Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av Pockettidningen R den 30 juni 2010

Grattis Pockettidningen R, 40 år!

av Åsa Petersen

Som ledarskribent är jag ibland rädd att tappa verklighetsförankringen. Jag ska tycka ofta, och jag ska tycka mycket. Jag hinner inte alltid befinna mig i den verklighet jag ska uttala mig om.

Jag tror att den rädslan räddar mig som ledarskribent. Mina texter blir förmodligen bättre av att jag tvivlar på min rätt och förmåga att tycka om allt mellan himmel och jord.

”Utan tvivel är man inte riktigt klok”, som Tage Danielsson sa.

Bäst är det förstås om vi ledarskribenter lämnar vårt skrivbord och ger oss ut i verkligheten. Alltså inte bara beger oss till någon presskonferens i stadshuset eller regeringskansliet, utan verkligen möter människor. Om vi inte hinner eller kan rapporterna från människors vardag, är det bra om vi lyssnar på andra som gör det.

Jag brukar lyssna på Pockettidningen R. I en tid när samhällsjournalistiken alltmer bygger på snabba kommentarer och analyser är det befriande med en tidskrift som viger sig åt det klassiska reportaget. Som granskar ett ämne i taget, från olika vinklar. Som låter många röster komma till tals.

Pockettidningen R nr 1/2006 hette ”Inte bara Svullo – om psykvårdens misslyckande”. Temat var självmord. Jag skrev i Aftonbladet:

”Det som framför allt finns i Pockettidningen R är människorna. De som drabbas. Som Karin Aspenvall. Hon miste sin dotter Gunilla alldeles för tidigt:

’Jag kände ingen vrede. Hennes äldre systrar var arga på Gunilla som hade gjort så här mot oss andra, men jag kunde inte känna det. En gång sa Gunilla: Jag kan ju inte leva bara för att ni vill det!’

Karins vrede riktar sig istället mot psykvården. Mot att hon som engagerad förälder inte blev tagen på allvar. Eftersom Gunilla var myndig ville vårdpersonalen inte att de anhöriga skulle lägga sig i.”

Jag hade många gånger förut skrivit om den svenska psykvården, som hela tiden balanserade på bristningsgränsen. Jag hade rabblat statistik och citerat frustrerade läkare, som vittnade om hur pillerkartor fick ersätta sängplatser och terapi. Resurserna var inte tillräckliga.

Människorna som drabbades, de som behövde hjälp av psykvården men inte fick det, ringde på min jobbtelefon. En gång blev jag uppringd av en man som hade bestämt sig för att sluta leva. Jag pratade med honom en lång stund. När vi la på visste jag inte om han skulle överleva.

Han överlevde, men jag kunde inte skriva om honom eller om någon som honom. Jag hade varken tid eller ork att ge mig ut i psykvården och lyssna på de drabbades röster.

Pockettidningen R hade både tiden och orken. Jag läste och kände att det här är journalistikens kärna. När statistiken får kött och blod. När fakta får känsla.

Jag tycker inte att journalistisk ska hymla med sina känslor. Jag tycker att journalister ska våga visa var de har sitt hjärta.

I Pockettidningen R:s psykvårdsnummer skrev chefredaktören Kurt Nurmi:

”Arbetarrörelsen har alltid haft svårt för frågor som har med den psykiska hälsan att göra. Att inte orka med psykiskt passar inte in i den från Hedenhös ärvda föreställningen om den stolta arbetaren som burit välfärdsbygget på sina axlar. Klena nerver har förknippats med spröda och genomskinliga tanter i borgerskapets salonger.”

Det citatet har funnits med mig sedan dess. Inte bara för att det är synnerligen klokt och uppfriskande normkritiskt. Också för att Nurmis kritik av arbetarrörelsen visar att journalistik som utgår från människan alltid kommer att försvara människan. Oavsett vem hon behöver försvaras mot.

Åsa Petersen

Texten har publicerats i Pockettidningen R:s jubileumsnummer, nr 1-2/2010. Beställ den här.