Vi är hundratusentals som har vittnat i #metoo. Vi är en enormt stor väljarbas. Och vi kommer inte att nöja oss med en tids medieuppmärksamhet eller spridda löften om bättring. Så lätt kommer inte manssamhället undan den här gången.

‪Leif Östling sparkades från Svenskt Näringsliv. Och hans arv blev en gåva till den politiska vänstern.

Väldigt få har ett fuck off-kapital på banken som gör att de kan säga upp sig och söka nytt jobb om de blir illa behandlade på sin arbetsplats.

Ur humanistisk synpunkt är Socialdemokraternas omsvängning i asylfrågan, både politiskt och retoriskt, inget annat än ett haveri. Och fort har det gått.

Ulf Kristersson vill måla ut Vänsterpartiet som lika extrema som Sverigedemokraterna, för att på så sätt avdramatisera Moderaternas närmande till högerextremismen.

I dag går det att utvärdera resultatet: Stängda förlossningskliniker, platsbrist och personalbrist. Barnmorskor och undersköterskor, alltmer pressade, som tvingas sjukskriva sig, gå ner i arbetstid eller byta jobb. Oroliga blivande föräldrar som riskerar att skickas iväg till andra landsting för att föda och att drabbas av förlossningsskador.

Sverige har inte den erfarenhet av slaveri som ristats in i generationer av amerikaner. Men vi har andra förfärliga historiska fakta som inte borde gå att blunda för. Rashygienen till exempel.

Varför fick Göran Persson hata klassamhället 1998, om inte jag får hata manssamhället 2017?

Moderaterna vill inte att rika människor ska behöva se fattiga människor på gatorna i Sverige.

Det är inte ofta jag störs av feministiska analyser. Men när den första reaktionen på Anna Kinberg Batras avgång blir att hon tvingades bort för att hon är kvinna, då orkar jag inte med.