Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av NLL den 25 april 2012

Dölj inte rasismen mot samer

av Åsa Petersen

Författaren Lena Andersson är en av Dagens Nyheters mest respekterade och uppskattade krönikörer. Hon är känd för att göra klarsynta analyser som tar samhällsdebatten ett steg längre. Därför har jag extra svårt med Lena Anderssons krönika i lördags – som i korthet gick ut på att sluta prata om ursprungsbefolkningar eftersom rasister som Anders Behring Breivik försöker lägga beslag på begreppet.

Lena Andersson skrev:

”Den efterlängtade dag då vi inte längre kedjar fast oss själva och andra vid tillhörighet och egenskaper är alla i minoritet och alla i majoritet. Det intressanta är inte vem som kan räkna sig till ’ursprungsbefolkningen’ i Oslo år z och om denna är i minoritet. Det intressanta är att högerextremister utnyttjar idén om det speciella med ’ursprungsbefolkningar’ och deras nedärvda rätt att slippa påverkan ’utifrån’. Det säger något om behovet av att nedmontera idén. Att leva är att påverkas. Utifrån. Det måste gälla alla.”

Att högerextremister av rasistiska skäl kallar sig ”ursprungsbefolkning” är naturligtvis helt befängt. Men verkligheten i Sverige är tyvärr fortfarande kolonial, inte minst vad gäller ursprungsbefolkningen samerna. Detta har Lena Andersson missat, eller så struntar hon i det för att kunna driva sin tes. Oavsett vilket är det mycket olyckligt att Lena Andersson teoretiserar sönder den svenska ursprungsbefolkningen samernas kamp för människovärde och frihet i vårt land.

På Södermalmsskolan i Lycksele förbjöds nyligen två pojkar att prata samiska.

En dag när barnen hade rast och var ute på skolgården pratade pojkarna samiska med varandra som de brukar göra. Några andra elever berättade detta för läraren, som i sin tur förbjöd barnen att prata samiska på rasten, med motiveringen att ”på denna skola pratar man bara svenska på rasterna”.

– Mitt tolvårige barn tittade på mig och sa: Mamma, jag är diskriminerad, säger pojkarnas mamma Anne Wuolab till Sveriges Radio.

Diskrimineringen av samer är ett mörkt kapitel i den svenska historien, ett kapitel som tyvärr fortfarande pågår. Kolonisationen började av ekonomiska skäl, för att nybyggare ville åt samernas renbetesmarker, men tog sig snart rent rashygieniska uttryck. Samer ansågs inte kunna vara med och avgöra sin situation och framtid eftersom de betraktades som lägre stående människor. Det som började som benhårda tvångsförflyttningar fortsätter än idag som fördomar och diskriminering. Exempelvis att tolvåriga pojkar inte får tala sitt språk på sin skolgård.

Att svenska och norska rasister vill se sig själva som en ursprungsbefolkning innebär inte att de stödjer verkliga ursprungsbefolkningars rättigheter. Tvärtom. All rasism – oavsett om den drabbar muslimer, judar, romer eller samer – växer ur samma falska föreställning om att vissa människor är mer värda än andra och att ”vi” är bättre än ”dom”.

Att då gå rakt i fällan – och säga att Sverige ska sluta prata om ursprungsbefolkningar eftersom rasisterna gör det – leder bara till ännu mer rasism. Enda sättet att skapa ett samhälle som bygger på mångfald är att respektera minoriteter, nya som gamla, och att göra upp med rasismen i vår egen svenska historia. Bara när det sker kan människor mötas på samma villkor, som individer, istället för att delas in i motsatta grupper.

”Att leva är att påverkas. Utifrån. Det måste gälla alla”, skriver Lena Andersson i sin slutkläm. Det kan låta vackert, i teorin. Men i praktiken blir ett sådant förhållningssätt djupt diskriminerande. Det kan användas som motiv för att förbjuda tolvåriga pojkar att tala sitt språk med varandra på rasten i skolan.