Åsa Petersen

Visar för '' - Visar arkiv för: maj 2013

Dags att investera i människan

29 maj 2013
Publicerad av NLL

Ibland krävs en rejäl professor för att göra samhället begripligt och att visa hur allt hänger ihop – människor, politik och ekonomi. Det var nog inte bara jag som kände tillförsikt när Joakim Palme från statsvetenskapen vid Uppsala universitet besökte landstingets seminarium Morgonrock och talade…

Läs artikel ›

Northland är inga frälsare

28 maj 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Jag läser min krönika om Northland från den 1 februari och märker att jag skulle kunna publicera den rakt av igen. Läget för gruvbolaget är minst lika akut nu som då. Pajalaborna har lika stor anledning att känna stolthet. Och företagsledningen måste fortfarande ta sitt ansvar.

I fredags fick obligationsägarna nog av de ekonomiska problemen och låste Northlands konton. Arbetat i gruvan lades ner och igår väntades beskedet om konkurs. Det kom aldrig. Samtalen om Northlands framtid pågår fortfarande. Kanske finns det nya krafter som vill ta över.

Pajalaborna har imponerat stort på mig sedan gruväventyret startade. De gjorde allt som stod i deras makt för att möjliggöra Northlands etablering. Tusentals tornedalingar köpte aktier. Många andra investerade i firmor och blev underleverantörer, till exempel av städning och maskiner. Pajalaborna lagade mat, fixade sängplatser och bjöd på guidade turer.

Bara tre månader efter den första sprängningen uppdagades stora ekonomiska problem. Över två miljarder kronor saknades i bolaget. Ända sedan dess har Pajalaborna och Northlands anställda visat sig beundransvärda på nya sätt. De ger aldrig upp, de fortsätter tro och fortsätter kämpa.

– Vi är ett glatt gäng som trivs på jobbet. Konkurs är väl inte omöjligt men vi tänker inte i de banorna. Kanske är vi som jobbar i gruvan lugnast av alla. Vi ser hur bra allt fungerar och hur mycket vi producerar, säger Henrik Högström, processoperatör, till Norrbottens-Kuriren.

För Pajala som bygd har Northlands etablering varit en enorm boost. På 1950-talet, under sågverkens storhetstid, bodde över 15.000 personer i kommunen. Sedan automatiserades skogsbruket och Pajala tappade både jobb och befolkning. Kräftgången pågick i årtionden. 2010 bodde bara drygt 6.000 personer i Pajala.

Efter ett halvt sekel av lågkonjunktur blev gruvan ett ljus i mörkret. Ett hopp om en ny framtid.

Det innebär inte att bolaget Northland kan bete sig hur som helst. De är inga frälsare som bryter malm av ideella skäl. De har kommit till Pajala för att de har sett en möjlighet att tjäna stora pengar där.

Claes Hemberg, sparekonom på Avanza, är djupt kritisk till hur aktieägarna har behandlats av Northlands ledning. Först bara positiva besked, sedan en rullgardin som plötsligt drogs ned.

– Jag har aldrig varit med om att ett företag försnillat så mycket pengar och inte ens kunnat förklara var de tagit vägen, säger han.

Även Ulf Pettersson, analytiker på Aktiespararna, är hård i tonen:

– Ledningen har fått härja fritt. Det har varit fördyringar inom flera områden. Då kan man undra hur väl förberedd satsningen var.

Northland-ledningen är i sin tur öppet besviken på obligationsägarna, som valde att frysa banktillgångarna och därmed förhindrade den kortsiktiga lösning som låg inom räckhåll.

– Jag tror de misstagit sig på konsekvenserna, säger Northlands vd Karl-Axel Waplan.

Han kastar sten i glashus. Om det är några som har misstagit sig, så är det väl Northlands ledning. När deras förutsägelser sprack och allt visade sig kosta skjortan.

Att ägarna vill ha avkastning kan knappast ha kommit som en överraskning för Northlands chefer. De vet på vilka villkor de lockade sina investerare. Marknadsekonomin fungerar som den gör.

I Radio Norrbotten försäkrar Jonas Lundström, vice vd, att Northland fortsätter att föra diskussioner med goda krafter. För att kunna göra något gott för företagsekonomin och regionen. Han levererar känslomässigheter som “vi ger inte upp i första taget” och “vi är alla bara människor som gör vårt bästa”.

De som framförallt gör sitt bästa är Tornedalens befolkning. De som har satsat sina sparpengar och investerat i sina företag, men som nu riskerar att förlora allt. För deras skull måste gruvan i Pajala få en framtid.

Oavsett om det står Northland på den eller inte.

Läs artikel ›

Hårda bud är högerns svar

25 maj 2013
Publicerad av Dagens Arena

Efter veckans oroligheter och upplopp i Stockholms förorter hörs lika sturska som oförsonliga toner från svensk höger.

Läs artikel ›

Missing People ger vårt samhälle hjärta

23 maj 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

20-åriga Vatchareeya Bangsuan från Boden är försvunnen sedan den 4 maj. Jag kan inte föreställa mig den förtvivlan och ångest hennes anhöriga och vänner måste ha känt de senaste veckorna – och fortfarande känner. Jag kan bara ana vilket trauma det innebär att sväva i ovisshet om vad som har hänt en älskad person.

I tisdags gjorde Missing People det förfärliga fynd som kan vara ett genombrott i utredningen. I ett ödehus vid Mjösjöberget upptäcktes kroppsdelar. Den lilla sökgruppen underrättade polisen – och fick sedan hjälp med krishantering.

– Det var jag som önskade det för min grupp, säger Marie-Louise Lindh, administrativ chef för Missing People Norrbotten, till Kuriren.

Missing People har som främsta mål att ge anhöriga svar på sina frågor. Sedan januari 2012 har frivilligorganisationen genomfört skallgångar, dykningar och hundspårningar efter saknade personer på många platser i Sverige.

Nu möter de stor uppskattning, med all rätt. Missing Peoples välorganiserade och systematiska sätt att söka efter försvunna personer är inte bara effektivt. Det väcker även hopp om människors solidaritet med varandra.

Jag ser Missing People som en ny sorts folkrörelse. Som inte samlas runt idéer eller värderingar – utan som konkret hjälper människor i kris. Allt fler anmäler sig till Missing Peoples register och kommer till sökinsatserna. För att hjälpa medmänniskor i deras svåraste stunder, när hoppet om livet trängs med skräcken inför döden.

På tisdagseftermiddagen hade Missing People Sverige 800 medlemmar och över 290.000 volontärer.

Kanske ska vi inte underskatta spänningen i att söka efter en saknad person. Men att beskylla de frivilliga i Missing People för sensationslystnad vore oförskämt. De gör väldigt viktiga insatser.

Missing People Norrbotten har inte bara genomfört fem skallgångskedjor efter Vatchareeya Bangsuan. De var även avgörande när en försvunnen ung man i början av maj hittades död på Porsön i Luleå. Över 300 frivilliga deltog i skallgången den gången, tillsammans med poliser och polishundar.

Frivilligorganisationens framgångsrika sökinsatser reser frågor om hur polisen sköter sitt arbete. Polisen hade enligt uppgift fått tips om Mjösjöberget i utredningen om Vatchareeya Bangsuan, men valt att fokusera på andra områden.

I gårdagens Kuriren uttalade sig kriminalprofessorn Leif GW Persson.

– De (Missing People) är ju förjävla duktiga. För det första letar de ju faktiskt och där brister ju polisen i förmåga, vilja och kapacitet att göra det. Den andra faktorn är att de är väldigt väl pålästa på hur och var du ska leta. Vi borde nästan be dem hålla kurser för konstaplarna.

Än är det omöjligt att dra några slutsatser om vad som har gått rätt och fel i myndigheternas hantering av Vatchareeya Bangsuans försvinnande. Det är enkelt att hitta syndabockar och lockande att söka motsättningar.

Men jag har svårt att se någon annan lösning än att polisen och Missing People samexisterar och samarbetar. Det utredningstekniska arbetet måste naturligtvis skötas professionellt av polisen. Men Missing People har stora mänskliga resurser och kan därför söka på bredare front.

Ett samhälle klarar sig aldrig utan människors frivilliga engagemang. Om en människa saknas är det ett hälsotecken att andra ger sig ut och letar. Om de frivilliga dessutom organiserar sig så respektfullt och metodiskt som Missing People har samhället allt att vinna.

Det stora engagemanget i Missing People visar att människor finns till för varandra. Vi är fortfarande ett samhälle med hjärta.

Läs artikel ›

Hoten mot riksdagskvinnorna hotar demokratin

23 maj 2013
Publicerad av Eskilstuna-Kuriren

Sveriges representativa demokrati kräver folkvalda politiker. De måste kunna fullgöra sitt uppdrag – hävda sina åsikter och stå i offentlig kontakt med väljarna – utan att riskera att tystas av lika fega som anonyma hatare.

Läs artikel ›

Ny vår för socialliberalismen?

21 maj 2013
Publicerad av Dagens Arena

Vad är det som händer med Folkpartiet? Kan det vara så att det våras för socialliberalismen, efter en lång och hård vinter? Det finns tecken som tyder på det.

Läs artikel ›

Oljehot eller oljehopp i Arktis?

17 maj 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Klimathotet föder ett oljehot. Eller ett oljehopp, beroende på vem man frågar. Därför hamnade Kiruna i världens blickfång i veckan, när USA:s och Rysslands utrikesministrar kom till Arktiska rådets möte.

Temperaturen ökar dubbelt så snabbt i Arktis som på resten av jorden. Om uppvärmningen fortsätter i samma takt som nu kommer Arktis att vara isfritt på somrarna om 30-40 år. Sedan slutet av 1970-talet har över tre miljoner kvadratkilometer is försvunnit, motsvarande sju gånger Sveriges yta.

Djurlivet på Arktis är naturligtvis hårt pressat. Isbjörnen, vikaren och grönlandssälen hotas. Den omfattande försurningen gör dessutom att många små havslevande organismer som kräver kalk för sin utveckling kommer att slås ut, med oanade effekter på ekosystemen, uppger Världsnaturfonden.

De smältande isarna väcker dock hopp för oljeindustrin. Ungefär en fjärdedel av jordens oupptäckta olje- och gasresurser sägs finnas under Arktis. Oljan blir lättare att komma åt när isen inte längre är i vägen. Det finns alltså hur mycket oljepengar som helst att borra upp!

Problemet är bara att oljeutvinningen i Arktis kan leda till naturkatastrofer. Saneringen efter utsläpp är oerhört komplicerad på grund av kylan.

En undersökning från Greenpeace visar att 83 procent av svenskarna vill verka mot att borra efter olja i Arktis. Sverige har varit ordförande i Arktiska rådet de senaste två åren, men utan att ifrågasätta oljeborrningen.

Regeringen förklarar det med att rådet är en konsensusorganisation. Av de åtta medlemsländerna är det bara Sverige och Finland som inte utvinner olja eller undersöker möjligheterna att göra det.

Greenpeace kallar det “på gränsen till oseriöst” att Arktiska rådet inte diskuterar klimatförändringar, koldioxidutsläpp och att oljeborrningar kan vara för riskabla för att över huvud taget genomföras.

Miljörörelsen kritiserar även den plan för att hantera oljeolyckor som Arktiska rådet enades om i Kiruna.

– Planen lider av en total avsaknad av konkreta åtgärder för att förebygga en oljeolycka, säger Therese Jacobsson, Arktisexpert och ekotoxikolog på Greenpeace, till Norrbottens-Kuriren.

Inför Kirunamötet krävde ett 20-tal organisationer för urbefolkningar i Arktis ett förbud mot oljeborrningar i havet. De krävde även ett uppehåll för oljeborrningen på land.

Uttalandet kom från ett förmöte där urbefolkningar vittnade om hur industrin expanderar på naturens bekostnad. Hur den ryska oljeindustrin läcker en halv miljon ton olja varje år, rakt ut i ryska floder och vidare ut i norra Ishavet. Hur Statoil investerar i oljesand i Kanada, som orsakar stora koldioxidutsläpp. Och hur samernas näringar trängs undan av gruvindustrin.

– Missförstå mig inte, vi är inte emot utveckling, men det måste ske på ett hållbart vis, sade Rosemarie Kuptana, inuit från Kanada, till Radio Norrbotten.

Om någon förut har tvivlat på de norra regionernas betydelse för utvecklingen i världen, är det omöjligt att göra det nu. I Arktis kolliderar intressen för överlevnad. Miljön mot marknaden. Behovet att rädda klimatet mot viljan att utvinna olja. Storindustrins expansion mot urfolkens historiska näringar.

Makthavarna vill gärna göra intressekonflikten runt oljeborrningen till en fråga för FN, inte för Arktiska rådet. Men överlevnadsfrågorna går inte att gömma undan. Vår framtid hänger på förmågan att göra avvägningen mellan miljön och marknaden.

På tv-nyheterna ser vi hur isbjörnar försöker ta sig fram genom att hoppa mellan isflak. Långt över hälften av isbjörnsstammen beräknas försvinna i klimatförändringarnas spår. Det händer nu, det är tydligt, det går inte att blunda för.

Och det utspelar sig i Norrbottens närhet.

Läs artikel ›

Därför behöver landstinget en uppfinnarverkstad

15 maj 2013
Publicerad av NLL

Det sägs ibland att landstinget bara borde syssla med vård. I samma andetag brukar det hävdas att regionala utvecklingsfrågor är kostsamt flum. Jag håller inte med. Om Norrbotten över huvud taget ska ha en vård att tala om i framtiden, måste vi se till att…

Läs artikel ›

Hungerstrejken är ett wake up-call

13 maj 2013
Publicerad av Dagens Arena

Tänk om det inte är flyktingarnas desperata kampmetod som är mest obegriplig – utan den svenska flyktingpolitiken?

Läs artikel ›

Välkommen hem, Karin Mamma!

10 maj 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Min favorit av Karin Mamma Andersson är screentrycket Scener ur ett äktenskap från 2010. En kvinna står framför en diskbänk. Bakom kvinnan står en man, med handen på hennes höft. Så var det med den jämställdheten. Diskbänksrealism tills döden skiljer oss åt.

Detta konstverk hänger just nu i Konsthallen i Luleå.
I lördags var det vernissage för utställningen Tick Tock. På fasaden till Kulturens Hus stod det “MAMMA KOMMER HEM”. Hela konsthallen var smockad med folk när Karin Mamma Andersson berättade om sitt förhållande till Luleå.

Det var här hon växte upp, efter födseln 1962. Vägen in
i konsten gick via söndagarnas barnaktiviteter på det gamla Stadsbiblioteket, som fortfarande har en särskild plats
i hennes hjärta. Konstfilmerna på Bio Kontrast, som hon egentligen var för ung för, ledde vägen mot filmen. Men det var i måleriet hon blev kvar. Någon har sagt att det är som att se på film, att se hennes konstverk.

Karin Mamma Andersson är en världskonstnär. Hennes konst har sålts för miljonbelopp. Hon har belönats med Carnegie Art Award och representeras av gallerier i Stockholm, London och New York. Där finns två av hennes verk på MoMA, Museum of Modern Art. Det är tredje gången Karin Mamma Andersson ställer ut i Luleå.

– Man känner verkligen att man är ett älskat barn när man blir tillfrågad igen och igen, säger hon till Nordnytt.

I utställningskatalogen skriver Karin Mamma Andersson: “Att komma tillbaka till en plats man fostrats, utvecklats och levt på, en plats man sakta glidit ifrån, blir en resa i tiden, allt är förskjutet, har intagit en ny form, en ny stämning. Även Luleå blev våldtaget av svin, man förstörde hela innerstaden. Samtidigt är det mesta sig likt, spöklikt. Det blir kanske som att blanda målningar från olika berättelser, en ny träder fram men berättar likförbannat om livet vi lever.”

“Även Luleå blev våldtaget av svin”. Kan man verkligen komma hem och skriva så? Ja, det kan Karin Mamma Andersson. För hon är konstnär och att vara konstnär är att aldrig be om lov. Att göra skildringen av livet och världen överordnad allt. Att säga som det är, eller som det är för en själv, utan att ta hänsyn till reaktionerna.

Reaktioner blir det hur som helst, och tolkningar. Hur kan jag förresten veta att Karin Mamma Andersson vill säga något om könsmyter, överordning och underordning med Scener ur ett äktenskap? Det har jag läst in helt på egen hand.

Konsten gör ju att man upptäcker något i sig själv, oavsett om man är avsändare eller mottagare, som poeten och musikern Mattias Alkberg skriver i utställningskatalogen.

Det är svårt att bli profet i sin egen hemstad. Karin Mamma Andersson verkar ändå lyckas. Jag är glad att det är just hon som gör det. Hennes berättelse om Stadsbiblioteket och Bio Kontrast, hur de första kulturupplevelserna
i Luleå banade vägen ut på den internationella konstscenen, påminner om hur viktigt det är att bygga en stad med kultur.

Den politiska debatten kretsar alltför ofta kring de två storheterna privat näringsliv och offentlig välfärd, som anses förutsätta varandra och tillsammans skapa ett lyckligt samhälle. Men det behövs andra krafter, och den tredje kraften måste vara kulturen.

Kulturen kritiserar samhället. Den tillåter (eller tvingar) oss att reflektera över både stort och litet. Från diskbänken till klimathotet och tillbaka igen, rakt in
i människors hjärtan. Vi blir ilskna, hoppfulla, äcklade, förtjusta eller förvirrade.

Livet är inte så lätt jämt. Samhället, att leva tillsammans, kan vara ännu svårare. Då behövs konsten, som river plåstret av det komplicerade och låter det pulsera.

Sällan har jag känt så stort hopp om Luleå som i lördags, när hundratals Luleåbor kom till Konsthallen. För att Mamma kom hem och hade tavlorna med sig.

Läs artikel ›