Åsa Petersen

Min idol Mattias Alkberg

30 mars 2011
Publicerad av NLL

I förra veckan spelade Mattias Alkberg på mitt boksläpp i Kulturens Hus i Luleå. – Tack för att jag får vara här och får vara din vän, sa han före första ackordet. Mattias skulle bara veta vilken stor idol han har varit för mig. Innan…

Läs artikel ›

Slå ihop paraplyet och släpp in solen

29 mars 2011
Publicerad av NSD Ledare

I dag skriver jag en kritisk krönika om Håkan Juholts första linjetal.

Läs artikel ›

Innovationspolitiken bara för män?

28 mars 2011
Publicerad av NLL

Blunda och tänk på en uppfinnare. Ser du en man med pannan i djupa veck och en penna bakom örat? Då har du förmodligen fallit offer för stereptypa föreställningar om kön. – Innovationspolitiken får inte bygga på fördomar om kvinnor och män, säger Malin Lindberg,…

Läs artikel ›

Porsön och Hisingen – hållplatser i flykten

25 mars 2011
Publicerad av NSD Kultur

En krönika om Anders och Sven Teglunds vackra bok “Efter arton”. När jag gick i högstadiet var killarna på Porsön allra snyggast. Vi väntade i timtal på dem.

Läs artikel ›

Öppna idrottens garderobsdörrar

16 mars 2011
Publicerad av NLL

Jag är inte känd som det största idrottsfreaket. Men nu har till och med jag matchnerverna utanpå kroppen. Ikväll möts Luleå Basket och Visby Ladies i Pontushallen. Luleå måste vinna med minst åtta poäng för att ta sig vidare till semifinal. Efter 20 raka vinster…

Läs artikel ›

Juholt behöver sitt goda humör

14 mars 2011
Publicerad av NSD Ledare

Heja Håkan friskt humör, det är det som susen gör! Juholt behöver energi för att orka ta tag i Socialdemokraternas grundläggande problem: grabbigheten och slutenheten.

Läs artikel ›

Eva Dahlgren gav mig frihet

12 mars 2011
Publicerad av NSD Kultur

Jag ska ut och leta frihet Men inte sån man köper här Jag ska frita mina sinnen Och bygga mej en bro som bär mej Över haven Till nåt annat land Där ska jag kyssa mina bröder och systrar Och vi ska älska varann (Guldgrävarsång,…

Läs artikel ›

Att lära sig leva med sin stamning

7 mars 2011
Publicerad av Newsmill

En va-va-vanlig missuppfa-fa-fattning om st-st-stamning är att proble-le-lemet är enkla uppha-ha-hakningar i talet.

En annan fördom är att stammare är ängsliga, asociala och rentav dumma. Stamning som personlighetsförstärkande lyte, alltså.

En tredje myt är att människor som stammar kan sluta stamma, bara de bestämmer sig.

När jag gick i skolan och skulle läsa högt sa min fröken “Du kan tala utan att stamma. Det är bara att du gör det!”

När kung Georg IV stammar ryter hans far “Spit it out! Spit it out!” om ordet som fastnat.

Exakt då förvandlas stamningen till ett funktionshinder. När stammaren får klart för sig att upphakningarna är fel, rentav oacceptabla, växer de till hinder i livet. Då måste stamningen skylas över och gömmas undan.

Jag har använt många knep för att dölja min stamning. Jag har undvikit vissa ord, stavelser och situationer. Bara presenterat mig med förnamn, kommit för sent till möten som jag vet ska börja med en presentationsrunda, mejlat istället för att ringa.

Jag har talat på den allra sista gnuttan luft, med svag och ansträngd röst. Jag har gett mig själv en skjuts framåt i talet genom att röra på huvudet – ibland har det blivit som spasmer. Jag har kämpat som ett djur för att ta mig förbi stamningen till nästa passage flytande tal. Jag har spänt kroppen tills käkarna låst sig.

Detta är stamning för mig. Detta är det funktionshinder jag har kämpat med i många år. Några enkla upphakningar har det alltså inte varit fråga om. Om jag ba-ba-bara stammar på de-de-det här sä-sä-sättet är det en befrielse. Sådan stamning stör mig inte alls.

Jag gruvade mig för att se The King’s Speech. Jag var rädd att filmen skulle rida på myterna om stamning. Det gjorde den inte. För första gången får jag se en människa gestalta stamning exakt som den känns för mig.

När Colin Firth stirrar in i mikrofonen, spänner käkarna och inte får fram ett enda ord vet jag precis vad som händer med honom. Vilka muskler som krampar, vilka tankar som virvlar, hur skammen förlamar honom.

Det som slår mig när Georg IV stammar är hur lite som syns utanpå. Kungen är precis som jag expert på att gömma ångesten inuti kroppen.

Funktionshinder som präglar kommunikationen antas ofta kunna avgöra en människas hela personlighet. I stammarens fall blir fördomen att hon är ängslig och asocial, det är därför hon talar så osäkert.

I mitt fall stämmer det inte. Jag är social, känslomässig och verbal – ibland i överkant. Stamningen är bara en del av mig, som försvårar för mig i vissa situationer. Samma sak gäller för den som är blind, döv eller har dyslexi. Ett funktionshinder utgör aldrig en människa. Ett funktionshinder är bara en del av en människa.

The King’s Speech lyckas fånga det. Kung Georg IV är varken blyg, osäker, asocial eller ängslig. Han är tvärtom en rasande smart man med stark vilja och oslagbar timing i sin humor.

– Det gör inget om du tar pauser när du håller ditt tal. Pauser signalerar allvar, säger kungens självlärde talpedagog Lionel Logue.

– I sådana fall är jag Englands allvarligaste man, svarar Georg IV.

Sådan galghumor har jag behövt när stamningen har varit som svårast. Jag har även behövt mina närmastes kärlek för min stamning – som en självklar del av mig.

– Jag tänkte att du stammar så vackert så de kommer att lämna oss ifred, säger drottning Elizabeth till Georg IV när han är rädd för att blotta sig i offentligheten.

Hon smeker honom kärleksfullt över kinden.

Filmens upplösning är feelgood. Georg IV axlar slutligen manteln som kung och tvingas hålla det radiotal som ska gjuta mod och sammanhållning i Storbritannien inför kriget mot Hitlertyskland.

Georg IV håller talet, med stamning och allt. Talpedagogen Lionel är med i varje stavelse i den privata radiostudion. Han manar kungen framåt från mening till mening.

Det handlar inte om att bli botad – om att sluta stamma. Det handlar om att lära sig att leva med sin stamning, trots omgivningens fördomar och ens egna rädslor. Så att man vågar ta plats i världen trots att man stammar. Så att även den som stakar sig har rätt att tala högt och klart.

Det blir bättre med åren. Om man orkar utsätta sig för skrämmande situationer blir de mindre skrämmande för varje gång. Stamningen är fortfarande min ömma punkt, men den hindrar mig allt mindre i livet.

Jag har alltid älskat att skriva, kanske för att det skrivna ordet aldrig har hindrat mig som det talade. När jag var 19 år började jag skriva ledare i Piteå-Tidningen. Jag tänkte att “nu har jag det”. Nu har jag funnit ett sätt att säga min mening i samhällsdebatten utan att stamningen kan hindra mig.

Riktigt så enkelt blev det inte. Efter något år på Dala-Demokraten kom jag till Aftonbladet. Att vara ledarskribent blev mycket mer än att bara skriva. Det var ett ständigt prat. Jag skulle ha möten med kollegor och nattchefer om nästa dags ledarsida. Svara på telefonsamtal från arga och glada läsare. Bli uppringd av tv- och radiomänniskor som ville ha med mig i sina program, helst redan ikväll.

Oftast sa jag nej, oftast med en känsla av misslyckande. Det tog många år för mig att acceptera att jag inte kan slänga mig in i radiostudios eller ner i tv-soffor på samma sätt som andra samhällsdebattörer. För mig kräver offentliga framträdanden stor energi och noggranna förberedelser. Jag måste sålla noga bland mina erbjudanden. Jag måste våga utmana mig själv och min stamning, men inte tvinga mig till mer än jag klarar av.

Det är inte bara av ondo. Jag riskerar aldrig att bli ett utslitet debattansikte. När jag står på en scen eller gör en intervju kan man vara säker på att jag har något viktigt att säga. Att jag väljer att sätta mig i den situationen trots att jag innerst inne är rädd för att falla igenom och bli stum.

För några år sedan bestämde jag mig för att aldrig låta stamningen gå ut över kärleken. När min bästa vän gifter sig eller min pappa fyller 60 ska jag våga hålla talet som förklarar mina känslor.

Självklart är jag nervös som fanken innan. Stärker mig med ett glas champagne. Tummar på anteckningarna och undrar hur i hela friden det här ska gå. Ska nu 80 personer, varav 40 jag inte känner, höra mig stamma som besatt?

I nästa ögonblick står jag på scenen. Och märker att jag njuter av stunden. Inte för att jag slipper stamma. Utan för att jag har något viktigt på hjärtat och säger det. Med stamning eller utan.

Läs texten här ›

Så får du ett JA – jag har hela listan!

5 mars 2011
Publicerad av Newsmill

Två dåliga ursäkter dominerar när medier väljer män istället för kvinnor.“Det finns inga kvinnor” och “kvinnorna vill inte”. I ena fallet osynliggörs halva befolkningen. I andra fallet påstås halva befolkningen vara osäker och blyg. Ettårsjubilerande Rättviseförmedlingen har effektivt slagit hål på bortförklaringen “det finns inga…

Läs artikel ›

Vi måste höja våra röster för att höras

2 mars 2011
Publicerad av NLL

På Storgatan i Luleå finns ett speakers corner, eller talarens hörna som den heter här. På den lilla mässingsplattan utanför Shopping kan vem som helst ställa sig och säga sin mening när som helst. Man behöver inget demonstrationstillstånd från polisen. Jag kan inte tänka mig…

Läs artikel ›