Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av Norrbottens-Kuriren den 13 juli 2012

“Jag står till svars efter varje match”

av Åsa Petersen

Jonas Rönnqvist sitter mittemot mig och dricker kaffe i frukostmatsalen på Quality hotell. Det kan vara min mest otippade intervju någonsin.

FAKTA
Jonas Rönnqvist

Ålder: 38 år

Yrke: Tränar Luleå Hockeys A-lag. Grundare och delägare i Leos Lekland.

Familj: Sambon Anna och barnen Kalle och Ruben

Bor: Hus på Bergnäset

Tre Luleåfavoriter:

Hemma

“Vardagen är en så stor del av ens liv. Det är befogat att ha ett fint hem.”

Färjan

“Jag gillar att gå ut och äta god mat med kompisar, i fin miljö.”

Skärgården

“Jag är ingen båtmänniska, men skärgården är fantastisk och jag borde utnyttja den bättre.”

Bäst med Luleå:

“Det är en lagom stor stad att bo i med ett bra utbud, både för unga och för barnfamiljer.”

Sämst med Luleå:

“Jag gillar att vi har fyra ordentliga årstider. Men jag tycker att vintrarna är för långa och mörka, och somrarna för korta och ljusa. Jag gillar varma sommarkvällar när det skymmer.”

Han, tränaren för Luleå Hockey, sinnebilden för grabbighet. Jag, krönikör i stan med feministiskt rykte. Vi kan nog betraktas som varandras antiteser. Jonas Rönnqvist konstaterar det själv.

Det blir ett fint samtal om att vara hockeyprofil i en hockeystad. Jonas Rönnqvist visar sig vara en person som accepterar sin offentliga roll i Luleå fullt ut – men som värnar sitt privatliv för att orka.

– Jag har inga smultronställen i Luleå. Ingenstans jag går för att hämta kraft och slappna av. Det gör jag hemma, i vårt hus på Bergnäset. Jag har lagt ner mycket tid, kraft och pengar på att ha en skön tillvaro hemma med familjen.

Svaret blir ungefär detsamma när jag frågar vad som är det bästa med Luleå. Visst har staden en särskild plats i Jonas hjärta. Men han skulle kunna bo var som helst bara han hade sin familj och sina polare nära.

– Det viktigaste är att man har folk omkring sig som man tycker om. Som man kan koppla av med. Träffas och käka middag och slappa. Det har jag i Luleå.

Växte upp i Kalix
Jonas Rönnqvist växte upp i Kalix. Han kom till Luleå och hockeygymnasiet som 16-åring. Då bodde han inackorderad i sin mammas mosters källare på Bergviken, tillsammans med en kompis. De gjorde allt ihop. Pluggade, spelade hockey och hängde runt. Det var en av de roligaste perioderna i Jonas liv.

– Jag minns det som i går. Det kändes pirrigt och stort att komma till storstaden Luleå. Vi hade ju varit på skolresor hit och fått åka rulltrappa, det var jättehäftigt. Men nu skulle jag bo här, i vad jag såg som Norrlands huvudstad. Det var bara: Wow!

Hockeyn blev Jonas liv. Förutom flera framgångsrika säsonger i Luleå Hockey har han spelat i Boden och gjort två säsonger i NHL, med dåvarande Mighty ducks of Anaheim. Tränarkarriären inleddes i Piteå och gick sedan till allsvenska Almtuna som han tog till kvalspel för elitserien.

Ishockeyn är en stor del av Luleås identitet. Även vi som inte har något brinnande hockeyintresse måste acceptera att vi lever i en hockeystad. Jonas kallar till och med Luleå för Sveriges Kanada. Så starkt är engagemanget för hockeyn här.

– Hockeyn väcker fantastiskt mycket känslor i Luleå. När jag handlar på Kvantum kommer det fram äldre kvinnor, som jag knappast hade trott var hockeyintresserade, och vill prata om senaste matchen. Det är hur häftigt som helst.

Små marginaler
När laget vinner är det ryggdunkar och grattishälsningar. När förlusterna radar upp sig kommer besvikelsen och ifrågasättandet. Självklart är det roligare att promenera på Storgatan när det går bra än när det går dåligt.

– Marginalerna mellan att lyckas och misslyckas är små. Jag får stå till svars efter varje match, inför journalister och supportrar. Det är en ständig utvärdering som inte förekommer på några andra chefsjobb. Den som säger att den inte påverkas, den ljuger.

Jonas säger ändå att han älskar engagemanget. Han kom till Luleå Hockey för att försöka göra något gott i klubben som betyder så mycket för så många.

– Man måste gilla alla känslor som hockeyn väcker, annars har man ingen chans. Och man måste gilla att synas. Gör du inte det, så kommer du att göra ett dåligt jobb. Inför varje säsong säger vi till spelarna att det är som att ständigt gå omkring med en kamera på sig, att spela i Luleå Hockey.

Det gäller att inte bli för glad, kaxig och självgod om det går bra. Och att inte bli nedstämd eller få dåligt självförtroende om det går dåligt.

– Man måste hålla medellinjen för att överleva.

Att vara lagom är ändå inte Jonas Rönnqvists bästa gren. Han är naturligtvis en tävlingsmänniska med en enorm vinnarskalle. Något som märktes tydligt när han slutade med hockeyn efter en knäskada – och grundade framgångssagan Leos Lekland tillsammans med vännen Joakim Gunler.

Fantastisk idé
De hade länge pratat om att göra något tillsammans. Spånat olika idéer men inte hittat rätt. En dag satt de här på Quality Hotell och åt frukost. Då ringde en kompis från Stockholm och pratade om att öppna lekland.

– Det var en fantastisk idé. Vi hade själva blivit pappor och såg att barnen behövde någonstans att springa av sig. Föräldrarna behövde ett ställe utanför hemmet att ha större kalas på. Vi åkte till Norge och tittade på Nordens då största lekland – och bestämde oss för att göra något riktigt stort och bra här hemma. Nu finns vi på 20 orter med huvudkontor i Luleå.

Det här med att vara störst och bäst, är det en instinkt du har från hockeyn?

– Jag försöker alltid att göra allt så bra som det bara går. Jag vill inte lämna något åt slumpen. Om något går åt pipan, så ska det åtminstone inte vara för att jag inte har ansträngt mig.

Är det okej att lyckas i Luleå? Att vara framgångsrik?

– Jag vet inte om det är okej, men det borde vara okej. Visst finns det säkert en jantelag men det är inget som jag märker av. För mig är det självklart att sträva efter framgång. När någon vågar satsa, och göra något bra, blir Luleå en grym stad. Alla som kämpar borde hyllas.

› Läs artikel