Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av NSD Kultur den 17 november 2010

En hyllning till singelkvinnan 50+

av Åsa Petersen

Monica Gunne har varit chef och kolumnist på Aftonbladet i många år. Jag har alltid velat skriva som henne. Analyserna är skarpa och tilltalet lätt. På bara några rader kan hon avslöja vilket maktmissbruk som helst. Sedan står kejsaren naken medan läsaren drar på munnen.

En dag hösten 2003 ringde Monica. Hon ville att jag skulle skriva krönikor inne i Aftonbladet, inte bara på ledarsidan. Vi sågs på en lunchrestaurang nära tidningen. Monica hade läst en bunt av mina ledarkrönikor. Hon tyckte att de hade möjligheter, men att jag skrev för stolpigt.

– Du måste bli rakare och vassare. Gå pang på rödbetan, så att du fångar läsarens intresse, sa hon.

Jag kämpade och slet med texterna. En tid efteråt sa jag upp mig från Aftonbladet för att börja jobba som politiskt sakkunnig i regeringskansliet. Där var det alldeles för stolpigt för mig. Sju månader senare kom jag tillbaka till Aftonbladet – fortfarande med Monica Gunnes ord ringandes i öronen: ”Du måste skriva rakare, vassare och roligare!”

Jag kämpar fortfarande med det.

Nu har Monica Gunne skrivit något så upproriskt som en roman om kåta kvinnor över 50. Hon har tagit hjälp av sina bästa väninnor, tidningsdrottningen Amelia Adamo och DN-chefen Susanne Hobohm.

”Sex, systerskap och några män senare” är klassisk chic lit, om och för en äldre målgrupp. Agatha, Louise och Madeleine är alla runt 60 med framgångsrika karriärer i Stockholms mediesfär. I arbetslivet slåss de mot patriarkala strukturer. I privatlivet söker de efter kärleken och sexet. Deras treeniga vänskap är den fasta punkten i tillvaron.

– Vi vill väcka debatt med boken. Vi vill öppna portarna för livet efter 55. I litteratur, film och reklam finns inte kvinnan som är 60+. Och om hon syns är hon en silverhårig kvinna utan underkropp, som tryggt tar hand om sina barnbarn, säger Monica Gunne i Aftonbladet.

Jag är bara några år över 30, men jag förstår hur hon menar. Ett av mina avgörande feministiska ögonblick var när en kvinna ur generationen över mig förklarade hur osynlig en kvinna i medelåldern kan känna sig inför medelålders män: ”Ibland är det som om de ser rakt igenom en.”

Att vara dubbelt så kompetent räcker inte alltid för en kvinna som vill ta sig fram i männens värld. Hon ska gärna även vara vacker att se på. Och i vår smaklösa kultur är vacker lika med ung, åtminstone när det gäller kvinnor. Vi har inte fattat hur vackert det är med levda rynkor.

Jag ser det tydligt inom politiken. När ojämställd representation ska rättas till tenderar äldre män att välja yngre kvinnor. De jämnåriga kvinnorna osynliggörs och förbigås. Kanske är de ett för stort hot mot männens makt?

På omslaget till ”Sex, systerskap och några män senare” kan man läsa att ”62 procent av alla kvinnor 50 år och äldre i Stockholm är ogifta, skilda eller änkor. Siffran för hela riket är 50 procent. I antal räknat rör det sig om 1 826 232 kvinnor. Med andra ord: Det finns många kvinnliga singlar 50+ i Sverige.”

Att Monica Gunne väljer den lättsamma romanens form för att synliggöra dessa kvinnor är logiskt. På 1980- och 1990-talet gjorde hon och Amelia Adamo den då gubbiga kvällstidningen Aftonbladet mer tilltalande för kvinnor – genom att skriva om och för dem. Det var en kommersiell form av feminism som snabbt lyfte tidningens upplaga.

Monica Gunne har aldrig varit mycket för feministiska fraser och krångliga samhällsanalyser. Men varje gång hon gick över redaktionsgolvet, färgstark som få, kände jag kraften. Och i nästa upplaga av Aftonbladet var kejsaren naken igen.

Åsa Petersen

(Denna krönika är publicerad på NSD Kultur idag. Eftersom krönikan inte finns på nätet än lägger jag ut den här så länge.)