Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av Norrbottens-Kuriren den 29 juni 2012

Ge barnen chansen att bli hemvändare

av Åsa Petersen

Vad var det som fick mig att flytta hem till Luleå igen, efter tio år i Stockholm?

Det var inte killen längst bak i klassrummet som skrek “Om du inte kan prata kan du lika gärna hålla käften!” när vi hade högläsning i skolan.

Inte heller var det läraren som talade om för mig att jag inte kunde få högsta betyg i svenska, eftersom jag inte klarade av att prata inför klassen.

I många år, ända upp i tjugoårsåldern, gick jag runt och trodde att jag aldrig skulle få ett fast jobb. Som jag stammade skulle jag nämligen aldrig klara av en anställningsintervju. Det skulle bara bli helt tyst och sen skulle de säga “Tack och hej, vi hör av oss.”

När jag fick mitt första jobb tänkte jag att jag hade haft en väldig tur, att det aldrig skulle hända igen. Inte för ett ögonblick slog det mig att min kompetens kunde väga upp att jag stammar. Ja, till och med att någon skulle vilja ha mig MED min stamning. Som en del av det som är jag.

Vad gör unga människor som har varit ensamma barn? Som aldrig riktigt fick höra till?

Ofta flyr de till storstaden. Eller flyr och flyr, det är mer en längtan efter frihet. En önskan om att bejaka den människa som finns inombords men som barndomen har förnekat och trampat på.

Det sägs ibland att Stockholm inte har några riktiga stockholmare. Att hela huvudstaden är full av folk som kommit från landet för att ta revansch på gamla plågoandar. I Stockholm samlas de revanschlystna och mäter sig med varandra på olika framgångsrika positioner.

Det är ett föraktfullt och klyschigt sätt att se på saken. Om storstaden ligger en timmes flygresa bort är det inte så konstigt om unga människor söker friheten och äventyret där. Det gäller inte bara oss som av en eller annan anledning hade det svårt när vi var små. Det gäller många unga
människor med drömmar och förhoppningar. Som vill vara med om något nytt.

Stockholm är så klart inte det enda alternativet. Luleåbor har flyttat till Göteborg i generationer. Vissa åker till Asien med ryggsäck och andra låter sig slukas av London eller New York. Studentlivet i de stora universitetsstäderna – Umeå, Lund och Uppsala – kommer alltid att dra folk.

Problemet är inte att unga människor söker sig från
Norrbotten ut i världen. Det är en ofrånkomlig konsekvens av urbaniseringen och en positiv följd av all infrastruktur, inte minst den digitala. Internet gör det lättare än någonsin att hitta nya människor och platser. Världen binds samman på ett helt annat sätt än förut. Både politiskt och socialt.

Problemet är snarare om unga människor söker sig från Norrbotten fast beslutna att inte återvända. Då har något gått fel. Då har vi misslyckats med att vara ett län som
ungdomar tar med sig goda minnen och känslor från. Där det är okej att vara det barn man är.

De senaste åren har Luleå haft sin beskärda del av hemvändarkampanjer. Luleåbor i förskingringen har blivit bjudna på hockey i Globen och sommarfestligheter på Gärdet. Det har funnits hemvändarregister dit man har kunnat anmäla efterlängtade vänner och släktingar som en början på övertalningskampanjen att flytta hem igen.

Jag tvekar på att sådana jippon har någon effekt. Jag tror att grunden måste läggas långt tidigare. När Luleå fortfarande är barnets hela horisont. När ungarna går på skakiga ben till sin första skoldag. Den som står ensam på rasten eller blir uppmanad att hålla käften under högläsningen kommer med stor sannolikhet att dra från stan om 15 år för att kanske aldrig komma tillbaka.

Jag valde ju att flytta hem, ändå, efter tio år i Stockholm. I Luleå fanns min familj, en handfull nära vänner och många bekanta. Här såg jag goda möjligheter att etablera mig som frilansjournalist. Jag kände att Luleå var en stad i utveckling, inte minst när det gällde kulturlivet, och jag ville vara med. Det har jag inte ångrat.

Men jag kom tillbaka trots min skoltid, inte tack vare den. Det kommer alltid att vara en sorg för mig.

› Läs artikel