Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av Newsmill den 21 augusti 2011

Juholt måste vårda Sahlins kamp mot rasismen

av Åsa Petersen

En månad efter terrorn på Utöya har Norge nationell sorgedag. Fredrik Reinfeldt och kronprinsessan Victoria representerar Sverige på minnesceremonin i Oslo. Samtidigt håller Håkan Juholt sitt sommartal i Västertorp. Han berättar att han har pratat med Jens Stoltenberg flera gånger den här veckan. Juholt lovar att de svenska Socialdemokraterna aldrig viker ner sig i kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Efter den hälsningen övergår Juholt till att prata om sina stora ämnen för dagen: fler studentbostäder, utbyggd tunnelbana i Stockholm och en skola för alla. Därmed missade Socialdemokraternas partiledare en historisk chans. Att på Norges nationella sorgedag göra ett grundligt ställningstagande mot högerextremismen.

Anders Behring Breivik var ingen ensam galning. Det var högerextremismen som fick honom att vilja ta död på en hel generation unga socialdemokrater. Breivik hämtade näring ur samhällsdebatten. Han har samma grundvärderingar som europeiska främlingsfientliga partier, med plats i parlamenten, bygger sin politik på. Det hade jag hoppats att Håkan Juholt skulle ägna sitt tal åt. Istället för att nöja sig med en svepande formulering om att kampen mot rasismen är viktig borde Juholt ha börjat kampen mot rasismen på allvar. Genom att tala om hur främlingsfientligheten ska bekämpas och människovärdet försvaras.

Juholt skulle behöva analysera sitt eget språk. I sommartalet kallade han Breivik “mördaren” istället för “terroristen”. Om Breivik hade varit en islamistisk självmordsbombare hade ordet mördare inte räckt. Då hade han givetvis kallats terrorist. Även språket visar hur vi gör skillnad på människor.

Bostäder, kommunikationer och skola – som Juholt ägnade sitt sommartal åt – är självklart viktiga frågor för Socialdemokratin. Juholts ideologiska övertygelse går inte att ta miste på. Han talar engagerat om människors ansvar för varandra i välfärdssamhället. Men i lägen som detta, då Norden är skakat av sitt värsta högerextrema terrordåd någonsin, borde Håkan Juholt kunna känna en större trygghet i den socialdemokratiska ideologin. Han borde kunna använda sitt partis klassiska tankar om jämlikhet, frihet och solidaritet till att formulera en modern socialdemokratisk politik mot diskriminering.

Vad ligger bakom Sveriges utbredda barnfattigdom och segregation, som gör att vissa barn har sämre möjligheter än andra? Svaret är till stor del köns- och etnicitetsorättvisor. Hemma hos många fattiga barn finns fattiga ensamstående mammor, som kämpar för att försörja sina barn på tunga och lågbetalda deltidsjobb. Uppdelningen i “kvinnoyrken” och “mansyrken” gör fortfarande att kvinnor diskrimineras på arbetsmarknaden. Samtidigt tar alliansregeringen från kvinnor och ger åt män – genom att sänka skatten för de välbeställda och försämra välfärden för de utsatta.

Även etnicitetsorättvisor skapar klassorättvisor. Människor som inte motsvarar den gammelsvenska normen har svårare att få jobb och att få gehör från myndigheter. Den svenska visionen om arbete och välfärd är för många människor med utländsk bakgrund bara en utopi. De diskrimineras på samhällets alla områden. Samtidigt tvingas de bevittna hur högerextremister vinner gehör för att invandringen, flyktingmottagandet och mångfalden är problemet. När det egentligen är tvärtom. Sveriges största problem är att vi gör skillnad på folk och folk. Den strukturella rasismen stänger ute människor från samhället. Förhindrar dem att göra sin plikt och kräva sin rätt.

Denna normkritik, som ser hur köns- och etnicitetsorättvisor skapar klassorättvisor, är inte helt ny för socialdemokratin. Det ideologiska arvet från Håkan Juholts företrädare Mona Sahlin väger tungt. Hon var avgörande de år runt millennieskiftet då socialdemokraterna började erkänna att det finns andra orättvisor än klass. Att det finns annat förtryck än det ekonomiska. Att det är en politisk uppgift att garantera människor rätten att vara sig själva, i frihet från diskriminering.

Nu är det dags för Håkan Juholt att börja vårda Mona Sahlins arv. Terrorn i Oslo och på Utöya visar med all förfärlig tydlighet att antirasismen inte är krimskrams, som politiker på nåder kan få hålla på med vid sidan om “de stora frågorna”. Kampen för människors rätt att vara sig själva – oavsett kön, etnicitet och sexualitet – är tvärtom nödvändig för att ta strid med den högerextremism som hotar vår samhällsordning och demokrati.

Om jag vore Håkan Juholt skulle jag genast ringa upp Mona Sahlin och be om ett samtal. Hans socialdemokrati måste vara stor nog att både värna och utveckla tanken om människors ansvar för varandra.