Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av NSD Kultur den 29 december 2010

Det var Prime PR som kidnappade S

av Åsa Petersen

”Den känsla som många socialdemokrater upplever nu är att partiet är kidnappat.”

Det sa Niklas Nordström i Aktuellt den 11 november, precis när Socialdemokraternas ledarkris var på väg att brisera.

Jag funderade länge på det där. Vem menade Nordström hade kidnappat hans parti? Det framgick inte, och jag var inte nog konspirationsteoretisk för att fortsätta tankegången.

Dagarna före jul fick vi svaret. Det var inga mindre än Nordströms PR-byrå Prime, på uppdrag av Svenskt Näringsliv, som försökte kidnappa partiet.

Projektet ”Den naturliga tillväxten” har dokumenterats i läckta dokument till Aftonbladet. Noga uttänkt men hemlig strategi skulle få Socialdemokraterna att tycka mer som Svenskt Näringsliv. Prime PR fick fyra miljoner kronor för besväret.

Jag tvekar inte en sekund på att Nordström verkligen tycker att kärnkraften, RUT-avdraget, fastighetsskatten och förmögenhetsskatten är socialdemokratiska ”hygienfaktorer” som han sa i Aktuellt (även om jag häpnade över det obehagliga ordvalet).

Det är inte det viktiga. Det viktiga är att Nordström och hans medarbetare på Prime fick betalt av svenskt Näringsliv för vad de sa i den socialdemokratiska idédebatten – oavsett om de uttryckte sina hjärtans mening.

Nordström är visserligen före detta SSU-ordförande, som Aktuellt tanklöst titulerade honom. Men nu för tiden är han PR-konsult. Då måste hans lojalitet ligga hos de kunder vars uppdrag han har accepterat.

Via Prime PR har Svenskt Näringsliv försökt köpa hemligt inflytande över den socialdemokratiska idédebatten.

Hur kan politiken skydda sig mot sådant? Jag tror att svaret ligger i att modernisera folkrörelsen. Bara om moderna människor känner att de kan förändra samhället genom partipolitiken kommer partierna att få en självständig idédebatt värd namnet – som kan stå emot ljusskygga interventioner.

Socialdemokraterna framstår just nu som en mycket gammeldags folkrörelse. Spelet om makten i partiet pågår bakom stängda dörrar. Trots att det snart är två månader sedan Mona Sahlin annonserade sin avgång är det bara en enda person, Ylva Johansson, som har sagt att hon vill vara med och leda partiet i framtiden.

Alla socialdemokrater med inflytande vet nämligen att i samma sekund de stiger fram som partiledarkandidater är de körda. I socialdemokratin är vägen till makt fortfarande att låtsas sitta still vid telefonen tills valberedningen ringer.

Det är rent förödande för partiets idédebatt. Ett partiledarval handlar ju inte främst om person, utan om politik, eftersom ledaren har som främsta uppgift att visa vägen.

Men hur ska man veta vad ledarkandidaterna vill göra med partiet och samhället om de måste vara hemliga tills de kröns?

Om en partiledare inte tydligt har deklarerat vad hon vill använda makten till kan hon heller aldrig på allvar ställas till svars.

Resultatet av dolda maktspel i partierna blir att politiken får lida, eftersom åsikterna måste stå tillbaka för strategin. Det märker moderna, självständiga människor – och vänder partipolitiken ryggen.

Så skadas idédebatten på två sätt samtidigt. Partiernas redan invigda vågar inte säga vad de verkligen tycker. Och potentiella medlemmar som skulle kunna stå för förnyelsen söker utlopp för sitt engagemang på andra håll än i partipolitiken.

Resultatet blir svaga och idéfattiga partier. Som är så ängsliga och konturlösa att de lätt kan kidnappas av penningstarka särintressen med smarta PR-konsulter på sin sida.

Åsa Petersen

(Denna krönika är publicerad på NSD Kultur i dag. Eftersom krönikan inte finns på nätet än lägger jag ut den här så länge.)