan självbild är, nu när jag skriver ner den. Men det var vad fördomarna om stamning gjorde med mig. Så svårt var det för mig att bryta mot normen om flytande tal.

Jag vet inte riktigt hur jag ska sluta den här texten. Jag säger bara tack. Tack Håkan Hellström för att du sjunger mig verklig, så att jag känner mig mer på riktigt. Får mig att finnas till även i musiken.

***

Lyssna på Du kan gå din egen väg på Spotify.

Nätet gör mig till en bättre journalist

19 april 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Sedan förra veckan måste man registrera en användare för att kunna kommentera artiklar på Norrbottens-Kurirens webb. För mig innebär det att jag slipper få ont i magen när jag läser kommentarerna på mina krönikor. Hatarna vågar uppenbarligen inte hata om de inte får vara anonyma.

En av mina Facebookvänner frågade om jag någon gång kunde känna att anonyma läsarkommentarer gav något. Svaret är utan tvekan ja. Jag fick kloka anonyma kommentarer, både positiva och negativa, som förde debatten och mina egna tankar framåt. Men alla bra inlägg dränktes i den anonyma hatvåg som ofta väckte rent fysiska reaktioner hos mig.

Hatarna försvinner inte, jag inser det. Förmodligen flyttar många av dem till andra forum, som rasistiska hatsajter, när de inte längre har tillgång till anonymitet hos Kuriren. Men på längre sikt kan webbtidningarnas skärpta regler för nätdebatten leda till en annan samtalston på nätet. Att fler förstår att internet inte är en fristad för hat, hot och hets. Att vi har samma ansvar där som överallt annars i samhället.

Nätet är ju inte på låtsas utan helt verkligt. Internet är en del av infrastrukturen på samma sätt som motorvägar och järnvägar. Erbjuder lika självklara mötesplatser som gator och torg.

När näthatet rasar är det lätt att underkänna hela internet. Att tänka att det är nätet, inte vissa värderingar och beteenden där, som är problemet. Jag kan själv bli helt modfälld ibland och tänka: “Skit samma, nu trycker jag delete och drar ut alla kontakter.” Ändå är internet det överlägset bästa som har hänt mitt yrke sedan jag blev journalist.

När jag skrev mina första ledare i Piteå-Tidningen, tidigt 1996, hade jag inte tillgång till nätet. För att hänga med i den nationella politiska debatten använde jag andra ledarsidor från höger till vänster som huvudsakliga referenspunkter. Det säger sig självt att jag missade många perspektiv på det sättet. Att världen blev alldeles för svart och vit, min bild av samhällsdebatten alldeles för snäv. Jag får ursäkta mig med att jag bara var 19 år – och med att internet ännu inte fanns på min dator.

Med nätets intåg i människors liv kom de sociala medierna. Och med de sociala medierna har samhällsdebatten fått enormt många nya röster.

Säg att jag ska skriva en krönika till Kuriren om rasistiska tendenser i Norrbotten. Då har jag först läst ett helt gäng texter om svensk rasism som folk har delat på Facebook och Twitter. De berättar om sina erfarenheter och presenterar många olika perspektiv. Sedan länkar jag till min egen krönika och får reaktioner direkt, både positiva och negativa.

De sociala medierna gör att opinionsjournalister inte längre kan komma undan, vare sig andras argument eller sina egna brister. Jag ser det som positivt. Mina texter blir bättre när perspektiven blir fler. Jag kan vara mer samhällskritisk, men även mer självkritisk, när sociala medier ger mig ett bättre grepp om vilka stämningar som rör sig i samhället.

Internet får även världen att komma närmare. Den arabiska våren, som avsatte mångåriga diktatorer i land efter land, är ett klassiskt exempel. Revolutionerna hämtade kraft ur unga människors kraftsamling på nätet. De använde sociala medier för att planera sina demonstrationer, avslöja maktens övervåld och ge röst åt sin längtan efter frihet. Så fick de stöd världen över.

Vad jag vill ha sagt med allt det här, är att näthatet bara är en sida av internet. Att det finns så många andra sidor av nätet som jag inte kan tänka mig att vara utan. Världen öppnar sig och jag är glad över det, det gör mig till en bättre journalist.

Kära Internet, jag älskar dig mycket mer än jag hatar dig.

Läs artikel ›

Norrbotten i ljus och mörker

17 april 2013
Publicerad av NLL

Jag vill bara skriva om våren idag. Eller rättare sagt, jag kan bara skriva om våren idag. Det har med ljuset att göra, jag sov inte så bra i natt. Jag vaknade för tidigt och sen låg jag och snurrade i sängen med vårkänslor. Måste…

Läs artikel ›

Nordström – ett hett andranamn

11 april 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

I går klev kommunalrådskandidat nummer tre upp på den socialdemokratiska scenen i Luleå.

– Det vore roligt att återvända till politiken. Jag har väsentligt mer att ge, sa Niklas Nordström till medierna innan han träffade medlemmarna i Kommunal, Handels och IF Metall på ett öppet möte.

Med ett så starkt fackligt stöd i ryggen är det svårt att tro något annat än att Niklas Nordström väljs till nytt kommunalråd vid sidan om Yvonne Stålnacke. Nordström är sedan tidigare känd för sina goda relationer med näringslivet. Nu går han hem även i facket.

Det är osäkert om Niklas Nordström hade flugit upp till Luleå i går om inte Johan Lennartsson och Gustav Uusihannu hade tillkännagett sina kandidaturer i förra veckan. När de berättade att de vill bli kommunalråd tvingades även den hetaste kandidaten att träda fram.

Processen blev öppnare. Det behövdes. Socialdemokraterna har egen majoritet i Luleå. Det ger dem stor makt som kräver stor öppenhet. Partiets val av nytt kommunalråd, under pågående mandatperiod, kan inte ske i tysthet. Åtminstone inte om Socialdemokraterna vill skapa förtroende. Slippa att associeras med bunkermentalitet.

När nu två kandidater finns på banan – Nordström och Lennartsson, Uusihannu har redan dragit sig ur – finns utrymme för Luleåborna att lära känna dem. Kandidaterna kliver fram och berättar vad de vill göra med makten om de får den. Det är det minsta man kan begära av någon som vill bli kommunalråd.

Niklas Nordström säger att han vill bygga vidare på samarbetet mellan kommunen, näringslivet och universitet. Satsa på stora företagsetableringar och små företag som skapar arbetstillfällen och välfärd.

På Kurirens fråga om vinsterna i välfärden svarar han:

– Jag står precis där Socialdemokraterna står. Det ska inte gå att tjäna pengar på dålig kvalitet i välfärden.

Niklas Nordström har en gedigen socialdemokratisk bakgrund. Han har bland annat varit landstingspolitiker i Norrbotten, SSU-ordförande och oppositionsråd i Nacka. Men hans namn är ändå kontroversiellt.

För sju år sedan sadlade Nordström om till pr-konsult. Han behöll dock sitt inflytande som fri socialdemokratisk debattör. Fram till dess att Aftonbladet avslöjade att Svenskt Näringsliv hade betalat Nordströms pr-byrå Prime fyra miljoner kronor för att påverka Socialdemokraterna i rätt riktning.

Det fick många att känna sig lurade och att undra vems ärenden Niklas Nordström gick egentligen. Han har ett förtroende att bygga upp om han återvänder till politiken.

Niklas Nordström gör klart att han inte tänker utmana Yvonne Stålnacke om uppdraget som första kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande. Det är till andranamnet han kandiderar, ingenting annat.

Den markeringen har betydelse. Eftersom Socialdemokraterna tillämpar principen varannan damernas och redan har bestämt sig för Yvonne Stålnacke som förstanamn är det inte så konstigt att spekulationerna främst rör vilken man som ska bli tvåa. Ändå är det synd att Stålnacke för en så anonym tillvaro i debatten om Luleås nya kommunalråd.

Som kommunstyrelsens nästa ordförande blir det hon som får den yttersta makten i politikens Luleå. Det verkligt väsentliga borde alltså vara hur Yvonne Stålnacke vill utveckla staden i sin nya och mäktigare roll.

Förlegade myter om könen gör att bilden av makt ofta är en man. Kanske är det därför många verkar glömma att det är Yvonne Stålnacke som kommer att leda Luleå. Så länge hon har väljarnas och sitt partis förtroende.

Läs artikel ›

“Kärringen har börjat jobba igen”

11 april 2013
Publicerad av Eskilstuna-Kuriren

Min bästa vän råkar höra ett samtal mellan två unga män på ett kafé. Den ena säger till den andra: “Kärringen har börjat jobba igen, hon har ju gjort allt hemma, det känns inte bra, nu måste jag börja bita ihop, jag har varit ett svin.”

Läs artikel ›

Nu tar S i på allvar mot de som skor sig

6 april 2013
Publicerad av Aftonbladet

De folkvalda som står närmast väljarna och ansvarar för vården, skolan och omsorgen får möjlighet att behålla goda privata alternativ. Men kan säga nej till aktörer som bara bryr sig om vinst, inte om välfärd.

Läs artikel ›

Stoppa hetsen i Arjeplog

5 april 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Det är en mycket obehaglig historia som just nu rullas upp i Arjeplog. Om hur hets mot ett hbt-par negligeras av polisen. Om hur offren görs till problemet och om hur omgivningen stillatigande ser på.

Tim-Johan Fjellman vittnar om hur han och hans sambo, under drygt två år, har trakasserats i sitt hem. Utsatts för hot, glåpord, inbrott och misshandel. Av ett gäng yngre män.

– De har puttat, slagit och slitit i oss. De har dragit oss ut ur lägenheten och ned för trappen, säger Fjellman till Norrbottens-Kuriren.

Polisen har knappast varit till någon hjälp. Parets många anmälningar har hittills bara resulterat i nedlagda utredningar, “i brist på bevis”.

Det är upprörande men inte särskilt överraskande, med tanke på vilken attityd polisen verkar ha. En sen natt ringde Fjellman efter hjälp, när personerna var inne i lägenheten.

– Polisen sa, det är så mycket bråk och stök hos er. Ni får vända er till huvudkontoret på måndag.

Det är så mycket stök och bråk hos er? Jag blir alldeles iskall när jag läser det. Ger polisen samma skuldbeläggande svar till andra brottsoffer i Arjeplog? Och varför i hela fridens namn blir ett brott mindre angeläget att stoppa för att det upprepas om och om igen?

Aron Backman, förundersökningsledare, menar att det inte handlar om hatbrott.

– Utredningen visade inte på sådana motiv, säger han.

Hatbrottsexperten Jeanette Larsson tycker däremot att trakasserierna i Arjeplog låter som ett klart fall av hatbrott. Hon säger att polisen ofta är okunniga och gör felprioriteringar: “Man tar inte allvarligt på de demokratiska rättigheterna.”

Det är precis vad hatbrott är. Brott mot demokratin. Ett sätt att säga till offren att de inte har något människovärde, att de till skillnad från andra får finna sig i att leva under förtryck. Aldrig ska kunna känna sig trygga och fria.

Det får konsekvenser. Statistik från Ungdomsstyrelsen visar visserligen att majoriteten unga hbtq-personer mår bra. Men de mår ändå klart sämre än befolkningen i sin helhet. Det gäller särskilt den psykiska hälsan. En fjärdedel av de unga homo- och bisexuella kvinnorna uppger till exempel att de har försökt ta livet av sig.

Många hbtq-personer har dessutom lågt förtroende för polisen, skolan, sjukvården, socialtjänsten och arbetsförmedlingen. De känner sig diskriminerade i mötet med personalen.

Det är något för polisen i Arjeplog att tänka på. Om de nu bryr sig.

Tim-Johan Fjellman berättar om en ensam tillvaro, mitt i trakasserierna.

– Folk undviker oss idag. De vill inte hamna i grälet. Jag kan förstå det. Det är inte roligt att bo kvar här. Men jag har en son här och försöker få igång min fiskeriverksamhet, säger han.

Ska vi ha ett sådant län? Där människor som bryter mot heteronormen lider av att bo? Där man måste vara som “alla andra” för att slippa bli trakasserad? Och där omgivningen tystnar istället för att säga ifrån mot hatbrott?

Då skriver Norrbotten under sin egen dödsdom. Då dröjer det inte länge förrän alla människor som vill kunna vara sig själva, oavsett vilka de är, har dragit härifrån.

Det räcker inte att polisen skärper sig och tar trakasserierna mot Tim-Johan Fjellman och hans sambo på allvar. Alla berörda myndigheter och makthavare måste göra en rejäl felsökning för att se till att en liknande arrogans aldrig mer inträffar.

Och vi andra, vi måste ta tydlig ställning mot hetsen. Annars har vi bara en sak att göra: Skämmas.

Läs artikel ›

Nu definierar Socialdemokraterna sig själva

4 april 2013
Publicerad av Aftonbladet

Stefan Löfven valdes till partiordförande. Sedan höll han ett linjetal. Läs min kommentar för Aftonbladet Debatt.

Läs artikel ›