Åsa Petersen

Ge barnen chansen att bli hemvändare

29 juni 2012
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Vad var det som fick mig att flytta hem till Luleå igen, efter tio år i Stockholm?

Det var inte killen längst bak i klassrummet som skrek “Om du inte kan prata kan du lika gärna hålla käften!” när vi hade högläsning i skolan.

Inte heller var det läraren som talade om för mig att jag inte kunde få högsta betyg i svenska, eftersom jag inte klarade av att prata inför klassen.

I många år, ända upp i tjugoårsåldern, gick jag runt och trodde att jag aldrig skulle få ett fast jobb. Som jag stammade skulle jag nämligen aldrig klara av en anställningsintervju. Det skulle bara bli helt tyst och sen skulle de säga “Tack och hej, vi hör av oss.”

När jag fick mitt första jobb tänkte jag att jag hade haft en väldig tur, att det aldrig skulle hända igen. Inte för ett ögonblick slog det mig att min kompetens kunde väga upp att jag stammar. Ja, till och med att någon skulle vilja ha mig MED min stamning. Som en del av det som är jag.

Vad gör unga människor som har varit ensamma barn? Som aldrig riktigt fick höra till?

Ofta flyr de till storstaden. Eller flyr och flyr, det är mer en längtan efter frihet. En önskan om att bejaka den människa som finns inombords men som barndomen har förnekat och trampat på.

Det sägs ibland att Stockholm inte har några riktiga stockholmare. Att hela huvudstaden är full av folk som kommit från landet för att ta revansch på gamla plågoandar. I Stockholm samlas de revanschlystna och mäter sig med varandra på olika framgångsrika positioner.

Det är ett föraktfullt och klyschigt sätt att se på saken. Om storstaden ligger en timmes flygresa bort är det inte så konstigt om unga människor söker friheten och äventyret där. Det gäller inte bara oss som av en eller annan anledning hade det svårt när vi var små. Det gäller många unga
människor med drömmar och förhoppningar. Som vill vara med om något nytt.

Stockholm är så klart inte det enda alternativet. Luleåbor har flyttat till Göteborg i generationer. Vissa åker till Asien med ryggsäck och andra låter sig slukas av London eller New York. Studentlivet i de stora universitetsstäderna – Umeå, Lund och Uppsala – kommer alltid att dra folk.

Problemet är inte att unga människor söker sig från
Norrbotten ut i världen. Det är en ofrånkomlig konsekvens av urbaniseringen och en positiv följd av all infrastruktur, inte minst den digitala. Internet gör det lättare än någonsin att hitta nya människor och platser. Världen binds samman på ett helt annat sätt än förut. Både politiskt och socialt.

Problemet är snarare om unga människor söker sig från Norrbotten fast beslutna att inte återvända. Då har något gått fel. Då har vi misslyckats med att vara ett län som
ungdomar tar med sig goda minnen och känslor från. Där det är okej att vara det barn man är.

De senaste åren har Luleå haft sin beskärda del av hemvändarkampanjer. Luleåbor i förskingringen har blivit bjudna på hockey i Globen och sommarfestligheter på Gärdet. Det har funnits hemvändarregister dit man har kunnat anmäla efterlängtade vänner och släktingar som en början på övertalningskampanjen att flytta hem igen.

Jag tvekar på att sådana jippon har någon effekt. Jag tror att grunden måste läggas långt tidigare. När Luleå fortfarande är barnets hela horisont. När ungarna går på skakiga ben till sin första skoldag. Den som står ensam på rasten eller blir uppmanad att hålla käften under högläsningen kommer med stor sannolikhet att dra från stan om 15 år för att kanske aldrig komma tillbaka.

Jag valde ju att flytta hem, ändå, efter tio år i Stockholm. I Luleå fanns min familj, en handfull nära vänner och många bekanta. Här såg jag goda möjligheter att etablera mig som frilansjournalist. Jag kände att Luleå var en stad i utveckling, inte minst när det gällde kulturlivet, och jag ville vara med. Det har jag inte ångrat.

Men jag kom tillbaka trots min skoltid, inte tack vare den. Det kommer alltid att vara en sorg för mig.

Läs artikel ›

Varsågod, ett fång midsommarblomster!

22 juni 2012
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

LULEÅ. Midsommarafton är här. Dagen som många kallar Sveriges riktiga nationaldag. I Norrbotten är midsommarafton även ljusets högtid. Det är svårt att finna en ljusare plats i världen den här tiden på året. Kurirens krönikör Åsa Petersen firar med att skänka midsommarblomster till Luleåbor som på ett eller annat sätt gör Luleå till en bättre plats. Ja, rentav till en stad i världen.

Annika Fredriksson
Affärskvinna och turistchef
Grundaren av reklambyrån Vinter utsågs i veckan till chef för Swedish Lapland, turistnäringens organisation. Det är logiskt. Den slipade affärskvinnan har ett passionerat förhållande till norrbottnisk konst och natur. Samisk kultur och historia ligger henne särskilt varmt om hjärtat.
För många unga företagare i Luleå är Annika Fredriksson lika med stöd och uppmuntran. Hon har alltid ett stärkande ord till övers för den som tvekar på sig själv eller som undrar om drömmar verkligen går att uppfylla.
När jag tänker på pepp tänker jag på Annika.

Mió Evanne och Sebastian Wallon Evanne
Frisörer och entreprenörer
Luleås mest kända frisörpar är entreprenörer som utmanar normerna. De skapar inte bara prisbelönta frisyrer och håruppsättningar. De lockar även sina kunder att släppa sargen. Folk går till dem för att våga lite mer, inte bara när det gäller håret.
Hela deras verksamhet och personligheter andas budskapet: ”Du har rätt att ta plats i världen!” Jantelagen är inte välkommen på deras salong. Med hjälp av mode och stil, humor och självdistans, ifrågasätter Mió och Sebastian den trånga heteronormen.
Det har de gjort mycket längre än någon har kunnat stava till hbtq.

Linda Moestam och Sophie Gunnarsson
Grundare av Luleå Pride
Det skulle dröja länge. Men när regnbågsflaggan väl hissades i Luleå så skedde det med besked.
De flesta jag möter på stan skiner upp bara vid tanken på Luleå Pride. Picknick i Stadsparkens gröngräs, spännande föreläsningar och en jublande parad som samlade över 1.000 personer.
Arkitekterna bakom Pridesuccén heter Linda Moestam och Sophie Gunnarsson. Med hjälp av jävlar anamma och ett stort nätverk hbtq-aktivister har de på kort tid etablerat Luleå som en regnbågsstad.
Det mår vi alla bra av. I Luleå finns numera en stark rörelse för människors rätt att vara sig själva.

Gustav Uusihannu
Fritidsledare och fotbollspelare
Vi känner inte varandra personligen. Ändå finns det få människor som ger mig lika mycket energi som Gustav Uusihannu. Hans smittande entusiasm sätter prägel på hela Luleå.
Är det inte streetbasketturneringar på Storgatan eller språk- och fotbollsskola för ensamkommande flyktingbarn så är det medborgarförslag om att visa Sverige–England på storbildsskärm. Det blev en fin kväll, även om landslaget gick och förlorade.
Gustav säger att han vill visa unga människor att det går att påverka. Det är svårt att inte tro honom.

Tanja Hagert
Musiker och debattör i romska frågor
Romernas nationaldag är en högtidsdag i Luleå. Att den romska flaggan vajar på stadshuset och att vi börjar lära oss den romska nationalsången är
inte minst Tanja Hagerts förtjänst.

Romerna är en av världens mest förtrycka folkgrupper, förföljda och diskriminerade genom århundraden. Tanja vägrar acceptera det. Hon kämpar ständigt mot rasism och för romernas rätt att leva i trygghet och frihet. Hon gör det alltid på ett öppet sätt.
Första gången vi träffades kände jag mig dum i min korta kjol – mot Tanjas långa och böljande. Hon skrattade och sa: ”Man klär sig som man vill.”
Nu känner jag mig fri när jag möter henne på Storgatan.

Läs artikel ›

Pride förändrar min bild av Norrbotten

21 juni 2012
Publicerad av NLL

Luleå Pride kom med sommaren. Molnen sprack upp bara timmar före invigningen, som en välgångshälsning inför den första upplagan av Sveriges nordligaste Pridefestival. Jag tittar igenom mina bilder från helgen och känner ett stråk av ren och skär lycka. Vuxna och barn som hänger i…

Läs artikel ›

Brev till Norrbottens nya landshövding

20 juni 2012
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Hej, fru landshövding! Jag skriver fru för att jag hoppas att du är en kvinna. Om du är en man får du ursäkta och tänka att det är coolt att vara queer. Inte är det så farligt att bli kallad fru någon gång.

Norrbotten har haft 27 landshövdingar på 202 år. Nu blir du nummer 28. Att alla hövdingar före dig har varit män säger en hel del om Norrbottens könsstereotypa historia. Våra stolta basindustrier – skogen, malmen och vattnet – har länge varit sinnebilden för manliga yrken. Om det är något Norrbotten har förknippats med, så är det “rejäla karlar”.
Jag flyttade hem till Norrbotten för tre år sedan, efter över tio år på vift söderut. Jag kom hem till ett län som inte har hunnit lika långt som andra landsdelar när det gäller jämställdhet. Kvinnor med maktambitioner blir snart varse att glastaket är lägre och tjockare här. Det är inget ovanligt med bara män på bilderna när viktiga frågor har debatterats eller stora beslut har fattats.

Så varför bor jag här, över huvud taget? Svaret är lika enkelt som självklart. Norrbotten är på väg att förändras. Vi kanske fortfarande är ett gubbigt län, men här existerar en väldigt stark längtan efter jämställdhet. Jag är långtifrån den enda som utmanar gubbväldet och när jag gör det får jag ett överväldigande stöd. Inte bara av andra kvinnor. Även av män i alla åldrar.

Vi är så många som längtar efter ett öppnare Norrbotten. Då krävs, förutom jämställdhet, en bredare syn på vad människor kan göra och hur de får vara. Oavsett etiketter som kön, etnicitet och sexualitet. Inte ens gruvarbetaren ska behöva leva upp till bilden av den traditionella gruvarbetaren. Gruvföretagen satsar förresten stort på att locka kvinnor som arbetskraft.

Som ny landshövding i Norrbotten är du så klart medveten om att du kommer till landets hetaste investeringsregion. Säkert har du redan besökt någon av gruvorna som är på väg att öppnas för att möta världens efterfrågan på järnmalm. Nästan 200 miljarder ska investeras i Norrbotten de kommande åren, visar kartläggningar. Förutom gruvorna rör det sig om satsningar på skogsindustri, vattenkraft, vindkraft och bioenergi. Facebooks serverhallsbygge i Luleå icke att förglömma.

Det kan vara lätt för dig att snöa in på denna guldrusch. Att se basindustrin som målet. Att betrakta allt annat som sker i länet som ett medel att skapa “attraktiva livsmiljöer” för dem som ska arbeta i basindustrin.

Jag ber dig att inte göra det. Nyckeln till Norrbottens överlevnad, att bryta den negativa befolkningsutvecklingen, är att även se kraften hos alla norrbottningar som aldrig kommer att arbeta i basindustrin. Alla dem som är med och utvecklar länet på andra sätt. Med hjälp av sådant som kultur, handel, turism, vård och omsorg.

Förra helgen gick Sveriges nordligaste Pridefestival av stapeln för första gången. Du skulle ha varit med. Stadsparken i Luleå förvandlades till en grönskande oas av musik, debatt och picknickhäng. I Prideparaden, som firar människovärdet och människors rätt att vara sig själva, gick över 1.000 personer.

Den norrbottniska hbtq-rörelsens stora fest engagerade över gränserna. Ett av helgens finaste minnen är IFK Luleås lagfoto framför regnbågsfanan. Fotbollspelarna ler mot kameran med sopsäckar i händerna. De var volontärer under Luleå Pride.

Kära nya landshövding, välkommen till ett Norrbotten som förändras. Från nedläggningshot till investeringskraft och från gubbighet till regnbågsmentalitet. Vägen är fortfarande lång. Men vi är många som tycker om vårt län och vill vara med och utveckla det. Jag hoppas att du är en av oss.

P.S. Om det kommer några herrar och säger att du måste basta med dem för att kunna vara med och fatta besluten, tro dem inte. Bastun är en toppenplats för rekreation men den kan lätt göra dig snurrig i huvudet. Den är alldeles för varm och instängd för att du ska kunna tänka klart. D.S.

Läs artikel ›

Pride gör Luleå till en öppnare och tryggare stad

15 juni 2012
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

I dag börjar Luleå Pride. På programmet står allt från en politikerdebatt till den omtalade fotbollsfesten i Stadsparken. På scenen står så vitt skilda artister som Lili & Susie och Mattias Alkberg. Det enda gemensamma för hela folkfesten är att heterosexualiteten inte är norm. Alla som tror på människovärdet är välkomna att vara med. Men Pride är normbrytarnas fristad för party och politik.
Pride firas över hela världen. Eller firas och firas. I många länder, inte minst i det forna Östeuropa, riskerar människor sina liv när de manifesterar för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter. Så sent som i maj fick prideparaden i Kiev, där fotbolls-EM just nu pågår, ställas in av säkerhetsskäl. De nynazistiska och högerextrema motdemonstranterna var för många och för våldsamma. Myndigheterna gjorde inga större ansträngningar att skydda gayaktivisterna.
Nyhetsbyrån Reuters dokumenterade den brutala misshandeln av Svyatoslav Sheremet, ledaren för den ukrainska gayrörelsen. På bilderna syns hur han kryper ihop till en boll på marken, med ansiktet mot gruset. En gärningsman hoppar med full kraft på hans rygg och andra sparkar honom.
De svenska pridefestivalerna, ofta genomförda utan några större oroligheter, är en viktig solidaritetshandling med alla de hbtq-aktivister runt om i världen som arresteras och förföljs. Men även i Sverige och i Norrbotten handlar Pride om att kämpa för människors rätt att leva sina liv i trygghet och frihet.

Idag skriver Kuriren om hatbrotten som drabbar homosexuella, bisexuella och transpersoner i Norrbotten. Luleåbon Jan-Olov Madeleine Ågren berättar om en av de gånger han utsatts. Någon vräkte ur sig ”Jag hatar transor” på bussen en sen kväll.

Precis som Ågren säger är det viktigt att anmäla hatbrott till polisen, för att synliggöra problemet. Att så få hatbrott anmäls betyder inte att dessa brott inte förekommer. Det betyder snarare att vi har varit så dåliga på att hävda hbtq-personers rättigheter att hatbrotten har fått pågå i tysthet. Mörkertalet är större än vi kan ana.
Heteronormen talar fortfarande om för homosexuella, bisexuella och transpersoner att de inte är lika mycket värda och inte ska ha samma rättigheter. Det förstör människors liv. Statistik från Ungdomsstyrelsen visar visserligen att majoriteten unga homosexuella, bisexuella och transpersoner mår bra. Men unga hbtq-personer mår ändå klart sämre än befolkningen i sin helhet. Det gäller särskilt den psykiska hälsan.

En fjärdedel av de unga homo- och bisexuella kvinnorna uppger att de har försökt ta livet av sig. Var femte homo- eller bisexuell mellan 16 och 25 år har utsatts för fysiskt våld av en förälder, partner eller annan närstående vuxen. Andelen är dubbelt så stor som bland unga heterosexuella.

Många unga homosexuella, bisexuella och transpersoner har dessutom lågt förtroende för polisen, skolan, sjukvården, socialtjänsten och arbetsförmedlingen. De känner sig diskriminerade i mötet med personalen.
Motkrafterna finns. Porsöns vårdcentral i Luleå var den första verksamheten norr om Stockholm som hbt-certifierades av RFSL. Det innebär att hela personalen har utbildats för att kunna möta homosexuella, bisexuella och transpersoner på bästa sätt. Och att vårdcentralen jobbar långsiktigt med att förbättra hälsan i dessa grupper.
Det är ett gott exempel som måste och som kommer att följas av fler. I Luleå växer sig just nu hbtq-rörelsen allt starkare. Att Sveriges nordligaste pridefestival firas för första gången är naturligtvis en konsekvens av det. En annan konsekvens är att Luleå blir en öppnare och tryggare stad för alla som bor här.
När människor respekteras för vilka de är – oavsett saker som kön, etnicitet och sexualitet – gynnar det varenda en av oss. Vi får leva friare liv.

Läs artikel ›

Flickor kan väl inte klippa gräset?

14 juni 2012
Publicerad av Eskilstuna-Kuriren

Det kan låta både hårt och sorgligt. Men sanningen om Sverige är att vi rear ut flickors och kvinnors arbetskraft för att de har fel kön. Och vi verkar inte vara på väg att sluta med det.

Läs artikel ›

Om ni ska språktesta någon – ta mig först

13 juni 2012
Publicerad av Aftonbladet

Folkpartiet försöker gömma flirten med främlingsfientligheten bakom högfärdig socialliberal fernissa.

Läs artikel ›

Vi kan lära av Zlatans individualism

8 juni 2012
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

I kväll börjar herrarnas fotbolls-EM. Den nationalistiska yran är inte mer än några dagar bort: På måndag spelar Sverige sin första match, mot Ukraina. Själv är jag anarkistisk nog att hellre hålla på människor än länder. Vilken jäkla tur då att Zlatan spelar i det svenska landslaget.

Zlatan, min stora egensinniga idol. Zlatan, vår största internationella stjärna. I sitt livs form ska han skjuta Sverige till slutspel. Ingen ifrågasätter längre hans unika förmåga men vägen dit var lång.

När Zlatan var liten anordnade medelklassföräldrarna i Malmö namninsamlingar för att få honom utesluten ur pojklagen. Killen som trampade på stulna cyklar för att komma till träningarna i fattiga träningskläder var inte välkommen. Det uppkäftiga bollgeniet från Rosengård, som tricksade och dribblade sig över planen, skulle bara ut. Så klart ur fotbollslagen men gärna ur skolorna också.

Vi vet hur det gick. “Man kan ta en kille från Rosengård men man kan inte ta Rosengård från killen”, har Zlatan upprepat under hela sin fantastiska karriär. Revanschen kom med hans beslutsamhet att ingå i laget utan att överge sig själv. Lyssna – och lyssna inte. Sug åt dig allt som andra kan lära dig men kompromissa aldrig med din egen personlighet.

– Det finns tusen vägar att gå, och den som är speciell och lite avig är ofta den bästa. Jag hatar när de som skiljer ut sig trycks ner. Hade jag inte varit annorlunda skulle jag inte suttit här och vad jag menar är självklart inte: Var som jag, försök bli som Zlatan! Inte alls. Jag snackar om att gå sin egen väg, vad den vägen nu är, och det ska fan inte skrivas på några listor eller komma med några utfrysningar bara för att du inte är som de andra, säger Zlatan i sin självbiografi.

Jag argumenterar ofta för alla människors rätt att vara sig själva ur ett rättviseperspektiv. Ingen ska behöva motsvara den helvita, manliga, heterosexuella normen för att få leva sitt liv i frihet från förtryck. Dina livsmöjligheter ska inte avgöras av din etnicitet, ditt kön eller din sexualitet.

Men det handlar inte bara om rättvisa. Det handlar även om överlevnad. I Norrbotten står vi inför drastiska samhällsförändringar. Befolkningen minskar och blir äldre. Om bara några år går den stora 40-talistgenerationen i pension. Redan nu behövs nya människor med nya idéer som kan driva utvecklingen och välfärden vidare.

Zlatans individuella prestationer har tagit hans lag till kollektiva oanade höjder. Det vill jag att Norrbotten ska lära sig av. Vi har verkligen inte råd att sortera människor för att sedan stänga ute några av dem. Vi behöver alla som vill komma hit och som vill vara här.

Luleås och Norrbottens största entreprenörer och konstnärer är just de som vågat gå sin egen väg. När Curt Bergfors började flippa nymodiga amerikainspirerade hamburgare på Midgårdsvägen 1971 var det få som anande att Max skulle omsätta en och en halv miljard 40 år senare. Luleådottern Karin Mamma Andersson hade aldrig blivit en av världens största konstnärer, representerad på Museum of Modern Art i New York, om hon skaffat ett vanligt jobb.

Och att bygga exklusiva hotellrum som trädkojor i skogen, det går väl inte? Jo, det går. När Britta Lindvall öppnade Treehotel placerade hon en av världens mest omtalade turistattraktioner i Harads.

Jag skulle kunna fortsätta rada upp exempel. Men ni fattar. Människor som inte gör det förväntade, eller som vid första anblicken inte passar in, är särskilt avgörande för all utveckling och tillväxt. Den som bryter mot normen lär sig ofta att gå sin egen väg och att tänka på sitt eget sätt. Om man ingenting har att förlora är det lika bra att köra, som Zlatans livsfilosofi kan sammanfattas.

Just de människor som andra försöker trycka ner visar sig ständigt vara de människor som kan uträtta stordåd.

Läs artikel ›

Ta vara på Gustav Uusihannus entusiasm

6 juni 2012
Publicerad av NLL

Landstinget har utsett Gustav Uusihannu och Jennifer Wikström från Luleå till ungdomsambassadörer för Norrbotten. När Gustav, eller Gurra som han kallas till vardags, berättade det på Facebook fick han 514 likes och 73 grattis. – Det finns mycket som är bra i Norrbotten. Vi har…

Läs artikel ›

Luleås nöjesliv behöver en bra sommarmix

1 juni 2012
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Första helgen i juni är här. Även om värmen låter vänta på sig och löven knappt har spruckit ut är nätterna redan helt ljusa. Vi tar optimistiskt på oss en extra filt på uteserveringen och ignorerar att tårna fryser i sandalerna. Snart blir det nog sommar ändå.

Så här års går det inte en vecka utan att någon av mina vänner i Luleå, eller jag själv, kastar nostalgiska blickar från Norra hamn mot Stadshotellets terrass.

– Tänk när det var Sommarmixen där uppe. Kan ingen fixa det igen?

Ni som är födda på 1970-talet eller tidigare vet vad jag pratar om. Partysomrarna på 1990-talet då Tallkotten, Roxy och Stadspuben öppnade dörrarna mellan varandra och lät alla över 18 komma in för en tjuga både fredag och lördag.

Det fanns tre långa vindlande köer och två uteterrasser att välja på. På Stadspuben var det liveband med öl och nachotallrik. På Roxyterrassen hängde discosvettigt folk i överfulla hammockar. På Tallkotten var det lite stillsammare mingel.

Den som letade efter någon särskild, eller efter någon helt ny, kunde lugnt gå runt och spana en hel kväll. Alla fick plats och därför var alla där. Sommaren 1994, när Sverige gjorde succé i fotbolls-VM, var givetvis helt hysterisk.

Det var säkert inte så underbart som jag minns det. Nog var det slagsmål och brustna hjärtan och gråt och tandagnissel, som alltid under partykvällar. Men efter Sommarmixen har inget uteställe i Luleå kunnat erbjuda en liknande mångfald i folk, åldrar och stilar.

I år har O’learys öppnat på Varvet. Det innebär att Bistro Bar Brygga, eller Färjan som den kallas i folkmun, får konkurrens. Det är på tiden.

Att låta folk partaja rakt på Luleälven är en strålande idé. De varma och ljusa nätterna på Färjans bryggor är svårslaget vackra. Men BBB:s totalt dominerande ställning i Luleås sommarnöjesliv är problematisk. Även folk som inte trivs på Färjan går dit för att träffa folk. Ägarna behöver inte direkt anstränga sig för gästernas skull, de kommer ändå.

Luleå har ambitionen att vara en levande sommarstad som folk åker till, inte från. Då är mångfalden i kroglivet oerhört viktig. Det räcker inte med jättar som Färjan och O’learys eller pubar och barer som Bishops och Invit. Lika viktiga är eldsjälarna som arrangerar klubbar med smalare musik och artistbokningar.

Förra fredagen hade klubben Devil’s Jukebox premiär på Bistro Norrland. Kristofer Åström kom hem från Göteborg med gitarren i handen och Luleå Hockeys stålman på jeansjackan. Först satt jag förundrat i en soffa i teaterfoajén och bara glodde. Var det möjligt att alla dessa människor som jag inte hade sett ute på så länge plötsligt befann sig på samma ställe?

Musiken, folket, stämningen – allt kändes rätt. Inte en enda smocka hängde i luften. Det var bara roligt och okomplicerat.

“Om ni körde varje helg skulle jag aldrig mer gå någon annanstans!” skrev jag till arrangören Johan Renström på Facebook. Det var ingen överdrift.

Myndigheterna måste förstå att lokala klubbarrangörer med nya koncept inte är fuskare utan entreprenörer. Jag har vänner som försökt arrangera klubbar i Luleå – och som mötts av skeptiska poliser och misstänksamma skattekontrollanter första kvällen. När ordningsmakten stövlar in i dj-båset skapar det inte mod att satsa utan rädsla för att göra fel.

Jag har sagt det förut och jag kommer att säga det igen. Människor som går ut för att festa, dansa och lyssna på musik är inte i första hand ett problem för samhället. Utan en tillgång för en stad som vill leva. Luleås nöjesliv behöver en bra sommarmix.

Läs artikel ›