Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av NSD Kultur den 15 december 2010

Även storstaden är en småstad

av Åsa Petersen

Jag sitter på Café Brasco, i hörnet Folkkungagatan-Renstiernas gata på Södermalm, och funderar på det här med urbaniseringen.

Jag brukar försöka inbilla mig att jag inte flyttade till Stockholm för storstadslivets skull, utan för jobbets. I huvudstaden fanns ju Aftonbladets redaktion och det var dit jag ville.

Men visst var det skönt att lämna först Luleå och sedan Falun för Stockholm. I små städer blir man snabbt den man är, och sedan är det svårt att ändra på sig själv. Det första intrycket verkar etsas fast för evigt.

I Stockholm var jag okänd. Jag kunde alltså börja om från början. Resultatet blev att alla trodde att jag var den som syntes i mina Aftonbladetkrönikor. Jag kom rakt in i medie- och kultureliten.

Jag vet inte om jag någonsin kände mig hemma där. Men visst var det spännande. Debattörerna jag tidigare bara hade läst i stora publikationer talade nu direkt till mig: ”Ja! Det är du som skriver ledare i Aftonbladet!”

Jag åt stora tuggor av storstadskakan. Minglade tills jag blev vimmelkantig. Bodde mitt i Stockholm, jobbade mitt i mediebruset och festade rakt framför fotografernas kameror.

Kände jag någonsin att jag hörde till? Jag vet inte. När jag tänker tillbaka på mina tio år i Stockholm känns det som om jag för det mesta stod lite vid sidan av, lite på snedden.

Riktigt hemma kände jag mig bara i mitt lilla kvarter på östra Södermalm. Det som med tiden skulle döpas till Sofo och beskyllas för att vara bajsnödigt trendängsligt.

För mig var det inte så. Jag flyttade in precis före Sofo-hypen och fann mig snabbt till rätta. Längs Renstiernas gata fanns min skönhetssalong, kemtvätt och frisör. På Skånegatan låg mitt stammisfik och min stammisbar. På Södermannagatan köpte jag mina kläder. På Folkkungagatan fanns min matbutik och skomakare.

Bara när jag skulle jobba tog jag tunnelbanan, eftersom Aftonbladets redaktion låg i Globens köpcentrum. Stockholm city besökte jag bara om jag skulle på presskonferens eller åka vidare med Arlanda Express.

Mitt vardagsliv utspelades i ett område som inte var längre än 300 meter åt något håll. Storgatan i Luleå är lång i jämförelse.

Många storstadsmänniskor lever precis som jag levde. Knappast någon stockholmare känner sig lika hemtam i hela staden. Alla har en stadsdel, eller snarare några kvarter, som är hemma.

Sedan sägs det att storstadsmänniskor skulle vara äventyrligare än andra! Hallå, de flesta norrbottningar tillryggalägger fler mil i veckan än många stockholmare gör på en månad.

Jag menar inte att ställa ”stockholmare” och ”lantisar” mot varandra, som moderaten Anna Kinberg Batra blev känd för att göra. Tvärtom, jag menar att vi alla är lika måna om att höra hemma. Både storstadsbor och småstadsbor behöver en egen liten plätt på jorden.

Det här med urbaniseringen handlar nog mer om att få börja om än om att söka äventyret. I en större stad är det lättare att göra en nystart. Där finns fler jobb, fler skolor och fler människor som kan lära känna en förutsättningslöst.

Till slut orkade jag inte med mer storstadsmingel. Tio år i Stockholm, varav två med intensiv hemlängtan, fick räcka. Jag packade flyttlasset och återvände till Luleå.

När jag kommer tillbaka till Stockholm, ungefär var tredje månad, lämnar jag city så fort det går och slår mig ner i mina gamla kvarter på östra Söder. Här hälsar folk förvånat: ”Åsa, det var länge sedan! Var har du tagit vägen?”

Jag svarar att jag har flyttat hem till Luleå och får höra att jag är modig.

Ja. Det är alltid modigt att börja om. Oavsett om man gör det i en storstad eller i en småstad.

Åsa Petersen

(Denna krönika är publicerad på NSD Kultur idag. Eftersom krönikan inte finns på nätet än lägger jag ut den här så länge.)