Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av NLL den 11 maj 2011

Fredriks blod är inte mindre värt

av Åsa Petersen

Jag fick ett mejl från Fredrik Bick. Han bor i Luleå och gifte sig med sin Magnus på nyårsafton. Det är ett viktigt mejl, så jag vill att ni ska läsa det.

”Hej Åsa!

Min familj lever nog likt de flesta andra familjer.  Vi äter, skiter, oroar oss för barnen och vi diskuterar vems tur det är att tömma diskmaskinen. Och jag vill inget annat!

Som småbarnsförälder kommer man ofta i kontakt med vårdcentraler, sjukhus och folktandvård. Nästan varje gång blir jag förvånad, fundersam och faktiskt lite provocerad.

I de kontakter jag haft med Landstinget där det hänvisats till mina barn eller till min partner så kommer nästan alltid frågor om min fru. Gång på gång får jag förklara att jag inte har någon fru utan en man.

Jag vet att Landstinget har genomfört arbeten och utbildningar som ska göra att homosexuella ska känna sig trygga och sedda i sina kontakter med ’vården’. Jag väntar med spänning på att få se resultatet av detta arbete.

Ibland när jag ges möjlighet ’flyger fan i mig’. Jag vill liksom provocera tillbaka lite. Nyligen dök ett sådant tillfälle upp. Magnus och jag var på en mässa och gick förbi ett informationsbord för Landstingets blodgivarcentral. Jag stannade till och tittade intresserat på de framlagda broschyrerna. Då kom snabbt en trevlig dam fram.

– Är du intresserad av att bli blodgivare? frågade hon.

– Ja, svarade jag, jag tycker att det är viktigt att vi alla bidrar.

Hon log och började bläddra i något slags anmälningsformulär.

– Jo, sa jag, jag är homosexuell, hur funkar det då?

Total tystnad! Damen framför mig var sorgligt oförberedd på denna vändning.

Slutligen hasplade hon ur sig att jag inte fick lämna blod om jag hade haft sex med en man under de senaste 12 månaderna.

– Ja, jag är ju gift med en man och sex har vi, svarade jag. Så det betyder alltså att mitt blod inte är välkommet?

– Ja, det stämmer, svarade kvinnan, märkbart generad och obekväm.

Jag tackade för mig och gick därifrån. Min provokation var fulländad men i stället för att känna triumf kände jag mig konfunderad och ledsen. Tänk att mitt ’Svenssonliv’ är så skrämmande för Landstinget medan mina heterovänner, vissa med ganska utsvävande sexliv, är högvilt för samma landsting.

Hur mycket jag än drömmer och tror att jag lever som alla andra, med samma rättigheter, samma skydd och under samma villkor så är det inte så.

Kram

Fredrik”

På Landstingets hemsida står det att alla friska kvinnor och män mellan 18 och 60 år som väger minst 50 kilo kan bli blodgivare:

”Vissa undantag finns dock. Om du har en kronisk sjukdom som kräver medicinering, om du har vistats mer än 5 år i vissa utomeuropeiska länder (risk för gulsot och malaria) eller om du någon gång injicerat narkotika, anabola steroider eller andra liknande preparat.”

Homosexuella män nämns inte i informationstexten. Det stämmer som damen på mässan sa till Fredrik: Män som har sex med män kan bara ge blod om de inte har haft sex på tolv månader. Men blodgivarcentralerna i Norrbotten har sökt dispens från den regeln. De tar inte emot blod från homosexuella män över huvud taget.

Hbt-rörelsen har länge bedrivit ett intensivt arbete för säkrare sex bland män som har sex med män, för att stoppa hiv-spridningen. Om man bara tänker i ett steg kan det låta som en bra idé att inte låta homosexuella män lämna blod.

Men i Fredriks och Magnus fall? De är ingen riskgrupp för hiv. De lever sitt liv som vilka Svenssons som helst, för att citera Fredrik. De sexuella utsvävningarna är garanterat större i kretsarna jag rör mig i, som singel i Luleås uteliv.

Hiv-risken beror inte på om du är heterosexuell eller homosexuell. Den beror på om du har säkert sex eller inte. Fredrik och Magnus har det. De får ändå inte lämna blod. Ordet diskriminering ligger nära till hands.

Landstinget i Norrbotten arbetar för att bli mer hbt-vänligt. Jag har själv i detta nyhetsbrev skrivit om Porsöns vårdcentral i Luleå. Den är hbt-certifierad av RFSL, som första verksamhet norr om Stockholm. Det innebär att hela personalen har utbildats i hbt-frågor och att vårdcentralen arbetar med hbt-frågor både praktiskt och strategiskt.

– Vi har alltid strävat efter att ha ett bra bemötande för våra patienter. Under hösten fick vi klart för oss att det faktiskt är så att många hbt-personer drar sig för att söka sjukvård för att så mycket styrs av heteronormen, säger verksamhetschefen Anna-Lena Zakari i TV4.

Landstingets verksamhet, dess hälso- och sjukvård, är till för oss alla. Det kan låta självklart – men är det tyvärr inte. För människovärdets och respektens skull är det dags att följa Porsöns goda exempel och hbt-certifiera hela Landstinget.

Inklusive blodgivarcentralerna.

Åsa Petersen