Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av NSD Kultur den 3 november 2010

Finkulturen är värre än fulkulturen

av Åsa Petersen

Jag har inte haft TV på länge. Eller, jag hade TV i min förra lägenhet. Men den stod för långt från soffan och var för liten, så jag såg aldrig på den. Dessutom gav min gamla TV ifrån sig ett enerverande pip så fort man slog på den, ungefär som tinnitus.

Så jag lyssnade på radio istället, eller läste böcker, eller pratade i telefon.

I min nya lägenhet är det annorlunda. Jag är numera stolt ägare till en 52 (eller är det 44?) tums platt-TV. Att jag jobbar hemifrån, och jobbar för mycket, gör mig till en flitig TV-tittare. Jag slänger mig på soffan och sträcker mig efter fjärrkontrollen så fort jag måste koppla av.

Då ser jag på såpor, serier och dokusåpor. Skräp-TV, som det brukar kallas. Ett nytt universum av människans allra pinsammaste sidor öppnar sig och jag kan inte sluta titta.

Jag vet inte hur många gånger jag har lyssnat på tirader från bekanta som aldrig i livet skulle få för sig att se en dokusåpa, men som ändå tror sig veta att skräptevekulturen är det värsta som hänt mänskligheten. Jag väljer åtminstone att slå på TV:n.

I Oprah Winfreys fåtölj säger Naomi Campbell, superdupermodell sedan 25 år, att hon behöver en man som kan bestämma åt henne, så att hon kan släppa taget. Oprah berättar för Naomi att Bono har sagt att Naomi har den perfekta kroppen som alla män vill ha.

I samma kanal åker New York-frun Åsa hem till Piteå och förundras över alla ”plastskor” (Foppa-tofflor) på gågatan. ”Man kanske kan duscha med dem, det kanske är därför de är så bra, jag vet inte”, säger hon. Sedan går Åsa på återträff med sin gamla skola. När de gamla skolkompisarna har blivit nog fulla ropar en man (säkert skolans coolaste på sin tid) att Åsa ska försvinna därifrån.

På fredagskvällen är det Idol med 1990-talstema. Elin, som ser så stark och självständig ut, väljer att tolka Britney Spears ”I was born to make you happy”. Jag som i vanliga fall älskar Britney häpnar över låtvalet. Maken till reaktionär skittext finns inte: ”I’d do anything, I’d give you my world, I’d wait forever, to be your girl.”

Ångesten smyger sig på när jag zappar. Inte för att människor är så hemska – eller för att skräptevekulturen är så förfärlig – utan för att jag borde göra något bättre av min tid. Jobba. Städa. Ta hand om mina nära och kära. Istället ligger jag här i soffan och jäser. Att jag inte skäms! Men det gör jag ju.

Riktigt förbannad blir jag först när jag slår av TV:n, slår på datorn och snubblar över Schulman Show i Aftonbladets webb-TV. Där deltar den skandalomsusade men erkänt skicklige skådespelaren Thorsten Flinck i ett panelsamtal om sin egen genialitet: ”Hur känns det egentligen att vara geniförklarad, Thorsten?”

Panelen går över till att diskutera Anton Abele, moderat och riksdagens yngsta ledamot. Stackaren är bara 18 år. Torsten Flinck säger utan att blinka att Anton Abele är ”missbildad”.

Jag har som många andra förfärats över Antons plattitydbeströdda och totalt meningslösa Youtube-tal mot gatuvåldet. Killen har uppenbarligen aldrig hört talas om socioekonomiska perspektiv eller genusanalyser. Hans resonemang är ytliga som den värsta dokusåpa.

Men vad har Anton Abeles utseende och fysiska företräden med det att göra? Ingenting. Thorsten Flinck visar hela sin elakhet när han ger sig på en ung människa på det sättet.

Det värsta är inte fulkulturen. Det värsta är när företrädare för finkulturen – som Thorsten Flinck – blir riktigt fula. Då slår de nämligen från en överordnad position, ner på sådana som inte anses lika fina.

När kultureliten flyter ovanpå är den mer provocerande än Oprah Winfrey eller Naomi Campbell någonsin kan bli.

Åsa Petersen

(Denna krönika är publicerad på NSD Kultur idag. Eftersom krönikan inte finns på nätet än lägger jag ut den här så länge.)