Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av NLL den 21 september 2011

På gränsen mellan Italien och Kina

av Åsa Petersen

NEW YORK. Vi bestämde oss för att åka till China Town, så vi hoppade in i en taxi på Upper West Side.

– Vad menar du med China Town? Canal Street eller East Broadway? frågade chauffören.

– Canal Street, svarade jag självsäkert. Jag hade ju varit där förut, världsvan som jag är.

Chauffören skakade på huvudet.

– Canal Street är på låtsas, där vill de bara sälja skrot och kopior. Jag kör er till East Broadway istället.

En halvtimme senare står vi i en makalös korsning.

Åt ena hållet ligger China Town, där skyltarna är på kinesiska och levande grodor säljs i mataffärerna. Det enda som erbjuds internationella turister är zonterapi och fotmassage.

Åt andra hållet börjar Little Italy. Just ikväll pågår en hysterisk marknad. Julio Iglesias-kopior sjunger på varenda bar. Alla fotbollslag i den italienska ligan har ett eget stånd med souvenirer.

Det är bara 20 meter mellan Asien och Europa. Jag vet inte var jag ska ta vägen.

Vi bestämmer oss för att det är dags för middag. Något kvarter bort ligger La Esquina, den mexikanska restaurangen i Soho jag länge drömt om att äta på.

– Men är det inte ett bara ett gatukök? frågar mitt sällskap när vi kommer in genom dörrarna i den mikroskopiska, spartanskt inredda lokalen.

Då kommer hovmästaren fram och frågar om vi vill ha ett bord. Hon skickar ner oss i källaren via köket. Där ligger restauranghimlen. Vi får perfekt saltad margarita och den kryddade fisken, ja den går inte ens att beskriva.

Under taxiresan hem igen sitter vi tysta. Det finns inte mycket att säga. Vi har bara rört oss på några kvarter men förflyttat oss mellan världsdelar.

”Människan har inte rötter, hon har fötter”, sa någon klok människa en gång för att motverka främlingsfientlighet.

Jag tänker att människan har både rötter och fötter. Hon förflyttar sig över kontinenter, tar med sig sin kulturella särart, och gör sin nya hemvist till en mer spännande plats.

Norrbotten vore bra mycket tråkigare utan den samiska urbefolkningens kulturarv. Och galet mycket tristare utan människor från andra håll i världen som kommit till vår region med nya erfarenheter och traditioner.

Möjligheterna bor i multikulturen, den gamla och den nya. Ändå är det ”lapparna” och ”invandrarna” som drabbas hårdast av norrbottniska fördomar.

Som om den utslätade människan, hon som varken vet var hon kommer från eller vart hon är på väg, vore något ideal att sträva efter.

Åsa Petersen