Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av NLL den 15 september 2010

Stöd kulturen – men styr den inte

av Åsa Petersen

Det var författaren och förläggaren Peo Rask som ställde den avgörande frågan:

”Får kulturen vara sig själv närmast? Utan att vara till nytta för regional utveckling eller människors hälsa eller andra högre syften?”

Debatten om landstingets kulturpolitik, på Lillan i Luleå i måndags, drog fullt hus. Lokalen var fylld till sista plats. Kulturen har blivit en stor valfråga i Norrbotten.

Bakgrunden är att de rödgröna vill höja anslagen till kulturen, medan alliansen och Sjukvårdspartiet har gett skiftande besked om att anslagen ska frysas eller minskas.

På scenen fanns dock ingen politiker som ville erkänna att kulturen är oviktig. Det är bara det att sjukvården är viktigare, hävdade Sjukvårdspartiets Kenneth Backgård.

Socialdemokraternas Kent Ögren och Miljöpartiets Agneta Granström talade om kulturen som en katalysator för hälsa, regional utveckling, tillväxt och inflyttning. Människor trivs och mår bättre där kulturen lever.

Det är naturligtvis sant. Men om man bara säger att kulturen ska vara till nytta för något annat, inte en egen och självklar del av samhället, blir kulturen något som kan ifrågasättas. Det livsviktiga stödet till kulturarbetare blir något som man kan välja att satsa på eller skära ner på, beroende på andra samhällsfaktorer.

Så vill inte jag ha det. Ett samhälle utan kultur är lika omöjligt som ett samhälle utan jobb, bostäder och sjukvård. Ett samhälle utan kultur lever inte. Där kan människor inte andas.

Mot slutet av debatten började det pratas om att kultur som får regionalt stöd ska vara ”balanserad” (läs icke politisk). Min upprörda fråga blir: Vem ska avgöra vilken kultur som är balanserad? Det måste väl ändå vara kulturarbetarnas rätt att skapa utifrån sina egna hjärtan, själar och övertygelser?

Annars får vi leva i rena rama Sovjet.

Åsa Petersen