Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av Aftonbladet den 27 maj 2010

Söndagskrönikor i Aftonbladet

av Åsa Petersen

”Ett barn är fött i släden”

Trotsade konventioner  Som 16-åring lämnade Irma Hedkvist hemmet för folkhögskolan Kävesta. 1950 kom hon hem igen – med en examen från barnmorskeskolan i Göteborg.  TROTSADE KONVENTIONER Som 16-åring lämnade Irma Hedkvist hemmet för folkhögskolan Kävesta. 1950 kom hon hem igen – med en examen från barnmorskeskolan i Göteborg.Foto: ALF LINDBERGH

Före preventivmedlens tid skötte kvinnorna barnbegränsningen genom att sitta uppe och sticka tills deras män hade somnat av utmattning.

– Då kunde kvinnorna äntligen gå och lägga sig bredvid dem i utdragssoffan, berättar Irma Hedkvist.

Hon glömmer aldrig när sexualupplysaren Elise Ottosen-Jensen, Ottar, kom till Arvidsjaur 1950. Skolans aula var fullproppad med folk. ”Inte bara kvinnor, det var massvis med karlar också.” Man kunde höra en knappnål falla, så tyst var det när Ottar berättade om barnbegränsning. Kondomer och pessar.

– Det var fantastiskt att som ung höra henne tala. Ottar var en pionjär.

Irma Hedkvist är min mormor. Ända sedan jag var liten har hon berättat för mig hur viktigt det är att vara självständig, särskilt som kvinna. Att ha egna pengar och en egen karriär. Att stå stadigt på en livsgrund man själv har byggt.

När Irma var 16 år sa hon till sin far att hon ville läsa på realskolan i Kiruna.

– Det är ingen idé, du ska ändå gifta dig, svarade han.

I Tornedalen ansågs det lönlöst för flickor att studera vidare. Irma tänkte: ”Jag ska nog visa er!”

Det var 1944. Hon lämnade hemmet i Junosuando för folkhögskolan Kävesta. På hösten sökte hon jobb som vårdbiträde på sjukhuset i Örebro.

– Jag hade ingen vårdutbildning, bara mitt intresse. Jag ville vara på förlossningen. Det fick jag. Överläkaren visste inte hur ung jag var. Barnmorskorna sa att vi inte skulle säga det åt honom.

1950 kom Irma hem igen, med en examen från barnmorskeskolan i Göteborg i bagaget.

Hon hade sin första fasta tjänst på sjukstugan i Arvidsjaur. Där fanns en nyöppnad BB-avdelning med nio platser. Hårt arbetande kvinnor, vana vid att föda sina barn hemma, uppskattade att förlösas på BB: ”Oj så skönt, att få ligga här och vila en vecka.”

– Jag kom in i yrket när förlossningsvården på sjukhusen började fungera. Det var otroligt roligt att vara med om den utvecklingen. Och att se hur fint det fungerar nu för tiden, med vård åt alla och ny teknik, säger Irma.

Hon hyser stor beundran för den gamla tidens distriktsbarnmorskor, som for mellan byarna i den norrbottniska glesbygden och förlöste kvinnor hemma.

I provinsialläkarens rapport från 1904 står det: ”Att i ett så glest befolkat län som Norrbotten, barnmorskornas resor på landsbygden måste blifva långa och besvärliga, är helt naturligt.”

– De barnmorskorna hade vad de gjorde. Ibland kunde de ha tio mil till sina förlossningar. Det var inga korta vägar minsann. Bil var inget att tänka på. De fick hästskjuts på vintern, cyklade eller gick på sommaren, säger Irma.

Distriktsbarnmorskorna var oumbärliga för sina patienter. Kvinnor som födde ensamma hemma när deras män arbetade i skogen. Kvinnor som var trötta och slut, som redan hade fem, sex eller sju barn och kor i ladugården. För dem var det viktigt med kunniga barnmorskor som kunde hjälpa.

– Om barnmorskorna såg att kvinnorna hade det svårt, tog de kontakt med fattigvården. Distriktsbarnmorskorna hade en viktig social uppgift. Aldrig att de bara förlöste och for hem igen.

Hur föddes Irmas dröm att bli barnmorska? Hon minns när scharlakans-

febern kom till byn. Prästgården i Junosuando fick fungera som epidemisjukhus. Irma var bara ett barn, inlagd tillsammans med två eller tre av sina syskon. Det var mitt i smällkalla vintern. En natt vaknade hon av att det skrapade på rutan.

– Syster Ebba! Syster Ebba! Ett barn är fött i släden!

Syster Ebba var inte barnmorska, men den enda som kunde hjälpa kvinnan som hade fött ett barn under en renfäll efter att ha färdats två mil på en släde.

– Jag undrar om inte det sådde det första fröet hos mig, säger Irma.

– Sedan dess har något annat yrke än barnmorska inte funnits i min sinnevärld.

Hon slutade sina yrkesverksamma dagar som föreståndare för BB i Piteå. Efter pensioneringen 1990 mötte Irma en kvinna hon förlöst. Kvinnan sa: ”Du satt inne hos mig hela natten, det var så tryggt. Jag glömmer aldrig din stickning, en röd kofta.”

– Jag hade nog inga andra förlossningar den natten. Det var bättre att sitta inne hos henne än utanför på en stol, säger Irma.

 

Modeindustrin
måste granskas

Håll koll  Mode ger människor möjligheter – men påverkar också enormt. Därför behöver vi en bred och kritisk moderapportering i stället för dagens ytliga textreklam. På bilden: Heidi Klum på catwalken.  HÅLL KOLL  Mode ger människor möjligheter – men påverkar också enormt. Därför behöver vi en bred och kritisk moderapportering i stället för dagens ytliga textreklam. På bilden: Heidi Klum på catwalken.

Prinsessan Madeleine kan förväxlas med en gran. Drottning Silvia ser ut som om hon har draperat sig i Drottningholms gardiner. Sådant får man uppenbarligen inte skriva i Dagens Nyheter. Chefredaktören Gunilla Herlitz portade mode­skribenten Linda Leopold från DN – för alltid – sedan hon hade recenserat klänningarna på Nobelfesten.

Herlitz har gjort bort sig. Som ansvarig utgivare borde hon veta bättre än att ge skribenten skulden för en text som tidningen beställt, godkänt och publicerat. Har DN redan låtit den rojalistiska bröllopsyran slå över i fjäskiga förbud mot att skoja med kungafamiljen?


Recensioner av Nobelklänningar är kanske inte den högsta formen av modejournalistik. Det känns sunkigt att en ekonomi- eller litteraturpristagare ska uppmärksammas för sin klädsel i stället för sin gärning. Ellinor Ostrom ”verkar inte ha festat sedan Woodstock”, enligt Leopold. Men jag tolkar ändå Herlitz fördömande av Leopolds satir som en oprofessionell hållning till den journalistiska genren mode. När en modeskribent får kicken för att ha skrivit kritiskt om några klänningar har modejournalistiken reducerats till tandlös feelgood.

Modejournalistik tas alltför sällan på allvar. Den anses alltför ofta vara till för att behaga, inte för att granska och ifrågasätta. Inom modejournalistiken sätts journalistiska etiska regler lätt ur spel. Konsumenterna översållas med text­reklam – läsare och tittare tipsas om skönhetsprodukter, klädesplagg och accessoarer utan att få veta något om kvaliteten i förhållande till priset, eller om produktionsvillkoren.

Varför denna ytlighet? Kanske för att mode anses vara just yta. Eller kanske för att mode anses vara kvinnligt. Det kvinnliga underordnas det manliga och betraktas som mindre seriöst, inte lika viktigt.

Våren 2007 var det väskdebatt på svenska kultursidor. Sisela Lindblom kom ut med romanen ”De skamlösa”. Hon skrev om vår tids försök att konsumera bort smärta och tomhet. Ställde viktiga och svåra frågor om hur vi i konsumtionshysterin behandlar oss själva och varandra. I en debattartikel kritiserade Lindblom kvinnor som köper dyra designerväskor för tiotusentals kronor, medan andra inte har råd att åka på semester.

Vansinnigt, javisst. Men visst hade feministerna en poäng i väskdebatten. Varför är det bara kvinnors vilja till konsumtion, aldrig mäns, som problematiseras? Varför är det värre med kvinnor som köper lyxväskor än män som köper sportbilar? Debatten om vad konsumtionssamhället gör med människan kan inte reduceras till att klanka ner på bortskämda kvinnor.

Mode har för länge sedan lämnat rollen som kuriosa i samhället. Svensk design är en eftertraktad exportvara. Svenska Hennes & Mauritz är världens största klädföretag, mätt i antalet butiker. Modeindustrin är en av världens största. Vår tids strävan efter perfektion ger modeindustrin stor makt över människors liv.

Parallellt med det havererade klimatmötet i Köpenhamn höll den nordiska modebranschen en konferens om en mer hållbar modeindustri. Där konstaterades att det i genomsnitt krävs 8?500 liter färskvatten för att odla ett kilo bomull. Och att modet i framtiden kommer att behöva två eller tre extra planeter att ta resurser från.

Den läsvärda bloggen Kill My Darlings (novel of a journalista) rapporterar: ”Här står modeindustrin avskalad all sin prakt. En pressad affärskarusell som föder nya säsonger var sjätte vecka, spottar ur sig nya trender, kräks nytt avfall. ’Blue is the new black’, säger en av talarna, ’Water is the new oil’, och modeindustrin super i sig. Dränerar jorden på tillgångar. På grund av oss, konsumenterna? Javisst.”

En bred och granskande modejournalistik behövs för att hålla koll på en jättelik modeindustri som med Kill My Darlings ord ”står på en ostadig grund av farlig miljöpåverkan och orättvisa arbetsförhållanden”. Modejournalistiken skulle kunna stå emot den skönhetshets som uppstår när moderapportering utformas som likriktad textreklam.

Mode kan vara konst. Mode kan vara samhällsförändrande. Mode kan ge människor möjlighet att uttrycka vilka de verkligen är, snarare än vilka de tror att de måste vara.

Mode är makt. Makten ska granskas.

 

Det går inte över

MÅNGA MÅR DÅLIGT  Unga hbt-personer saknar oftare än heterosexuella någon att anförtro sig åt och i samhället finns för lite stöd och hjälp. Alla som möter ungdomar i sin yrkesroll borde se dokumentären ”Du ska nog se att det går över”.  MÅNGA MÅR DÅLIGT  Unga hbt-personer saknar oftare än heterosexuella någon att anförtro sig åt och i samhället finns för lite stöd och hjälp. Alla som möter ungdomar i sin yrkesroll borde se dokumentären ”Du ska nog se att det går över”.

Myndigheter, agera för de unga hbt:arna

My är 14 år och bor i Landskrona. Hon har inte berättat för sina föräldrar att hon gillar tjejer. De skulle bergis vilja att hon berättade för resten av släkten också.

”Vet du hur många vi är i min släkt? Min mamma har sex bröder, min pappa har två bröder. Alla har minst två barn. Sedan är det fruar, mormor och morfar, och så några vänner. Ska jag liksom ställa mig upp där för 40 personer? Och säga att jag är lesbisk? Det kan man ju omöjligt göra. Det är ju fan helt hemskt!”

Så säger My i Cecilia Neant-Falks dokumentär ”Du ska nog se att det går över” från 2003. My för videodagbok i tre år. Hennes komma ut-process är hisnande stark. Och till en början väldigt ensam. Klasskompisarna pratar om hur äckligt det är med bögar och lesbiska.

”Nästan alla tycker att det är skitäckligt och skitonormalt. Vår NO-lärare har sagt att det är fel på generna och fel

i huvudet på dem. Fast ingen ser mig så känner jag mig så jävla uttittad. Det känns precis som om alla vet. Alla har väl problem, men jag har en extra börda. Så är det bara.”

My säger att hon är expert på att gömma vad hon känner. Hon vågar inte bli kompis med någon, av rädsla för frågor. Men hon ger inte upp. Hon blir allt stoltare. My börjar med att berätta för sin mamma, i ett brev. När mamman får veta undrar hon förtvivlat: ”Har du varit alldeles, alldeles ensam?”

Många unga hbt-personer är ensamma och mår dåligt. Var fjärde tjej och var tionde kille har försökt ta

livet av sig. Risken för psykisk ohälsa, stress, svår ängslan, oro, ångest och självmordtankar är fördubblad

eller tredubblad hos unga homo- och bisexuella, visar nationella folkhälsoenkäten 2005 och 2008.

Unga hbt-personer utsätts betydligt oftare än heterosexuella för hot och våld. De saknar oftare någon att anförtro sig åt och känner mindre förtroende för arbetsförmedling, försäkringskassa, socialtjänst och polis.

Siffrorna stämmer väl överens med internationella studier. Regina Winzer från Folkhälsoinstitutet har påmint om vad forskaren Ilan H Meyer säger: Stigmatisering, fördomar och diskriminering skapar minoritetsstress.

RFSL Ungdom presenterade nyligen en enkätundersökning bland 3 000 unga hbt-personer på gaysajten Qruiser.

Hela 32 procent hade någon gång avstått från att gå ut, av rädsla att bli illa behandlad på grund av sin sexuella läggning eller könsidentitet. 57 procent hade någon gång blivit utsatta för sexuella övergrepp, men bara var tionde hade

anmält det till polisen. Av dem var en stor del missnöjda med bemötandet de fick.

Vägen bort från ensamhet är människans väg till att må bättre. RFSL Ungdom efterlyser fler sociala mötesplatser för unga hbt-personer. ”Forskningen visar samstämmigt att det är centralt för en god psykosocial hälsa att kunna känna igen sig i andra, bli

bekräftad och slippa känna sig ensam”, säger ordföranden Felix König.

I Stockholm finns Egalia, fritidshänget för hbt-ungdomar. Varje år har Egalia 2?500 besök av unga som inte kan vara öppna i skolan, på fritiden eller hemma. På Egalia får de stöd från erfaren personal och kan bygga ett socialt nätverk. Deras självkänsla och hälsa stärks.

Varje svensk stad borde ha en egen frizon för hbt-ungdomar. Så är det inte. I stället hotas huvudstadens Egalia av nedläggning. I höstas tog projektpengarna från allmänna arvsfonden slut. Just nu överlever Egalia med hjälp av privata donationer. I veckan ska politikerna besluta om fortsatt stöd.

Hoppas inte för mycket. Oavsett vad beslutet blir, gäller det bara ett år. Stockholms politiska majoritet tar inte långsiktigt ansvar för hur ungdomarna mår.

Regeringen har bett Ungdomsstyrelsen att kartlägga unga hbt-personers hälsa. Analysen presenteras på onsdag. Då är det dags för beslutsfattare och myndigheter att gå från ord till handling.

Alla som möter ungdomar i sin yrkesroll måste lära sig att ifrågasätta den diskriminerande heteronormen. Börja med att låta lärare, fritidsledare, socionomer och psykologer se ”Du ska nog se att det går över”.

När My har det som tuffast säger hon: ”Jag kan inte fly härifrån, för jag har ingenstans att ta vägen.”

Vi ska inte ha ett samhälle där barn och unga måste fly.

 

Det är åtminstone fina ord, Reinfeldt

Jag glömmer aldrig ett samtal jag hade med Göran Persson, den förre stats­ministern, när Socialdemokraterna hade blivit ett feministiskt parti. Persson ­placerade blicken just vid sidan om mig och upplyste farbroderligt om att ord som ”könsmaktsordning” är alldeles för svåra. De gör bara jämställdheten en otjänst, för folk förstår inte vad man pratar om.

Likheten med Fredrik Reinfeldt, som nu försöker förhålla sig till att Moderaterna har skrivit en jämställdhetspolitisk plattform som kan kallas feministisk, är slående. Till DN säger Reinfeldt att ”könsmaktsordning” är ett svårt ord som han kanske inte skulle använda själv. Statsministern berättar även att han inte vill kalla sig feminist.

– Jag vill inte tvingas in i sådana ramar. Jag aktar mig för etiketterna.

Kritisk granskning behövs

Moderaternas nya jämställdhets­politiska plattform är bra. Jag läser

stycke efter stycke och tänker att det här håller jag med om. Huvudsaken är inte den nya språkdräkten, ord som ”struktur” och ”könsmaktsordning”. Nej, huvud­saken är att partiet vågar förklara att könsorätt­visor beskär människors makt och frihet.

”Kvinnor och män kan ofta inte göra fria val utan att begränsas av köns­normer. Kvinnor tjänar, äger och bestämmer fortfarande mindre än vad män gör. Det är inte acceptabelt”, skriver ­Moderaterna.

Varje gång ett parti närmar sig feminismen behövs en kritisk granskning. Feminism som läpparnas bekännelse är ingen ovanlighet i partipolitiken. Låt oss därför undersöka vad Moderaterna faktiskt föreslår:

De vill ta itu med lönediskrimineringen av kvinnor. ”Problemet med osakliga löneskillnader är allvarligt och därför vill vi att lönekartläggning genomförs vartannat år istället för vart tredje”, skriver Moderaterna.

Det är menat att låta radikalt. Men glöm inte att alliansregeringen redan har sänkt kraven på arbetsgivarna att göra lönekartläggningar – från varje år till vart tredje. Vartannat år är fortfarande ­sämre än förut.

Vill inte lagstifta

Deltidstjänsterna inom vården, omsorgen och handeln är ett jämställdhetsproblem. Personalen behövs på heltid men anställs på deltid för att spara pengar åt arbetsgivaren. Det är typiskt för så kallade kvinnoyrken. I de många deltiderna lever myten om att kvinnor jobbar för kaffepengar fort­farande kvar.

Nu lovar Moderaterna att arbeta för att offentligt styrda och skattefinansierade verksamheter ska erbjuda heltidstjänster. Men Moderaterna vill fortfarande inte lagstifta om rätt till heltid.

När alliansregeringen vann valet slängde de lagförslaget om rätt till heltid i papperskorgen. I stället såg alliansen till att man bara får deltidsstämpla i 75 dagar. Deltidare som förvägrades heltid och förlorade rätten till a-kassa hade inte längre råd att jobba.

– Jag tjänar mer på att gå ut i heltids­arbetslöshet, sa läkarsekreteraren Gun Jensen i P1 Morgon för ett år sedan.

Mest radikalt i Moderaternas ­jämställdhetsprogram är att de ­öppnar för kvotering. Om inte börs­bolagen fördubblar antalet kvinnorna i styrelserna till 2014 hotar partiet med lagstiftning. Moderaterna vågar även erkänna att kvoteringen av föräldraförsäkringen har varit bra:

”Det är uppenbart att införandet av pappa- och mammamånader har spelat en avgörande roll för att ta oss närmare målet om ett delat föräldraansvar.”

Kan lika gärna angripa M

Vad säger Göran Hägglund, verklig­hetens folk i egen hög person, om det?

I ett hätskt angrepp på de rödgrönas ”kvoteringsoffensiv” skriver Hägglund om den ”socialistiskt inspirerade viljan att lägga samhället tillrätta ovanifrån”. Med de orden skulle han lika gärna kunna angripa Moderaterna.

Moderaterna har under mycket lång tid haft svagare stöd hos kvinnor än hos män. SCB-mätningen från november var ­ing­et undantag. Inför höstens val försöker partiet vinna över kvinnorna på sin sida. ”Han talar om kvinnor, han besöker kvinnor och han dricker kaffe med kvinnor”, skriver Dagens Nyheters ledarsida om Fredrik Reinfeldt.

Med sig på kvinnoturnén har stats­ministern en jämställdhetspolitik som mest är vackra ord, men som ändå kommer att skapa stor splittring i alliansen.

Man måste fråga sig: Vad är Moderaternas nya jämställdhetspolitiska plattform mer än en tunn bunt papper?

 

Svenska hivpositiva bestraffas dubbelt

Förlorade allt Filmaffischen till Ingela Lekfalks dokumentär om hivpositiva Lillemor, en kvinna som fängslades för att ha brutit mot informationsplikten.  FÖRLORADE ALLT Filmaffischen till Ingela Lekfalks dokumentär om hivpositiva Lillemor, en kvinna som fängslades för att ha brutit mot informationsplikten.

När Lillemor kom till fängelset möttes hon av en sjuksköterska. Säg absolut inte åt någon att du har hiv, sa sköterskan. Då kan du bli utfryst och illa behandlad av de andra internerna.

–?Jag blev chockad. Jag skulle sitta i fängelse för att jag inte hade berättat om min sjukdom. Nu fick jag inte berätta om min sjukdom i fängelset, säger Lillemor.

I Ingela Lekfalks dokumentärfilm ”Hur kunde hon” berättar Lillemor sin historia. Som 19-åring åkte hon till Frankrike för att jobba som au pair. Där mötte hon sin första kärlek. Han gav henne hiv.

Det var 1986. I Sverige fick vårdpersonal som behandlade hivpositiva lönetillägg. Människor som dog i aids begravdes i sopsäckar, för att begravningsentreprenörer skulle slippa ta i kropparna. På sjukhuset i Boden sa sjukhuspersonal i skyddskläder, handskar och munskydd att Lillemor bara hade ett år kvar att leva.

I Anna-Maria Sörbergs reportagebok ”Det sjuka” talar Lillemor om ensamheten som sänkte sig över henne.

”I och med att hiv behandlades som pesten så blev ju rädslan att någon skulle få veta jättestor, det var bara så det var. Mitt sätt att hantera det var en direkt konsekvens av klimatet. Man var tvungen att vara ensam i det, så tänkte jag hela tiden och så upplevde jag det på sjukhuset och när jag läste tidningarna. Alla sa de att man inte skulle berätta.”

Lillemor dog inte. Hon flyttade från Norrbotten till Helsingborg och bröt med allt det gamla. 1996 kom bromsmedicinerna. Läkarna sa att virusnivåerna i Lillemors blod inte var mätbara. Det tolkade Lillemor som att hon inte kunde smitta någon med hiv. Hon började drömma om ett liv bortom döden.

Lillemor gjorde karriär, gifte sig och fick två barn. Hon berättade inte för sin man att hon var hivpositiv.

När Lillemors man till slut fick veta, i samband med en äggledarinflammation, rasade allt. Först då förstod Lillemor att hon hade kunnat ge sin man och sina barn hiv. Det var en chock för henne, det värsta hon varit med om.

Lillemors man och barn var inte smittade. Men Lillemor dömdes för försök till grov misshandel. Straffet blev två och ett halvt års fängelse.

I Sverige kan den som bär på hiv och har sex utan att upplysa sin partner dömas enligt brottsbalken, oavsett om partnern smittats eller inte. FN-organet Unaids avråder sådan kriminalisering. I smittskyddslagen finns en informationsplikt som säger att hivpositiva måste berätta om sin hivstatus före sex. Denna plikt är närmast unik i världen och kritiseras ofta internationellt.

Informationsplikten brukar försvaras med att öppenheten om hiv blir större. Hivpositiva måste ju berätta om sin sjukdom. Men konsekvensen av lagen blir i stället den motsatta, ett större hemlighetsmakeri.

Gränsen mellan ”sjuka” och ”friska” görs knivskarp när allt ansvar för att hindra smittspridningen läggs på hivpositiva. De skambeläggs och stigmatiseras medan hivnegativa, som oftast ­inte har testat sig utan bara tror sig vara smittfria, slipper ansvar för sin hälsa.

Att informationsplikten är kontraproduktiv märks i statistiken. Antalet sven­ska hivfall har ökat under 2000-talet.

Lillemor har förlorat vårdnaden om sina barn, eftersom fadern inte förväntas kunna samarbeta med henne som hemlighållit sin hivstatus. I vårdnadsutredningen står det att Lillemor inte­ kan ta hand om sina barn, eftersom hon ska dö. Hur okunniga får myndigheter vara? Bromsmedicinerna innebär att hivpositiva inte längre behöver utveckla aids och dö i förtid.

–?Jag ska inte alls dö. Jag tänker bli gammal, säger Lillemor frustrerat.

Ingela Lekfalk följer Lillemor under två års tid. Hon avtjänar sitt fängelsestraff och berättar, med rak blick och stadig röst, om sin skuld och skam. Men även om sin spirande styrka. Lillemor lämnar tystnaden. Hon bestämmer sig för att barnen inte ska ärva någon synd av henne.

–?Om jag ska vara rädd för att andra ska få veta att jag har hiv, så kommer jag att känna mig värdelös resten av livet. Så kan inte jag leva. Då är det bättre att berätta, säger Lillemor.

Stigmatiseringen av hivpositiva straffar den som berättar, medan informationsplikten straffar den som håller tyst. Lillemors historia berättar obehagliga saker om vårt samhälle.

 

Wetterstrand har erövrat Norrland

Miljöpartiets framgång är inte bara ett storstadsfenomen

I februari besökte Maria Wetterstrand Jokkmokks marknad. Hon ställde upp i det årliga renracet.

Ett renrace är inte att leka med. Man ligger på en släde bakom en löpande ren som inte låter sig styras. Det gäller att hålla sig kvar och att komma först i mål. Maria Wetterstrand hade kul på släden. Hon vann de två första heaten, mest av en slump.

I finalen mötte hon en centerpartist. Av sina partikamrater fick hon höra att han kunde behöva förlora. Då blev det allvar. Maria Wetterstrand gjorde sitt bästa för att mana på sin ren – och vann med en noslängd.

En skön kompromiss

Det sägs ofta att Miljöpartiet är en angelägenhet för storstadsmänniskor. I EU-valet blev Miljöpartiet tredje största parti i Stockholm. Mindre än Moderaterna och Folkpartiet, större än Socialdemokraterna.

På Södermalm blev Miljöpartiet största parti. Den radikala urbana medelklassen, med hjärtat till vänster och ett gott öga till socialliberalismen, finner en skön kompromiss i att rösta grönt.

Jag har bott på Södermalm. Sedan i höstas bor jag i Norrbottens residensstad

Luleå. Här får jag klart för mig att Miljöpartiets framgång inte bara är ett storstadsfenomen. Maria Wetterstrand är på folks läppar. Hon upplevs som engagerad, smart och välartikulerad. Samma uppskattande saker som sägs i Stockholm går att höra här:

”Maria Wetterstrand behövs i debatten.”

”De rödgrönas hopp är Maria Wetterstrand.”

”Någon gång blir Maria Wetterstrand statsminister.”

Ofta är det socialdemokrater som säger det.

Peter Eriksson, Maria Wetterstrands språkrörskollega, kommer från norrbottniska Kalix. Där har han varit kommunalråd och kommunens starke man. Annars säger myten om Norrbotten att ingen gillar Miljöpartiet. Varför skulle norrbottningar, som kör bil över stora avstånd och är stolta över sina basindustrier, vilja ha att göra med ett grönt parti som vill höja miljöskatterna?

Den bilden av Norrbotten är alltför enkelspårig för att tas på allvar. Här pågår samma ekologiska omställning som i resten av världen, inte minst inom basindustrin. Människor och företag är medvetna om klimathotet.

Nödvändiga godstransporter

När de rödgröna nyligen presenterade sin infrastrukturpolitik lovade de att bygga Norrbotniabanan. Denna kustnära järnväg mellan Umeå och Luleå har ratats av alliansregeringen men är hett efterlängtad av det norrbottniska näringslivet.

I Norrbottens gruvor och skogar finns råvaror – malm och trä – som industrier i Sverige och Europa behöver för sin produktion. Fungerande godstransporter från Norrbotten är nödvändiga för att svenska och europeiska fabriker ska få sitt arbetsmaterial.

Frakten måste vara snabb, säker – och miljövänlig. Gröna transporter är äntligen en konkurrensfördel på världsmarknaden. Norrbotniabanan är viktig för att skapa ett framgångsrikt näringsliv i Sverige.

Miljöpartiet var drivande för att få med Norrbotniabanan i den rödgröna överenskommelsen om infrastrukturen. De ser behovet av modern räls-trafik i hela landet.

Så tar Miljöpartiet över den gröna och decentraliserande roll som Centerpartiet länge har haft.

En symbolisk seger

Medan Centerpartiet säljer sin själ och kommer överens med sina allianskamrater om att bygga nya kärnkraftverk i Sverige, är Miljöpartiet starkt kritiskt mot det finska kärnkraftverk som ska byggas vid Bottenviken. Bolaget Fennovoima väljer mellan två platser: Pyhäjoki strax söder om Uleåborg och Simo strax utanför Kemi. Simo ligger bara några få mil från Haparanda.

– Förutom riskerna för en kärnkraftsolycka medför normal drift av ett kärnkraftverk betydande radioaktiva utsläpp till luft och vatten som riskerar att påverka djurlivet och människors hälsa i området menligt, säger Annika Eriksson, ordförande för Miljöpartiet i Norrbotten.

Om EU-valet ska ses som en opinionsundersökning inför riksdagsvalet har de gröna chans att vinna framgång även i norr. Miljöpartiet fick drygt sju procent av de norrbottniska rösterna i EU-valet 2009, mot drygt fyra procent i riksdagsvalet 2006.

När Maria Wetterstrand vinner ren-racet på Jokkmokks marknad är det symboliskt. Längtan efter grön politik når utanför storstadsregionerna. Även Sveriges nordligaste län har drabbats av Wetterstrand-effekten.