Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av NSD Kultur den 26 januari 2011

Jag måste vårda min ensamhet

av Åsa Petersen

– Jag känner mig så ensam.

– Vad menar du Åsa, du har ju fullt med människor omkring dig?

– Jag menar inte så.

För några år sedan var jag mycket i Helsingfors, för att bevaka finsk politik åt Aftonbladet. Jag hade hört att finländarna var karga och sträva, svåra att komma in på livet.

Jag kände inte så. Jag trivdes direkt. Det gick inte att vara ytlig och prata om lägenhetspriser eller snökaos, som jag var van vid från Stockholm, men det gick bra att öppna sig och vara ärlig. Om jag väl hade vunnit en finländares hjärta var det mitt för evigt.

En av mina käraste finländska vänner spände ögonen i mig en gång:

– Ni svenskar är livrädda för ordet ensamhet. Ni vågar inte säga att ni är ensamma. Ni säger att ni är själva istället.

Sedan han sa det har jag vårdat min ensamhet ömt. Ensamheten är smärtsam ibland och skön andra gånger. Framförallt är den en oundviklig del av livet. Bara om jag inte accepterar ensamheten blir den ett hot.

När frilansjournalisten Carolina Setterwall var 27 år började hon gå i terapi för sin ensamhetsrädsla. Hon var en av dem (I know what you’re talking about, Carolina!) som flydde från ensamheten genom att alltid vara fullbokad och tillgänglig. Nu började hon göra sin ensamhetsläxa. En kväll i veckan fick ingenting störa. Från början var det förfärligt, med tiden blev det lättare.

Carolina insåg att det är flykten från ensamheten som är ensammast av allt:

”För man kommer aldrig riktigt undan. Den finns ju där, ensamheten, i mig och i människorna jag ser omkring mig. I bloggarna jag läser, i böckerna och musiken, den verkar delas av oss allihop. Att vara människa är att vara ensam. Åtminstone emellanåt”, skrev Carolina i tidningen Ottar nr 1/2009.

Det är skillnad på fysisk ensamhet och själslig. Ensamheten är läskigast i ett rum fullt av människor som alla ler mot en. När ingen hör och ingen ser, fast alla både tittar och lyssnar. När det känns som att sitta fast i en glasbubbla: man kan gestikulera, men man kan inte göra sig förstådd.

Å andra sidan är viss ensamhet bra för både människorna och samhället. Jag talar om den självständiga och självvalda ensamheten, som paradoxalt nog gör det lättare för människor att leva i sammanhang med varandra.

Gunnar Ekelöf är en av mina favoritpoeter. 1941 skriver Ekelöf att han tror på den ensamma människan: ”På henne som vandrar ensam, som inte hundlikt löper till sin vittring, som inte varglikt flyr för människovittring: På en gång människa och anti-människa.”

Jag tolkar Ekelöfs dikt som en hyllning till människor som vågar vara sig själva i samvaron med andra. För att förstå andra måste man finna sig själv. Det kan bara den göra som får vara ensam ibland. Som kan ta ett steg bort från sorlet och låta intrycken sjunka in, för att djupna till erfarenheter.

Ensam är inte stark, brukar det heta. Men jag tror att ensamheten är en förutsättning för verklig gemenskap mellan människor. Som Ekelöf avslutar sin dikt: ”Det opraktiska är det enda praktiska i längden”.

Jag läser honom för att påminnas om att jag måste vårda min ensamhet för att orka vara tillsammans. Bara den som står ut med sig själv kan stå ut med andra.

Åsa Petersen

(Denna krönika är publicerad på NSD Kultur idag. Eftersom den inte ligger på nätet än publicerar jag den här så länge.)