Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av NLL den 24 november 2010

Den aggressiva klimakteriekvinnan?

av Åsa Petersen

På 1980- och 1990-talet kom klimakteriet på tapeten som aldrig förr.

– Detta kvinnliga normaltillstånd beskrevs plötsligt som en sjukdom. Nu skulle klimakteriet botas eller förebyggas, säger Annika Forssén, docent i allmänmedicin och distriktsläkare vid Porsö vårdcentral i Luleå.

På landstingets genusmedicinska konferens i måndags berättade hon en modern medicinhistoria som förskräcker.

Att klimakteriet började ses som en sjukdom gav upphov till nya medicinska begrepp. Kvinnor i klimakteriet ansågs lida av hormonbrist, jämförbar med underfunktion i sköldkörteln och diabetes. Lösningen blev östrogentillskott.

Östrogenbehandlingens påstådda fördelar – exempelvis ökad livskvalitet, bättre humör och minskad risk för benskörhet – ansågs väga upp nackdelar som ökad risk för blodpropp och bröstcancer. En forskarkonferens i Sverige 1996 slog till och med fast att östrogenbehandling kunde ha positiva effekter ”även hos kvinnor som inte har några klimakteriella besvär eller måttliga besvär”.

Försäljningen av östrogenpreparat ökade dramatiskt i Sverige under 1990-talet. Många svenska kvinnor i klimakterieåldern åt östrogentillskott trots att de aldrig hade haft svettningar eller vallningar.

I tidningarna skrevs det om den aggressiva klimakteriekvinnan. Läkartidningen granskar alla sina annonser ur ett etiskt perspektiv, men så sent som 2001 publicerades en annons för östrogentillskott med följande beskrivning av en kvinnas liv:

”Alla i min väg väcker aggressiva känslor i min kropp. Jag vill skälla och bråka och slåss. Jag har ingen urskillning, mitt offer kan vara mitt barn, min man, min far. Utbrotten slutar alla på samma sätt. Jag placerar mig långt ner i min säng och låter tårarna flyta ur mig. Länge, länge. Jag vet, jag vet!!! Jag är i klimakteriet och det är INTE ETT DUGG KONSTIGT att jag mår så här.”

Samtidigt upplevde många kvinnor att de inte hade några klimakteriebesvär. De frågade sina läkare: ”Jag har inga symptom alls, kan det vara normalt?”

– Kvinnor i 40-årsåldern kunde söka vård för klimakteriebesvär när de i själva verket hade allvarliga sjukdomar, som förträngning av stora kroppspulsådern, säger Annika Forssén.

Runt millennieskiftet började läkarvetenskapens svartmålning av klimakteriet och skönmålning av östrogenet att ifrågasättas. Forskare visade att östrogenbehandling ökade riskerna för blodproppar, bröstcancer, stroke och demens. Däremot fanns ingen signifikant skillnad för allmänt hälsotillstånd, vitalitet, psykiskt välbefinnande, depressionssymptom eller sexuell tillfredsställelse.

Ändå ville forskare, så sent som 2004, ha pengar från Vetenskapsrådet för att undersöka sambandet mellan depression, ångest och östrogennivåer hos kvinnor.

Annika Forssén menar att läkarvetenskapens misshantering av klimakteriet och östrogenet visar hur viktigt det är med genusforskning. Det sägs föraktfullt att genusforskare bara är feminister med lösa åsikter. Men genusperspektivet är livsviktigt för att forskningen verkligen ska bli vetenskaplig.

– Även läkarvetenskapen har en förförståelse när det gäller kön. Genusperspektivet avslöjar det och stärker objektiviteten, säger Annika Forssén.

Åsa Petersen