Jag kom tillbaka till Luleå trots min skoltid, inte tack vare den. Det kommer alltid att vara en sorg för mig.

Jag firar midsommar med att skänka midsommarblomster till Luleåbor som på ett eller annat sätt gör Luleå till en bättre plats. Ja, rentav till en stad i världen.

Jag cyklar förbi Stadsparken, som nu ligger öde igen men som bara för några dagar sedan var en färgsprakande stolt festplats. Och jag tänker att min bild av Luleå och Norrbotten aldrig kommer att vara densamma.

Hej, fru landshövding! Jag skriver fru för att jag hoppas att du är en kvinna. Om du är en man får du ursäkta och tänka att det är coolt att vara queer. Inte är det så farligt att bli kallad fru någon gång.

I Luleå växer sig just nu hbtq-rörelsen allt starkare. Att Sveriges nordligaste pridefestival firas för första gången är naturligtvis en konsekvens av det. En annan konsekvens är att Luleå blir en öppnare och tryggare stad för alla som bor här.

Det kan låta både hårt och sorgligt. Men sanningen om Sverige är att vi rear ut flickors och kvinnors arbetskraft för att de har fel kön. Och vi verkar inte vara på väg att sluta med det.

Folkpartiet försöker gömma flirten med främlingsfientligheten bakom högfärdig socialliberal fernissa.

Den som bryter mot normen lär sig ofta att gå sin egen väg och att tänka på sitt eget sätt. Om man ingenting har att förlora är det lika bra att köra, som Zlatans livsfilosofi kan sammanfattas.

Gustav Uusihannus engagerade och vardagsnära sätt att arbeta med barn och unga är ett strålande exempel på hur Norrbotten kan uppnå den ”attraktivitet” som länets beslutsfattare så ofta efterlyser i sina strategidokument.

Efter Sommarmixen har inget uteställe i Luleå kunnat erbjuda en liknande mångfald i folk, åldrar och stilar.