Natten till idag hissades en flagga med ett hakkors vid stadshuset i Luleå. Nu vill jag att kommunens politiker svarar: Vad tänker ni göra för att stoppa nazisternas vandalisering av vår stad? Det är oacceptabelt att Luleå kan förstöras på det här sättet.

Flaggstängerna vid stadshuset har länge gett mig anledning att känna stolthet över Luleå. På romernas nationaldag hissas den romska flaggan – och på samernas nationaldag hissas den samiska flaggan. Så tar Luleå kommun tydlig ställning för alla människors lika värde och rätt, bortom rasismens vanföreställningar.

Därför vänder det sig alldeles särskilt i magen på mig när NSD berättar att en nazistflagga har hissats på en av stadshusets flaggstänger. Med den oerhört grova gesten pekar nazisterna finger åt det människovärde som kommunen, på samma flaggstänger, har bestämt sig för att manifestera. Nazisterna försöker helt enkelt göra Luleå till sitt.

En utredning om hets mot folkgrupp pågår. Det går inte att veta säkert, men detta verkar vara ännu en aktion från Svenska Motståndsrörelsen, som har en handfull aktivister i Luleå. På den våldsbejakande och revolutionära organisationens webb finns en bild av nazistflaggan i Luleå, tillsammans med flaggor på flera andra platser i landet. De hissades alla under natten till Hitlers födelsedag.

För bara en dryg månad sen gick en nazistisk klottervåg genom Luleå. Bland annat vandaliserades språklådan i gymnasiebyn. Så har det varit med jämna mellanrum de senaste åren. Längs Bodenvägen (bilvägen mellan Luleå och Boden) har flera meter långa nazistiska banderoller hängts upp, omöjliga att missa för alla som kör förbi.

Det svenska nazistiska våldet går inte att blunda för. Attacken mot den fredliga demonstrationen i Kärrtorp. Knivdådet i Malmö på kvinnodagen. Dessa förfärliga händelser har fått helt vanliga människor, i massor, att svara med jättelika antirasistiska manifestationer: Det här accepterar vi inte. Ni tar inte människovärdet ifrån oss.

Även i Luleå växer den antirasistiska rörelsen, samlad i och kring nätverket Ett Luleå för alla. Den 29 mars genomfördes en Tillsammans-marsch. Sådana folkliga initiativ är helt avgörande för att stoppa rasismen och försvara människovärdet.

Men vad gör politikerna och tjänstemännen i Luleå, alltså kommunens officiella representanter? Har de ens anledning att agera när det som ser ut att vara några få organiserade nazister gång på gång vandaliserar vår stad?

Svaret är självklart ja. Makthavarna har inte bara anledning att agera – de har ansvar att göra det.

Nazisterna vandaliserar naturligtvis för att markera sina närvaro i staden, men även för att nyrekrytera. Någonstans, någon gång, får en bräcklig själ syn på klottret eller banderollen och tänker: “Det där måste jag kolla in. Där finns kanske utlopp för min frustration och en chans till gemenskap.” Det är knappast någon slump att nazisterna smutsar ner staden med sin webbadress.

Politikens långsiktiga mål måste alltså vara att stoppa rekryteringen av nya nazister. Jag är ingen expert på hur det bäst kan göras, men jag förmodar att samverkan behövs. Mellan till exempel skola, föreningsliv, kultur, socialtjänst och polis.

En smart första steg för kommunen kan vara att kontakta Expo. De är experter – inte bara på svensk högerextremism utan även på att bekämpa den.

Men. Att politikerna tar itu med Luleås nazister är inte bara viktigt på lång sikt, för att förhindra att nazisterna blir fler. Makthavarnas aktiva antinazism är även viktig som symbolhandling – som akut försvar för människovärdet. Varje gång en nazist klottrar ett slagord, hänger upp en banderoll eller hissar en flagga angrips en hel massa människor. Som enligt nazisterna inte har något människovärde, saknar rätt att existera.

Alla dessa människor (oavsett vilka de är, nazister hatar ju många av oss) måste Luleås makthavare stå upp för. Luleå ska vara en öppen stad som respekterar människovärdet – och i en sådan stad ryms inte regelbundna nazistiska vandaliseringsattacker som kränker människor.

Ett Luleå där ett hakkors vajar vid stadshuset är inte en stad jag vill vakna upp i. Men där är vi nu. Det är dags att agera, på alla nivåer i vårt Luleå för alla.

Erling Johansson målade mitt porträtt i natt. Jag visste inte vad jag skulle vänta mig. Eller, det hade jag ändå aldrig kunnat föreställa mig. Här följer tolv av mitt livs mest förunderliga timmar i kronologisk ordning.

Onsdag kl 14.00. Innan jag går hemifrån tar jag en selfie. Har gjort mig fin och tänker att jag måste ha en före och efter-bild.

Kl 15.30. Vi har fortfarande inte börjat måla och jag undrar hur det här ska sluta egentligen. Erling är hungrig så han måste äta och dessutom måste han “känna in mig”. Nu sitter vi på Roasters i Luleå. Erling visar mig bilder ur sin långa karriär och hans följeslagare Per och Magnus turas om att dra rövarhistorier. Jag säger inte ett ord, jag bara sitter där förvirrat medan resten av lokalen glor.

Kl 17.00. Nu har Erling satt sig framför stafflit. Med sin lågmälda röst berättar han de mest absurda historier. På 1980-talet blev han erbjuden att måla Madonnas porträtt. Men han var inte intresserad av att måla någon som hade så mycket smink, så hårt pansar, så han började måla filosofer istället. En gång berättade von Wright för Erling hur Wittgenstein var som läromästare. Wittgenstein kunde hålla sina föreläsningar liggandes på golvet, stirrandes upp i taket. “Och sen kunde han plötsligt resa sig upp och gå och skriva in sig som svarvare någonstans. Men han kom alltid tillbaka.”

Kl 20.00. De första skisserna är klara. På den första ser jag ut som på mina selfies. På den andra ser jag ut som jag oftast känner mig.

Kl 22.00. Erling har fått upp mig på duken, han grundar med kol. Länge sitter han och spekulerar med sig själv. Det känns som att något är fel, men vad? Till slut får jag själv komma och titta. Det enda jag kan se är att jag kanske har lite för stora bröst, och att jag kanske ser lite sur ut. Det med ansiktet känns lättare än det med brösten att säga. Erling svarar ögonblickligen: “Det är inte ansiktet som är fel. Jag är en mästare på ansikten. Du kommer inte att se sur ut.” Sedan kommer han fram till att det är halslinjen som inte stämmer. Vi jobbar på den en lång stund. Jag tänker att jag får nog nackspärr nu.

Kl 22.30. Erling Johansson skulle inte klara sig en sekund utan sin ständiga följeslagare Per Svensson, det får jag snart klart för mig. Per fixar mat och byter penselvatten och fixerar kolet och tvättar glasögonen (medan Erling grymtar lite över hur han gör det). Per säger saker som: “Erling, imorrn MÅSTE du vakna innan lunch. För det är skärtorsdag och sista chansen att ordna nya pengar på banken. Annars är du pank tills på tisdag.”

Kl 23.00. Nu ska jag få färg.

Kl 24.00. Erling har artigt frågat om jag är noga med att vara slät i ansiktet och om min klänning måste vara svart som i verkligheten. Jag har svarat att han ska måla mig som han vill. Nu konstaterar han att en violett bakgrund skulle bli utmärkt.

Kl 01.00.  Vid den här tidpunkten börjar berättelserna om tomtar och troll komma. Erling har varit med om mycket magiskt i sitt konstnärsliv. Men det skulle han aldrig berätta för kungar eller kommunalråd, försäkrar han, för det kan man inte förvirra sådana potentater med. Jag tänker att konstnärens uppgift inte är att söka vad som är sant eller falskt. Bara att skildra alltihop.

Kl 02.00. Efter exakt tolv timmar är porträttet klart. Jag är väl medveten om att Erling inte riktigt vet vem jag är, han har hört att jag är någon form av journalist men han läser inte mina krönikor direkt. Nu lutar han sig tillbaka, kisar mot porträttet och säger: “På det jag har målat ser det ut som att du är en kämpe av något slag.”

Själv är jag mest tagen av att Erling har skildrat mitt skelande vänsteröga på ett så finkänsligt sätt. Det ska dröja många timmar innan jag kan komma ner i varv. Men när jag väl somnar gör jag det gladare och varmare än när jag vaknade.