Sverige måste omedelbart öka skyddet för hbtq-flyktingar.
Visar för '' - Visar arkiv för: februari 2014
Utvisningarna till Uganda är en skam
Tiggare förtjänar respekt
Tiggeriet påminner om att människor försöker överleva, hur ont livet än gör och hur orättvist det än är.
Norrbottens OS-ringar måste vara regnbågsfärgade
Charlotte Kallas och Marcus Hellners guldsuccéer på längdskidor. Alexander Majorovs framgång som gör honom till Sveriges bästa konståkare på över 80 år. Hittills har OS i Sotji varit en norrbottnisk bragd. Men glöm inte att Norrbotten även är bra på mänskliga rättigheter och demokrati –…
Därför slutade jag på Norrbottens-Kuriren
Kanske har du sökt dig hit för att läsa mer om varför jag valde att sluta samarbeta med Norrbottens-Kuriren. Här är två länkar som förklarar det hela mer grundligt.
Text jag skrev på SVT Kultur (den 31 oktober 2013): Norrbotten riskerar medieskugga
Intervju med mig i Medievärlden (den 13 februari 2013): Krönikör slutar på grund av betalmodellen
Vi är godare än så här
I boken ”Det här är inte mitt land” berättar Kristian Lundberg om ett Sverige som många människor lever i, men som politiken hittills inte velat sätta ord på.
Några ord om Återträffen
Jag såg Återträffen i fredags. Jag känner att jag vill skriva lite om det.
I flera månader har jag skjutit upp att se Anna Odells film. För att jag själv är en sån som aldrig i livet skulle gå på återträff.
Jag ser ingen anledning att återvända till ett sammanhang som vi som barn tvingades in i, utelämnade åt varandra. Jag är en radikalt annan person idag, ändå på många sätt samma, men varför ska jag bevisa eller förklara det för någon som inte finns i min vardag?
Och som kanske har gjort min nuvarande vardag svårare genom att en gång i tiden vara min plågoande.
Nåväl, åter till själva filmen. Anna Odell skildrar framför allt att allting är relativt. Min upplevelse av att ha varit mobbad kan inte bestridas, men det är ändå det som skulle ske vid en konfrontation. Vi rationaliserar alla det vi har medverkat till. Gör det försvarbart för att kunna leva med det.
Jag fick höra att jag tänkte kort så många gånger att jag började tro på det. Som tioåring var jag tvungen att kolla med min familj om de hade valt att inte berätta det för mig. Men barnen som skrek sådana ramsor om mig i klassrummet kommer antingen inte att minnas det, eller att ha sina skäl.
Det lilla eller stora ordet förlåt är egentligen irrelevant i sammanhanget, för det skulle inte föra oss närmare varandra. Vi har vår gemensamma historia rent faktiskt och rumsligt, men det är egentligen allt vi delar. Jag tror inte att vi någonsin kommer att kunna mötas i en gemensam upplevelse eller förståelse av vår skoltid.
Och vi var ju bara barn! De vuxna bar naturligtvis ansvaret, de som lät det ske. Men även om barn är oskyldiga, raderar det inte deras handlingar. Jag bär fortfarande på ärr som jag fick av barn, som barn. Även om ingen dom längre kan falla över någon, så är det så. Det som händer, det händer, och får konsekvenser många år efteråt.
Jag är inte mer än människa. Jag kan fortfarande ha ont. De här hålen av självförakt, jag tror inte att jag skulle falla i dem lika ofta om inte upplevelser och erfarenheter hade borrat dem.
Anna Odell kommer inte till någon sensmoral. Hon har inget handlingsprogram mot mobbning heller. Hon bara undersöker processen och konstaterar hur svårt det är. Att det finns relationer och sammanhang som för alltid är kvaddade.
Det är nog det närmaste en försoning med min skoltid jag kan komma. Jag tror att det räcker så.
Rasism hör inte hemma på Jokkmokks marknad
Det blir en vintermarknad i samhällsdebattens hetluft. En rad samiska konstnärer väljer att lämna Jokkmokk i helgen. I systrarna Viltoks skyltfönster står det att de ”inte står ut med hur Jokkmokks kommun behandlar samer i gruvfrågan i Kallak”. De skriver att de bojkottar vintermarknaden för sin egen och Sápmis skull. Den norrbottniska gruvdebatten handlar till stor del om samernas rättigheter. Jåhkågasska och Sirges samebyar skulle inte klara en gruvetablering i Kallak, har företrädare för de svenska samerna konstaterat i Dagens Nyheter. I höstas slogs kåtor upp i Kungsträdgården i Stockholm. Ursprungsfolk och miljöaktivister samlades i huvudstaden för att kräva bättre balans mellan industri, människa och natur. För Jokkmokks kommun borde de samiska konstnärernas marknadsbojkott stämma till eftertanke. Det är inte särskilt konsekvent av politiker att å ena sidan marknadsföra Jokkmokk med hjälp av samisk kultur – å andra sidan öppna famnen för gruvetableringar som ger blanka fasen i renskötselns behov. Sverigedemokraterna ser uppenbarligen sprängstoff i samefrågorna. Partiledaren Jimmie Åkesson besöker vintermarknaden i morgon. Samtidigt meddelar SD att de vill att alla, inte bara samer, ska få bedriva renskötsel i Sverige. De ignorerar att koncessionssamebyar redan i dag gör det möjligt för andra än samer att vara renskötare. Sverigedemokraterna försöker naturligtvis blåsa liv i motsättningar. Deras mål är inte att få en så bra renskötsel som möjligt, eller att näringar och människor ska kunna samexistera i ömsesidig respekt. Hela Sverigedemokraternas rasistiska existens går ut på att klassificera och rangordna människor. Sådant har samerna redan haft nog av. Behandlingen av dem är ett mörkt kapitel i den svenska historien. Kolonisationen började av ekonomiska skäl, för att staten ville bygga på renbetesmarker, men tog sig snart rent rashygieniska uttryck. På 1920- och 1930-talen utförde Statens rasbiologiska institut skallmätningar. Vetenskapsmän delade in människor i värdefulla ”långskallar” och värdelösa ”kortskallar”. Samer och tornedalingar var kortskallar som skulle lära sig att veta hut – och framför allt skiljas från sitt språk. Pjäsen När vinterns stjärnor lyser här har skildrat hur barn tvångsomhändertogs, tvingades att byta namn och förbjöds att tala sina ursprungsspråk i skolan. Äldre och yngre släktingar kunde inte längre tala med varandra. Den språkliga skammen byggdes in i människor och ärvdes neråt i generationerna. På så sätt är samernas kraftsamling i dag, mot gruvetableringar som hotar deras kultur, hälsosam. Samer visar att de inte låter sig förtryckas och exploateras. Varken av gruvbolag eller politiker. Sajten Inte rasist men … har de senaste veckorna visat hur norrbottniska Sverigedemokrater beter sig i sociala medier. Först var det Kjell Hedlund, partiets kontaktperson i Kalix, som på Facebook gav utlopp för muslimhat och homohat. Han avgick efter avslöjandet. Sedan avslöjades att Carita Elfving, vice ordförande för Sverigedemokraterna i Norrbotten, på samma sociala nätverk hade visat sympati för nazistiska Svenskarnas parti. Det blir allt tydligare att Sverigedemokraternas ”nolltolerans” mot rasism bara är en chimär – ett misslyckat försök att dölja partiets egentliga själ. Årets vintermarknad i Jokkmokk blir ett utmärkt tillfälle för besökarna att markera mot rasism och ställa Jimmie Åkesson till svars för Sverigedemokraternas människosyn. I Sápmi finns ju levd erfarenhet av hur illa det går när politiken frångår principen om alla människors lika värde och börjar förtrycka. Skallmätningarnas historia får inte upprepas.
Tror inte S att solidaritet kan vinna val?
Stockholmssossarnas framtidskontrakt spelar på myter om att utsatta människor är lata.
Norrbottensmusiken räddar alla hjärtans dag
Den 14 februari. En kväll som kan framkalla ångest hos vilken singel som helst – även hos oss som egentligen tycker att alla hjärtans dag mest är kommersiellt tjafs. Jag vet i alla fall vad jag ska göra i år. Gå på konsert med Norrbottens…
Efterlängtad feministclash i Agenda
Äntligen en saklig jämställdhetsdebatt efter Fittstims freakshow.