Åsa Petersen

Visar för '' - Visar arkiv för: december 2013

Otydlig ideologi föder populism

31 december 2013
Publicerad av Aftonbladet

Nyårstext i Aftonbladet om att alliansens valrörelse 2014 riskerar att präglas av vi och dom-retorik.

Läs artikel ›

Hejdå 2013 – du var som du var

30 december 2013

Det här är min årskrönika. Det känns både självupptaget och pretto, men här är den i alla fall. En instagrambild och en textlänk för varje månad 2013. I ett försök att hålla ihop livet.

 

image

Jag började året med att ha så ont i nacken och i en arm att jag blev sjukskriven 14 dagar i januari. Då tog jag långa promenader på isen. På bilden syns Luleås högsta hus. Där bodde min bästis Ann, högst upp. Vi kallade det Rapunzels Torn.

När jag började jobba igen drog Astrid Johansson, 14 år, igång en riksomfattande folkstorm mot en sexistisk väggmålning på sin skola i Luleå. Helt själv gjorde hon det och jag skrev i Norrbottens-Kuriren: Tunaskolan behöver en haverikommission.

 

image

I februari åkte Malin och jag till New York. Äntligen, igen. Ni som känner mig vet att New York är min tredje hemstad, sedan jag blev så sjuk där att jag nästan dog (!) våren 2008. Här, i hörnet Central Park West/90th St, bor de vänner jag lärde känna på sjukhuset. Det är mitt bästa gathörn i världen.

Hemma i Norrbotten låg en flyktingflicka apatisk, samtidigt som Jonas Hassen Khemiris pjäs “Apatiska för nybörjare” gick upp på Norrbottensteatern. Det blev en krönika i Kuriren: Sverige får inte svika Sascha.

 

image

I mars hade jag en Klas Östergren-period. Läste alla hans böcker som finns på Bibblan i Luleå. Älskar hur självupptaget överdramatiskt han skrev som ung.

Sen var det ju kvinnodagen, så klart. Jag pratade och överöstes av kärlek på möten i Jokkmokk och Luleå, samtidigt som nättrollen hatade den här texten i Kuriren: Därför är jag feminist. Jag vet att det är helt knäppt men jag lyssnade på trollen och fick för mig att jag var sämst. Det fick Kurirens chefredaktör ta ur mig på sms.

 

image

Jag är världens bästa medgångssupporter. Är totalt ointresserad av hockey. Men inte i april, för då spelade Luleå SM-final mot Skellefteå och jag jublade över alla Luleås mål (som i och för sig inte var så många). Men allra gladast blev jag när min vän Johan Forsberg gjorde mål för Skellefteå i den avgörande finalmatchen.

En annan sak som gjorde mig glad, var när Håkan Hellström stammade sig igenom “Du kan gå din egen väg”. Jag skrev först på bloggen, sedan i Aftonbladet: Håkan Hellström sjunger mig verklig.

 

image

I maj drog jag till West Pride och pratade om normkritik. Det var en ljuvlig sommarhelg i Göteborg (vi hade typ snö kvar i Luleå). Och det var så många fina mänskor där. Här åker Moa karusell på Liseberg, till exempel.

I Boden och på flera andra platser i Norrland hungerstrejkade afghanska flyktingar för att få stanna i Sverige. Jag gjorde debut på Dagens Arena med en ledare om det: Hungerstrejlen är ett wake up-call.

 

image

I juni blev jag Säsongens Luleåprofil! Och fick min första plakett! Man behöver inte sporta för att få en sån!

På riksplanet började Socialdemokraterna triangulera och jag blev så himla less. Skrev på Dagens Arena: Vad tänker sig att S att valet ska handla om?

 

image

I juli hade jag semester! Åkte till Malmö och åt falafel, med halloumi och blandad sås, till frukost, lunch och middag. Shadé och jag hade underbara dagar. Här sitter hon under månen på Möllan och är helt snygg och glad.

Men först var det Almedalsveckan. Jag hängde med Mona Sahlin och hon hade inget Säposkydd. Några kvällar senare blev hon attackerad av tre män från Svenskarnas parti. Jag skrev i Aftonbladet att det är vansinne att Sveriges högst profilerade antirasist inte kan röra sig säkert: S borde betala för Sahlins skydd.

 

image

I augusti såg jag Mattias Alkbergs Begravning på Stockholm Music & Arts. Det var precis så maffigt som det ser ut, och stekhett. På hemmaplan blev gruvdebatten het, när prospekteringen och protesterna i Kallak började. Jag skrev i Kuriren: Norrbotten ska inte vara statens koloni.

 

image

I september avslöjade Dagens Nyheters Niklas Orrenius att Skånepolisen hade registrerat tusentals romer. I Luleå höll romerna en känsloladdad manifestation där länspolismästaren ställdes mot väggen. På bilden talar Tanja Hagert. Jag skrev i Dagens Arena: Gör upp med den statliga rasismen.

 

bild

I oktober kom jag till Berlin för första gången. Där finns världens finaste klotter. Eller street art, som det kallas för att makthavarna ska orka med. I Sverige hävdade Fredrik Reinfeldt, på allvar, att han är en STRIDSHINGST. Det blev så klart en skrivfest: Hingsthaveriet i Dagens Arena.

 

image

I november utsågs pappa till filosofie och teknologie hedersdoktor vid Luleå tekniska universitet. Jag fick anledning att göra mig fin, lösögonfransar och hela kittet, och gick på en av årets roligaste fester.

Samma dag publicerade Kuriren min krönika Strippklubben är förödande för Kiruna. Det blev ett herrans liv i sociala medier. Många av de som försvarade strippklubbens existens hade aldrig satt sin fot i Kiruna och hade inte en aning om vad en strippklubb som nöjeslivets mittpunkt gör med en liten stad. Och vad sa strippkungen själv? Att vi som kritiserade hans etablissemang bara är avundsjuka för att vi är så fula.

 

image

I december attackerade nazister en fredlig manifestation mot rasism i Kärrtorp. En vecka senare samlades 400 luleåbor vid Gula Paviljongen i Luleå, för att visa sin solidaritet. Det var helt galet fint, särskilt det dova mullret som uppstår när flera hundra handskbeklädda händer applåderar.

December var också månaden när Dagens Nyheter gick bort sig helt i sitt publicistiska uppdrag och publicerade en rasistisk annons. Jag skrev i Dagens Arena: Ryggradslöst, Peter Wolodarski.

Japp! Nu drar jag upp dragkedjan på 2013 och väntar på att 2014 ska börja. Jag hoppas i korthet att det blir högre skatter, snyggare klänningar och mindre rasism nästa år. Gott slut, som man säger.

2013 – ett år av sjudande samhällsdebatt

20 december 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Det här är min sista krönika i Norrbottens-Kuriren 2013. Nu väntar ett långt och skönt jullov, om inget oförutsett händer i Norrbotten eller världen som tar mig tillbaka till datorn.

Innan julefriden sänker sig över mitt lilla hörn av Luleå vill jag passa på att tacka för det maffigaste debattåret jag tror att jag har upplevt. Norrbotten tog sig verkligen till centrum av samhällsdebatten med stora och grundläggande frågor som rör hela Sverige. Här kommer en resumé:

GRUVORNA

Året började med Northlands akuta kris. Pengarna tog slut och Pajalaborna, som hade investerat så mycket i gruvan i Kaunisvaara, stod länge inför en oviss framtid. Sedan kom striden om gruvan i Kallak.

I oktober debatterade riksdagen mineralpolitiken. Samma månad slog Jokkmokks samebyar upp sina kåtor i Kungsträdgården. ”Den kraftigt expanderande gruvindustrin utgör ett direkt hot mot renskötseln, och därmed mot basen för den samiska kulturen”, varnade företrädare för de svenska samerna i Dagens Nyheter.

Gruvdebatten handlar om hur människor, miljö och näringsliv ska kunna samexistera. Den visar ett allt större norrbottniskt självförtroende: varken staten eller utländska gruvbolag ska kunna behandla Norrbotten som en råvarukoloni.

JÄRNVÄGEN

I november beslutade EU att Norrbotniabanan ska ingå i det Europeiska stomnätet. Ja, EU tycker att Norrbotniabanan är så viktig för den framtida europeiska infrastrukturen att de medfinansierar bygget med upp till 30 procent. Eller drygt sju miljarder kronor.

Kruxet är bara att den svenska regeringen säger nej. I deras nya infrastrukturbudget finns Norrbotniabanan inte med. Där får de fyra nordligaste länen – halva Sveriges yta – dela på knappt 6,5 miljarder. Samtidigt får Stockholm, Västra Götaland och Skåne sammanlagt 78 miljarder.

Det är oförsvarligt. Järnvägen från övre Norrland utgör en ryggrad i svensk export. Stora delar av Sveriges välstånd vilar på norrländska naturresurser. Ändå vill regeringen inte medverka till säkra och moderna godstransporter härifrån, inte ens när EU vill vara med och betala.

RASISMEN OCH SEXISMEN

I januari tog 14-åriga Astrid Johansson – ensam och utan att tveka – strid mot en sexistisk väggmålning på Tunaskolan i Luleå. Hennes klara argumentation och starka patos har väckt beundran långt utanför Norrbottens gränser.

I september avslöjades att Skånepolisen hade registrerat tusentals romer, många av dem barn. Det ledde till protester i hela landet. Även i Luleå genomfördes en känslosam manifestation.

– Jag kommer inte att ta ett enda steg tillbaka på grund av det här. Vi tolererar det inte. Man kan inte döma folk utan anledning, sa Tanja Hagert, förkämpe för romernas rättigheter, till Norrbottens-Kuriren.

I onsdags gick ett fackeltåg genom Kiruna, i protest mot den strippklubb som öppnade i höstas. ”TACK för att DU väljer en krog som INTE tycker att sexuell exploatering av kvinnor är underhållning!” står det på flygblad som kirunabor delat ut i stadskärnan.

Kampen för människors lika värde – mot rasism och sexism – är beroende av modiga individer som sluter sig samman. I Norrbotten är den folkrörelsen livlig och växande. Det ska vi vara stolta över.

OCH SNART – SUPERVALÅR

Ja, ni ser. Det har varit ett händelserikt år. Om Norrbotten tar med sig dessa heta debatter in i 2014 – då det är val till både riksdagen, landstingen, kommunerna och EU-parlamentet – kommer valrörelsen att bli både angelägen och engagerande.

Då kommer vårt län att sjuda av politiska viljor och då kommer ingen längre att kunna placera Norrbotten i samhällsdebattens periferi.

Med det sagt: Ha ett fint slut på 2013, kära läsare. Vi ses 2014!

Läs artikel ›

Dags för regnbågsfärgade hockeyklubbor

18 december 2013
Publicerad av NLL

Jag är ingen vidare hockeytjej, det ska erkännas. Jag är en typisk medgångssupporter som följer hockeyn när Luleå är i slutspel och när det svenska damlandslaget gör succé. Men jag fattar ju var jag bor. Jag vet vad hockeyn betyder för folk i Norrbotten –…

Läs artikel ›

Feministisk politik lönar sig

18 december 2013
Publicerad av Dagens Arena

Wake up, valstrateger. Det är över 90 år sedan vi fick allmän och lika rösträtt i Sverige.

Läs artikel ›

Även hotade barn måste få fira lucia

13 december 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Jag har så många söta små barn runt mig så det är inte klokt. De jollrar och skrattar och viftar och bajsar. Rör mig djupt i hjärtat med sina små händer och starka personligheter: Här kommer en ny generation!

Jag sträcker mig ofta efter mobilen och tar en bild – ja, kanske inte när de bajsar. Men sedan är det stopp. Jag frågar alltid föräldrarna innan jag lägger ut bilder på barn på Instagram eller Facebook, och ofta säger föräldrarna nej. Av hänsyn till barnens integritet.

Interneteran erbjuder oss helt nya möjligheter att kommunicera och hålla kontakt. Bara några klick bort finns efterlängtade vänner och familjemedlemmar. Men det som är en oskyldig bild för mig och dig kan vara ett högst reellt hot mot någon annan.

De senaste tio åren har antalet svenska barn under fem år som lever med skyddad identitet ökat med 60 procent. Från 1.155 barn 2002 till 1.882 barn 2012, rapporterar Svenska Dagbladet.

Barn som har fått sina personuppgifter skyddade lever oftast med en mamma som också har skyddad identitet. I regel behöver de gömma sig undan en man som har misshandlat mamman. Ibland har även barnet blivit misshandlat, eller tvingats bevittna våld.

Barn som måste hålla sig undan har ofta flyttat och bytt skola flera gånger. De har fått säga farväl till viktiga kompisar och släktingar och tvingats sluta med fritidsaktiviteter.

Bris, Barnens rätt i samhället, skriver på sin hemsida:

”Utan att själv rå för det blir barn i den här situationen isolerade. Att vara med på bild i skolkatalogen kan vara livsfarligt. Att finnas med i fotbollsklubbens medlemsförteckning går inte. Allting som innebär att man ska berätta var man bor eller vad man heter måste man vara försiktig med så att man inte blir hittad.”

När Luleå kommun inför fotoförbud på förskolorna är det dessa barn – de mest utsatta – som måste möta vår förståelse.

Luciatågen som skrider genom förskolorna idag är så klart hur söta som helst. Självklart vill många mammor och pappor föreviga sina små pärlor, för att sedan lägga ut bilderna på Facebook och Instagram.

Men som sagt. En till synes oskyldig bild på ditt barns luciatåg kan få ett annat barn, som redan lever under svåra villkor, att tvingas fly igen. Att ryckas upp från den lilla trygghet som trots allt hade upprättats i kaoset.

I de sociala mediernas tid har vi inte bara lättare att nå varandra – utan måste även visa större hänsyn till våra medmänniskor. Skyddet för barn som behöver förskolan som en fristad måste helt enkelt vara större än rätten att fotografera i förskolans lokaler.

Jag inser att det finns demokratiska aspekter på det här. Fotoförbud på sjukhus kan till exempel användas av vårdens makthavare för att förhindra kritisk medierapportering. Så blir integritetsskäl ett sätt att skyla över missförhållanden. Här bör huvudregeln vara att fotografering är okej så länge personerna på bilden är vuxna och har varit i stånd att ge sitt medgivande.

När det gäller barn, både i sjukvården och i förskolan, är det svårare. De kan knappast avkrävas ett ja eller nej till fotografering och sedan göras ansvariga för konsekvenserna. Barns säkerhet och integritet är vuxnas ansvar. Därför är det fullt rimligt att förskolor säger nej till fotografering för att kunna skydda barn i sin verksamhet.

Jag är ingen stor luciafirare, det ska erkännas. Jag är nog inte så mycket för sådana traditioner över huvud taget. Men jag fattar ju vad lucia betyder för folk, och jag minns hur underbart pirrig jag kände mig inför luciatågen på dagis och i skolan.

Därför säger jag: Gärna en fotofri lucia om det innebär att alla barn kan fira den utan att hotas.

Läs artikel ›

Ryggradslöst, Peter Wolodarski

10 december 2013
Publicerad av Dagens Arena

Expressen ropade KÖR UT DEM! Dagens Nyheter publicerar rasistisk annons. Och samhällsklimatet är lika rått nu som då.

Läs artikel ›

Dags att marginalisera Sverigedemokraterna

5 december 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Det finns en föreställning om att Norrbotten skulle vara förskonat från Sverigedemokraternas framgångar. Till viss del för att de fick dåligt fäste i länet i valet 2010. Men även för att Norrland – åtminstone utifrån – ses som en ganska idyllisk plats där människor håller ihop som på det gamla, goda 1960-talet.

För den föreställningen blev SCB:s partisympatimätning, som presenterades igår, ett uppvaknande. 5,7 procent av de norrbottniska väljarna tycker att Sverigedemokraterna är det bästa partiet. Socialdemokraterna, Moderaterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet är större. Men Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna är mindre.

Sverigedemokraterna hävdar själva att de har fördubblat sitt medlemsantal i Norrbotten det senaste året. Nästa år satsar de på att komma in i kommunfullmäktige i Boden, Kiruna, Kalix, Piteå, Luleå och Älvsbyn.

Hur stoppar vi dem? Hur hindrar vi detta djupt främlingsfientliga parti, med rötterna i den rasistiska rörelsen Bevara Sverige Svenskt, att etablera sig som en politisk kraft i Norrbotten? När populister försöker saluföra falska lösningar – som går ut på att dela in människor i vi och dom och lägga skulden på ”de andra” – måste ju vi som tror på människovärdet och demokratin sätta stopp.

Jag tror, paradoxalt nog, att lösningen är att lägga mindre vikt vid Sverigedemokraterna och mer vikt på det samhälle vi vill ha. Den ändlösa diskussionen om huruvida det är bra att ”ta debatten” med Sverigedemokraterna riskerar att stärka partiet, eftersom de då hamnar precis där de vill vara och kan göra sig hörda: i samhällsdebattens centrum.

De etablerade partiernas ansvar är stort. Om de väljer att triangulera sönder skillnaderna i politiken – alltså lägga sig så nära varandra i till exempel välfärds- och skattefrågor att allt blir till en smet i mitten – kan Sverigedemokraterna hävda att det är dem mot resten. Antietablissemang mot etablissemang.

När de två största partierna Moderaterna och Socialdemokraterna tävlar i att vara mest lika varandra riskerar de alltså inte bara att ta död på politiken som förändrande kraft. Utan även att lämna vägen öppen för Sverigedemokraterna.

Vi som inte är politiker då, vad kan vi göra? Ja, aldrig stillatigande se på när rasism och främlingsfientlighet gör sig hörd. I november spelade Bianca Meyer pjäsen En enkel biljett, som handlar om förintelsen, för skolelever i Kiruna. Det blev obehaglig stämning och en av eleverna skrek Heil Hitler. Killen som gjorde det bad senare om ursäkt, men den riktigt stora skandalen är att ingen av lärarna i lokalen gjorde något.

Jag tar det igen: Ingen lärare ingrep när nazistsympatier hördes under en pjäs om judeutrotningen. Så ynkryggat får samhället bara inte vara.

Studieförbundet Sensus bedriver studiecirklar i positiv antirasism i Norrbotten. Hittills i Luleå, men snart även i Piteå. Denna positiva antirasism, som kommer från stiftelsen Expo, går i korthet ut på att finna svar på frågan: hur kan jag som medmänniska och samhällsmedborgare verka mot rasism och intolerans i min omgivning och utifrån mina egna förutsättningar?

Det handlar inte om att i första hand vara mot något, utan att vara för något. Att stå upp för ett samhälle som kännetecknas av demokrati, respekt och mångfald.

Vi är inte maktlösa mot främlingsfientliga stämningar och sverigedemokratiska framgångar. Loppet är inte kört och alla som vill kan göra något. Men då gäller det att formulera det samhälle vi vill ha. Alternativen i politiken måste bli tydligare. Kampen för människovärde och demokrati måste bli något mycket större än en debatt mot Sverigedemokraterna.

Vill ni ta den matchen? Jag vill det.

Läs artikel ›

Norrbotten i samhällsdebattens centrum

4 december 2013
Publicerad av NLL

Vet ni vad jag tycker? Att vi genast ska göra oss av med föreställningen att Norrbotten skulle vara en periferi, långt från samhällsdebattens centrum. Det är helt enkelt inte sant. Jag flyttade hem till Luleå från Stockholm för drygt fyra år sedan. Då var det…

Läs artikel ›