Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av NLL den 30 mars 2011

Min idol Mattias Alkberg

av Åsa Petersen

I förra veckan spelade Mattias Alkberg på mitt boksläpp i Kulturens Hus i Luleå.

– Tack för att jag får vara här och får vara din vän, sa han före första ackordet.

Mattias skulle bara veta vilken stor idol han har varit för mig. Innan vi fick gemensamma vänner, blev hej och du och började finna varandra på ett mer personligt plan.

2004 nominerades Mattias Alkberg BD till grammisen ”årets pop manlig”. MABD vägrade acceptera nomineringen. I ett pressmeddelande skrev de:

”Att Grammisjuryns trappor inte går ända upp kan man lätt räkna ut. Att nominera Mattias Alkberg BD i kategorin ”årets pop manlig” är antingen korkat eller chauvinistiskt. Mattias Alkberg BD är en grupp. Hur det kan ha undgått någon är ett mysterium, speciellt om denne någon på fullaste allvar är beredd att dela ut ett pris till oss. Alternativet är att vi skulle vara en manlig grupp. Det är vi inte. Vi har inte specifikt manliga låtar, inte heller riktar vi oss till en specifikt manlig publik. Vi tycker till och med att musik som görs inom sådana parametrar är helt ointressant och kan dra åt helvete.”

Jag blev grymt imponerad. Satt och hoppade av glädje i min stol på Aftonbladet och återkom till denna händelse i krönikor flera år senare.

Våren 2007 var jobbig för mig. Jag hade ett stort behov av ensamhet och min hemlängtan till Luleå växte sig allt starkare. MABD:s ”Ditt hjärta är en stjärna” snurrade oavbrutet i min CD-spelare.

– Jag behöver Mattis svårsinne för att orka med mitt eget. Hans galghumor får mig att förstå att livet, int är det nå mer med det, berättade jag i min blogg. Och citerade Alkbergsk poesi som:

”Lösa korsord i midnattssolen, tillfälligt fri från förpliktelser, vakna i hettan vid tolvsnåret. På affärn för juice och tuggummi, knappt ens klädd men ingen lägger sig i. Piper nån så inte är det för det, de bara piper och inget mer. De är som de är och de får vara det med.”

Sedan blev det som det blev. Jag mötte min vän Magnus Ekelund på rockklubben Debaser. Han drog med mig hem till Luleå och introducerade mig för Mattias Alkberg. Idolen växte till människa. Blev en del av vardagen istället för stjärnhimlen.

Det är det fina med mindre städer. Människor är människor, oavsett hur stora inom sin genre. Ytan har lättare att bli djup när avståndet är mindre. Det är en viktig definition av trygghet, en anledning att jag håller av mitt Luleå.

Men Matti. Du skulle bara veta hur starstruck jag kunde bli en gång i tiden, när jag såg dig komma släntrande längs Storgatan.

Åsa Petersen