Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av NSD Kultur den 9 februari 2011

Erhaal betyder försvinn

av Åsa Petersen

Googlechefen Wael Ghonim greps av egyptiska säkerhetsstyrkor torsdagen den 27 januari. Han hade bloggat och twittrat kritiskt om regimen. Först i måndags släpptes han ur fängelse, enligt vittnen svårt slagen.

– Frihet är en välsignelse som är värd att slåss för, skrev Ghonim på Twitter efter frigivandet.

I måndags kväll ökade Ghonims arabiska fanpage på Facebook med 50 medlemmar i sekunden. I sekunden! Jag satt framför datorn och såg siffran växa. Det var otroligt. En folkrörelse formerades framför mina ögon.

Sociala medier har varit avgörande för upproret som började i Tunisien och fortsatte i Egypten. Medan myndigheterna blev så desperata att de beordrade statligt anställda att attackera utländska journalister fortsatte twitterflödet från Befrielsetorget. Demonstranterna har genom hela den dramatiska händelseutvecklingen stått i direktkontakt med omvärlden.

I torsdags förmiddag ringde min vän Refaat Ezeldin. Som egyptier boende i Luleå lever han med revolutionen i vardagsrummet via arabiska kabelkanaler. Refaat bad mig förtvivlat om hjälp att anordna en manifestation i Luleå. Jag sa nej, eftersom jag hade en fet deadline att möta på fredagen.

Utvecklingen i Egypten eskalerade. Demonstranterna på befrielsetorget möttes med automateld och flera dog. På torsdag eftermiddag försvann SVT:s Bert Sundström i Kairo. Efter sex timmar återfanns han på ett sjukhus i staden, svårt misshandlad och knivhuggen. Vid tiotiden på kvällen lade jag allt annat åt sidan och messade Refaat: ”Talar du på Speakers Corner i Luleå imorgon kl 12? Jag sprider inbjudan på Facebook.”

Refaat sa ja. På fredag lunch talade han till den skara åhörare och journalister som hade samlats på Storgatan. Reefat krävde frihet, demokrati, rättvisa och mänskliga rättigheter åt sitt folk. Han höjde sin hand mot skyn och fick oss att ropa som demonstranterna på Befrielsetorget ropar åt diktatorn Mubarak:

– Erhaal! Erhaal! Erhaal!

Det betyder försvinn.

Refaats tal är det starkaste jag har hört på länge. Vi hade ingen högtalaranläggning och inget podium, bara den lilla mässingsplatta på Storgatan som det står ”Talarens hörna” på. Nu var plattan till och med gömd under snön. Men Refaat hade inga problem att göra sig hörd. Hans höga röst fick Kairo att möta Luleå och tvärtom.

I Refaats ilska och engagemang blev det tydligt att världen alltid är nära, oavsett var i världen vi befinner oss.

Efteråt laddade vi upp Reefats tal på Youtube. Så var cirkeln sluten. På samma sätt som vi kan höra demonstranterna ropa ”Erhaal!” på Befrielsetorget i Kairo, kan de höra oss ropa ”Erhaal!” på Storgatan i Luleå. Världen blir mindre med sociala mediers hjälp.

Spelar det någon roll att vi ropar så långt bort, i ett så litet land? Självklart. Bara medvetenheten om att protesterna i Kairo når hela världen, att rapporterna om regimens övergrepp inte stannar inom Egyptens gränser, stärker proteströrelsen och försvagar Mubarak. Det visar inte minst hans lika hysteriska som förfärliga order att attackera utländska journalister.

Upproret i Egypten är en folkets revolution. Kristna och muslimer, äldre och yngre ur alla samhällsklasser, protesterar sida vid sida. En koalition av ungdomsrörelser organiserar protesterna på Befrielsetorget och sprider dem på internet. ”Dagens ungdom” är alltså inte sämre än att den leder vår tids demokratikamp med hjälp av nya medier.

Mellanösterns diktatorer kan falla en efter en, på samma sätt som östblockets diktatorer gjorde för 20 år sedan. Jag har aldrig haft så stort hopp om den nya tekniken och världen som nu.

Erhaal!

Åsa Petersen

(Denna krönika är publicerad på NSD Kultur idag. Eftersom texten inte finns på nätet än publicerar jag den här så länge.)