Jag var på kräftskiva i helgen. Jag fick en rättmätig utskällning för att jag spelade Wordfeud med en av de andra gästerna istället för att festa. Inte så trevligt mot vårt sällskap kanske. Men hur kul som helst.

Hittills har jag bara associerat en sak med bilverkstaden och reservdelshandlaren Mekonomen. En tjatig låt i radioreklamen: “Me-ko-noo-men!” Nu har jag fått en sak till att associera företaget med: Kapitalism som inte försöker gömma sig bakom fina ord.

Det finns en slogan i den svenska nutidshistorien som jag avskyr mer än andra: KVINNOR KAN. Den antyder nämligen att kvinnor INTE kan. Men att vi visst kan, i alla fall. Och att det måste påpekas, för att det ska bli lite mer sant. Ungefär…

S-ledaren missade en historisk chans att markera mot högerextremismen när han på sorgedagen efter Utöya i stället valde att tala om studentbostäder och tunnelbana.

En krönika om Bridesmaids. Och om min rädsla att vara en hysterika.

Jag blir ofta anklagad för att vara en känslomänniska. För mig är det ingen anklagelse. Jag är av den djupa övertygelsen att politik måste kännas i hjärtat samtidigt som den funkar i hjärnan. Annars når vi aldrig våra mål.

Vi är många fler!
De flesta står bland er!
Ut ur buskarna!
In i samhället!

I dag inleds Stockholm Pride. I morgon börjar SSU-kongressen. Båda arrangemangen är oerhört angelägna. Anders Behring Breivik ville sända signalen att kampen för människovärdet är livsfarlig. Människors svar blev att den är livsviktig.