Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av Dagens Nyheter den 31 juli 2011

På SSU-lägren fann jag min ungdoms trygghet

av Åsa Petersen

Jag var ett ensamt barn.
Jag stammade, men förmådde ändå inte hålla tyst om mina åsikter. Jag höjde min röst på ett normbrytande vis som flickor inte skulle. Samtidigt var jag mycket känslig. Det gjorde mig lättsårad i barndomens stenhårda hierarkier.
I januari 1990, som 13-åring, gick jag med i SSU. Det hade jag längtat efter. Mina föräldrar hade berättat om vänskapen och kärleken de mötte i det socialdemokratiska ungdomsförbundet.
Jag ville också ha den gemenskapen. Jag ville inte vara ensam längre. Jag ville vara bland andra unga som också tyckte saker om allt från världsfreden till skolmaten.
Sommaren 1991 åkte jag på SSU:s valläger i Säfsen tillsammans med min nyvunna SSU-vän Ulrika. Jag var 14, det var min första stora resa utan mina föräldrar. Vi tog nattåget från Luleå till Dalarna. På perrongen stod nära och kära och vinkade av oss. Det pirrade i hela kroppen.
På kvällarna samlades vi i lägrets ideellt drivna café. Där köpte vi hallonsoda och toast med enorma mängder smält ost. Någon hade med sig en gitarr. Vi sjöng arbetarrörelsens sånger. Jag älskade ”Sådan är kapitalismen” för att den var rolig och ”En kungens man” för att den var hemsk.
På vallägret i Säfsen 1991 var jag bara ett barn. På vallägret i Luleå 1994 hade jag hunnit bli en ungdom. Tusentals SSU:are från hela landet kom för att fira en hel sommarvecka i min hemstad. Lägerinvigningen var ett av mitt livs dittills stoltaste ögonblick.
Jag bodde i husvagn på campingen med min bästis Ann, som jag hade träffat i SSU ett år tidigare. Vi är fortfarande bästa vänner, eller snarare har vi växt samman till systrar. Jag vet att vi kommer att vara förtrogna hela våra liv.
Lägernätterna tillbringade jag inte i husvagnen – utan på lägertidningens redaktion. Vid den här tidpunkten hade jag börjat få utlopp för min stora lust att skriva. De äldre SSU:arna hade sett min talang och gjort mig till skribent i ungdomsförbundets tidskrifter.
Lägertidningens redaktion var inte bara allvarlig, den var pretentiös. Vi skildrade lägrets missförhållanden (förmodligen att det inte fanns nog många bajamajor, jag minns inte så noga) och försökte starta drev mot lägerledningen.
Drevet misslyckades vi med, men jag fick min första stora upplevelse av journalistik. Eller åtminstone av något som hade ambitioner att vara journalistik.
På Luleålägrets sista kväll stod Jonas Gardell för underhållningen. Ann och jag satt precis framför scenen och höll varandra i händerna. Gardell framförde högröstat sitt normkritiska buskap medan han vred hela sin kropp i förunderliga grimaser. Vi skrattade och grät av rörelse. Jag hade aldrig hört något så roligt och viktigt.
På SSU-lägren fann jag min barndoms och ungdoms trygghet. Där kände jag mig fullkomligt trygg i en fjortisvärld som annars kunde te sig hotfull.
Under mina första år i SSU vann jag den självkänsla som har burit mig in i vuxenlivet och fortfarande får mig att våga vara i opposition. Där kände jag mitt värde på ett påtagligt vis och vågade börja tro på det.
Jag hade inte bara rätt att existera. Min existens var viktig för andra – precis som andra var viktiga för mig. Och världen, den skulle vi förändra tillsammans.
Åsa Petersen