Åsa Petersen

Ursäkta, men gruvorna räcker inte

27 april 2012
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Förra veckans krönika blev omdebatterad. Att hävda att länet behöver något annat än malm, vatten och skog är kontroversiellt. Den norrbottniska självbilden går fortfarande ut på att vi är Sveriges Klondyke som ständigt blir rånade på våra naturtillgångar av sörlänningar.

Därmed blir den stolthet som vi skulle kunna känna över våra basnäringar utbytt till en illasittande offerkofta. Det är inte särskilt synd om Norrbotten längre, landets just nu hetaste investeringsregion. “Sträck på er för fanken!” vill jag ropa till alla norrbottningar som känner sig förfördelade. Vi lyckas aldrig förmå staten eller EU att vara med och betala den järnväg och sjöfart som vår basindustri behöver om vi i nästa andetag ber omvärlden dra åt skogen.

“Jag tror verkligen att Musikens Makt och Pridefest kommer att gynna tillväxten. Nej, jag är ironisk”, skriver en läsare om min krönika. Det är en klassisk Norrbottensattityd. Här uppe håller vi inte på med känslopjunk. Här är gruvor minsann viktigare än människor.

Precis den attityden driver på utflyttningen, som sakta men säkert suger musten ur länet. Alltför många unga och kreativa människor, inte minst kvinnor, flyttar från Norrbotten för att söka sina drömmar på andra håll. Att pröva sina vingar som ung är inget konstigt, jag har själv bott tio år i Stockholm. Problemet är att alldeles för få väljer att återvända. De ser inte en nog spännande framtid i Norrbotten.

Musikens Makt och Luleå Pride står för kultur och människovärde. Att sådant faktiskt skapar tillväxt finns det vetenskapliga belägg för.

Richard Florida, professor i Toronto, analyserar stadssamhället utifrån sociala och ekonomiska teorier. Han hävdar (och nu blir det många krångliga ord) att tjänstesamhället kräver öppna, innovativa och kontaktintensiva miljöer. Receptet för regional tillväxt är, enligt Florida, att skapa miljöer där människor kan trivas. Det kräver en variation av varor och tjänster, estetiskt tilltalande omgivningar och god offentlig service. Men det räcker inte. Richard Florida skriver:

“Det gäller att skapa en miljö där människor har en möjlighet att fortsätta utvecklas, där det finns en hög grad av öppenhet och tolerans för att dels skapa trivsel, men också för att man ska kunna ta in nya idéer.”

Florida mäter graden av tolerans i ett samhälle genom att granska hur hbt-personer trivs, hur immigranter välkomnas och hur brett kulturlivet är. Många kulturarbetare i en stad tyder på att människor har utrymme att uttrycka sig själva där.

Festivaler som Musikens Makt och manifestationer som Luleå Pride är alltså fullständigt avgörande för om Luleå och Norrbotten ska överleva i en värld som ställer om från industri- till tjänstesamhälle.

Vi kan välja att vara med i den utvecklingen, eller att ställa oss vid sidan om. För mig är valet enkelt. Jag kommer alltid att tappa andan av hänförelse inför forsarnas kraft och gruvornas djup. Jag tar varje tillfälle att argumentera för Norrbotniabanan. Men jag skulle aldrig vilja leva i ett Norrbotten som tappar bort människovärdet, kulturen och tjänstenäringarna.

Det enskilt största hotet mot vårt län är den mossiga inställningen att den som inte jobbar i gruvan inte jobbar över huvud taget.

Läs artikel ›

Dölj inte rasismen mot samer

25 april 2012
Publicerad av NLL

Författaren Lena Andersson är en av Dagens Nyheters mest respekterade och uppskattade krönikörer. Hon är känd för att göra klarsynta analyser som tar samhällsdebatten ett steg längre. Därför har jag extra svårt med Lena Anderssons krönika i lördags – som i korthet gick ut på…

Läs artikel ›

Norrbotten måste låta Luleå lyckas

21 april 2012
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Norrbotten växer så det knakar. Nästan 200 miljarder kronor ska investeras i länet de kommande åtta åren, visade en kartläggning förra sommaren. Summan har växt sedan dess, med Facebookbygget och andra spännande grejer som händer.

Gruvorna slukar mest pengar och arbetskraft. Till det kommer ny skogsindustri, vattenkraft, vindkraft och bioenergi. Glesbygdskommunerna i Norrbotten har fullt sjå med att bygga så attraktiva städer att människor faktiskt vill bo där. Inte bara flyga in och ut för att jobba.

Men det hjälper inte hur fina samhällen Kiruna, Gällivare och Pajala än lyckas erbjuda – om inte Luleå mår bra.

Varje land och län behöver en huvudstad som sjuder av liv. Där människor kan uppleva provokativ kultur och gastkramande sport, festa hela natten lång eller shoppa tills de storknar. Där folk kan möta varandra utan att redan veta vem den andra är. En stor del av tjusningen med att vara människa är ju att upptäcka nya människor och företeelser. Att känna att livet är större än vardagen ibland.

Ett Norrbotten som tror att folk ska lockas hit bara med hjälp av jakt, fiske och storslagna naturupplevelser kommer att gå in i väggen fortare än kvickt. Det finns helt säkert en sådan friluftslängtande målgrupp för Norrbotten att nå, men den är inte stor nog.

Företagen i länet längtar efter välutbildad, ung arbetskraft. Långtifrån alla ambitiösa, unga människor söker efter “lugn och ro”. De vill bli utmanade och känna att de lever.

Därför måste Luleå vara en stad som samlar så många människor och upplevelser att nästan vad som helst kan hända. Musikens Makt och Luleå Pride blir höjdpunkterna sommaren 2012. Jag längtar efter att träffa folk från hela länet där.

Luleå har alla förutsättningar att bli en ännu starkare norrbottnisk huvudstad än i dag. Men då måste kommunen bli bättre på att binda samman universitetet med centrum. I dag lever Luleåborna parallella liv med studenterna. Vi vet att de finns ute på Porsön och att de har förjäkla kul, men vi möter dem sällan i vardagen.

Om kommunen verkligen ansträngde sig för att få in

studenterna till stan, kanske med en och annan utbildningslokal och studentlägenhet, skulle Luleås stadskärna börja leva på ett helt annat sätt än idag. Kolla på Umeå, Europas Kulturhuvudstad 2014. De har ett uteliv som Luleå bara kan drömma om – inte minst eftersom studenterna är en självklar del av stadsbilden.

Det räcker inte att Luleå anstränger sig för att bli en bättre norrbottnisk huvudstad. Minst lika viktigt är att övriga länet låter Luleå växa på allvar.

Det finns en uråldrig mentalitet i Norrbotten som säger att ingen ska tro att den är något. Denna klassiska jantelag bygger på föreställningen att människor och städer som växer gör det på någon annans bekostnad – när det i själva verket är tvärtom. Att tillåta Luleå att vara ett starkt regioncentrum skulle gynna hela länet.

Själv skulle jag aldrig flytta till Kiruna om jag inte visste att jag kunde åka och vimla i Luleå med jämna mellanrum. Lika lite som jag skulle stanna kvar i Luleå om jag inte fick flyga till storstadspulsen i Stockholm emellanåt.

Alla norrbottningar behöver inte resonera som jag. Men många av de unga människor som Norrbotten behöver gör det.

Läs artikel ›

“Ibland kraschlandar jag i köket”

15 april 2012
Publicerad av Aftonbladet

Läs min intervju med justitieminister Beatrice Ask i Aftonbladet Söndag. Vem är egentligen människan bakom politikern som väcker så starka känslor?

Läs artikel ›

För mig är nätet som vilken gågata som helst

13 april 2012
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

När jag skriver det här har 425.000 personer gillat Mark Zuckerbergs istumme på Facebook. 25.000 personer har delat bilden vidare.

Det var på skärtorsdagen som Facebookgrundaren, Zuck som han kallas, valde att lansera sitt första datacenter utanför USA med en bild på isstatyn i Luleå.

Så agerar ett geni på sociala medier. I stället för att uttala sig i något tråkigt pressmeddelande lägger han ut en exotisk och humoristisk bild som hans nära 13 miljoner följare på Facebook kan gilla, kommentera och dela vidare.

Så sprids en budkavle över världen: I Luleå, ända uppe vid polcirkeln för fanken, händer det något häftigt som angår oss.

Reklamen är naturligtvis ovärderlig för Luleå som stad och Norrbotten som län, det som i marknadsföringen kallas Swedish Lapland.

Jag kommenterade fotot med ett enkelt “Mark, welcome to Luleå!” Bara några timmar senare hade jag 25 nya vänförfrågningar från hela världen. En ung kille från Brasilien har sedan dess frågat mig hur man bor, äter, äventyrar och festar i Sverige. Han ska till Europa nästa sommar och vill resa hit.

Utifrån detta exempel är det lätt att se Facebook, Twitter och andra sociala medier som en marknadsplats. Människor sprider sina budskap kors och tvärs över världen och den som får flest likes vinner.

Ett annat vanligt sätt att se på sociala medier är att avfärda dem som arenor för struntsnack. “Hur hinner folk skriva så mycket skit på Facebook egentligen? Jag bryr mig inte om vad de har ätit till frukost eller att de har hål på sina strumpor!” är en ganska utbredd åsikt vid svenska fikabord.

Som om sådant struntsnack inte förekommer vid trefikat på jobbet.

Jag har ett annat sätt att se på sociala medier. De är en väldigt integrerad del av mitt liv. Det går inte ens att räkna hur många gånger jag kollar Facebook och Twitter under en dag. Där umgås jag med vänner, blir förälskad – och jobbar. För mig är nätet som vilket vardagsrum eller vilken gågata som helst.

Jag vore körd som journalist och krönikör utan sociala medier. På Facebook håller jag koll på vad som är dagens snackis. På Twitter följer jag stora nyhetshändelser världen över.

Demokratirörelsen i arabvärlden erövrade nätet för att göra verklighet av den arabiska våren. De använde Facebook och Twitter för att organisera demonstrationer och rapportera om regimernas övergrepp. Världen kunde följa och stödja deras kamp i realtid. Jag blir alldeles lycklig över teknikutvecklingen när jag tänker på det.

Det här är min första nyhetskrönika i Norrbottens-Kuriren. Varje fredag ska jag skriva om sådant som rör sig i Luleå och länet. Sådant som berör och upprör. För att lyckas med det behöver jag er hjälp. Om ni inte möter mig i vimlet i Luleå finns jag alltid på nätet. Skriv gärna en rad eller skicka en länk om sådant jag borde veta. Självklart har ni källskydd.

Nu kör vi! Jag kan inte minnas senast jag var så taggad.

Läs artikel ›

Hemmafruhets med lyckligt slut

12 april 2012
Publicerad av Eskilstuna-Kuriren

När samhällskritik tar vägen via populärkultur blir resultatet ofta överraskande slagkraftigt. Sarah Jessica Parker är fortfarande en av mina feministikoner. Nu i filmen I don’t know how she does it.

Läs artikel ›

Utan kulturen stannar Sverige

11 april 2012
Publicerad av NLL

I min förra krönika skrev jag om styvmoderlig behandling av kreativa näringar. Om hur kulturarbetare inte anses vara lika kompetenta och självgående som andra företagare. Hur vi lyfts upp som kuttersmycken men oftare får inspirationsföreläsningar och klappar på axeln än seriösa riskkapitalister och anständigt betalt.…

Läs artikel ›

Vår skuld till Ai Weiwei

1 april 2012
Publicerad av NSD Kultur

Vi som har fötts med yttrandefrihet borde skämmas om vi inte använder den. Hur småttigt vårt engagemang än kan verka i jämförelse med Ai Weiweis.

Läs artikel ›