Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av NLL den 29 februari 2012

Att köra bil på is, det är väl inget?

av Åsa Petersen

I söndags var jag med om en otrolig sak. Isvägen mellan Luleå centrum och Sandön i skärgården har öppnat. Tillsammans med några vänner packade jag in mig i en bil och åkte från city till Klubbvikens havsbad.

Att köra bil på hav. Vilken otrolig grej egentligen. Som min vän Ella skrev på Facebook efteråt: ”Tänk att havet som vi kör båt på och simmar i på sommaren fryser till på vintern och bär bilar, skotrar, skidåkare. Visst är det konstigt!”

Som norrbottning borde jag vara luttrad. Vi har många extrema naturfenomen i vårt stora län. Norrskenet till exempel. Skådespelet över himlen som slår vilket påkostat fyrverkeri som helst och får turister från hela världen att vallfärda hit. Eller midnattssolen. Att solen kan lysa mitt i natten är en fascinerande motsättning som kultförklarar orterna ovanför Polcirkeln.

Men inte är jag luttrad. Jag är förmodligen ett av Norrbottens värsta asfaltsbarn. Jag går helst omkring på släta underlag i höga klackar. När jag äntligen lärde mig att åka slalom var det av en enda anledning: Jag hade råkat bli kär i en person som älskade att kasta sig nerför backarna.

Sedan dess har jag inte åkt slalom en enda gång. Inte för att jag inte vill. Men för att det inte faller mig naturligt. Jag trivs bäst i stan och har inrättat mitt liv efter det.

Den norrbottniska besöksnäringen är en ren och skär framgångssaga. Det sägs till och med att turismen är Norrbottens nya basindustri. Vi vore dumma om vi inte förstod hur exotisk vår natur är för människor på andra håll i världen – och välkomnade dem hit.

Men naturen är betydelsefull även för oss själva. Det kan vara lätt att glömma det, åtminstone för ett asfaltsbarn som jag. Tänk att få åka bil på fruset hav eller att festa i Jokkmokk en juninatt när solen helt enkelt inte går ner.

Jag skäms inte för att jag utbrister ”Oh!” och ”Ah!” som värsta turisten när den norrbottniska naturen tar mig på sängen. Tvärtom är jag glad att få leva i ett hörn av världen där naturen emellanåt ställer sig i vägen för människan. Tvingar henne att känna sig liten och konfunderad inför hela vidunderligheten.