Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av NSD Kultur den 20 oktober 2010

Livet kommer att bli så mycket bättre

av Åsa Petersen

I förra veckan tog en ung svensk man livet av sig på nätet. Han la upp en länk på ett webbforum och filmade hur han hängde sig. Sverige hade fram till dess varit förskonat från sådana fruktansvärda händelser. Många tittare trodde att han skojade. Andra förstod att det var allvar och larmade 112. Men polisen och räddningstjänsten kom för sent till lägenheten. Den unga mannens liv gick inte att rädda.

Internet – en plats för oförblommerat hat och ond bråd död? Det är lätt att dra den slutsatsen när nätmobbningen kräver sina offer och självmord direktsänds. Men internet är inte längre ett parallellt samhälle som vi kan välja att stänga av eller på. Internet är en del av vårt samhälle, på gott och på ont.

Jag gick i mellanstadiet och stammade. Jag hade kortast hår av alla tjejer och inga bröst alls. Jag var så känslig att känslorna satt utanpå kläderna. Det var inte lätt. Jag fick höra att jag ”tänkte kort” och frågade vuxna i min omgivning om det var sant. Jag satt i badkaret varje dag innan skolan och spolade hett vatten på magen för att den skulle göra mindre ont. Jag visste aldrig någonsin om livet skulle bli bättre.

Som Agnes i Fucking Åmål sa till sin pappa när han försökte trösta henne i den oändliga ensamheten: ”Jag vill vara glad nu, inte om tjugofem år!”

Tjugofem år senare tänker jag på hur det hade varit om internet hade funnits när jag gick i skolan. Hade glåporden och hoten nått ända in i datorn på mitt flickrum? Hade det funnits grupper på nätet som baktalade mig? Hade rykten om hur dum jag var spridits med kablarna över hela staden, inte bara via viskningarna på skolan?

Eller hade jag funnit nya gemenskaper på internet? Hade jag fått vänner på nätet som tog mig för den jag var, den jag valde att beskriva mig som? Jag tror att internet kan innebära mycket ont för barn och unga som har det svårt. Men jag tror också att nätet kan erbjuda tröst och alternativa sammanhang. Nya kompisar och nya kärlekar. Nya chanser och ny frihet, helt enkelt.

Min underbara vän Mió Evanne får Luleå att glittra med sitt normbryteri. I lördags skrev han på sin blogg: ”På lågstadiet fick jag heta Jesus som öknamn, för att mina föräldrar och jag var kristna. Det övergick snabbt till att heta bög, homo, faggot och så vidare [… Så många gånger jag bitit ihop tänderna krampartat, så många gånger jag upprepat mantrat ’vänta ni bara, jag kommer att visa er’. Tänk att jag hade den möjligheten att gå vidare. Var kom kraften ifrån?”

Mió länkar till ett klipp på Youtube. Joel Burns, politiker i Texas och den första öppet homosexuelle att bli folkvald i sitt distrikt, håller ett uppmärksammat tal till alla amerikanska tonåringar som mobbas på grund av sin sexualitet och könsidentitet. Han gör det för att stoppa fler onödiga självmord. Han vill att de mobbade tonåringarna ska veta att livet är värt att leva.

– Högstadiet var svårt, att komma ut var smärtsamt. Jag vill tala om för alla tonåringar som ser detta att livet kommer att bli bättre… Livet kommer att bli så, så, så mycket bättre, säger överlevaren Joel Burns med gråten i halsen.

Sådana hoppfulla budskap kan blixtsnabbt spridas över jorden med hjälp av nätet. Jag hoppas att alla svenska tonåringar som behöver har en egen dator på rummet och kan lyssna på Joel Burns.

Alla barn och ungdomar som mobbas förtjänar att få veta detta: Det kommer att sluta göra ont. Dina plågoandar kan inte skada dig för evigt. Du kommer att växa upp till en fri och stark och hel person som får vara den du är.

Du har all rätt i hela världen att vara du. Jag lovar, det tar inte tjugofem år.

Åsa Petersen

(Denna krönika är publicerad på NSD Kultur idag. Eftersom krönikan inte finns på nätet än lägger jag ut den här så länge.)