Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av Norrbottens-Kuriren den 28 juli 2012

“Luleå är min kärleksstad”

av Åsa Petersen

Den folkkäre skådespelaren Sven Wollter berättar sin historia om Luleå och beskriver sin kärlek till Lisa Wede som en vacker saga.

Sven Wollter, den folkkäre skådespelaren, ser inte livet som en motorväg längre. Utan som en park han strövar omkring i, med några fasta punkter. Göteborg är hemstaden, Stockholm är arbetsstaden. – Och Luleå är min kärleksstad. Här har jag Lisa.
Vi träffas en måndag morgon, på trappan till Kulturens hus. Sven vinner mig genast med sin värme och humor. Berömmer Kulturens hus som Luleås vackraste byggnad. Vänder sig sedan mot Strandparkeringen:

– Se där, så fruktansvärt fult! ropar han med glimten i ögat.

Nej, någon vacker stad tycker Sven Wollter inte att Luleå är. Alldeles för platt, ingenting som sticker upp. Och alldeles för många tråkiga tegelkomplex på alltför liten yta, som skymmer de få tjusiga husen längs Storgatan. Ebeneser till exempel.

Men vad gör det, när Sven Wollter har upplevt några av sina vackraste stunder här? Det var i Luleå han mötte kärleken.

Överväldigande sorg
Hösten 2001 gick skådespelerskan Viveka Seldahl, Svens fru sedan många år, bort. Medan han hade överlevt två olika former av cancer gick hennes aggressiva livmoderhalscancer inte att stoppa.

Sorgen efter Viveka var överväldigande.

– Jag var ganska så bedrövad, eller rättare sagt fruktansvärt ledsen. Mina ungar har berättat att min sorg var så stor att de undrade: “Vad ska det bli av farsan?”

I februari 2002 blev Sven uppringd av Kerstin Wixe, producent på Radio Norrbotten. Hon ville att han skulle läsa in en roman som radioföljetong.

Kerstin visste att Sven hade det svårt, så hon erbjöd honom att fixa det från en studio i Stockholm. Men Sven kände att miljöombyte var precis vad han behövde.

– Jag sa: “Leta upp en lämplig snödriva och bygg en liten koja, så kommer jag!”

Började ringa varandra
Väl i Luleå yrde snön över gatorna. Sven hade ännu inte lärt sig att stadens centrum ligger på ett näs och kunde inte skilja på Norra och Södra hamn. Han gick ständigt vilse på vägen mellan hotellet och radion.

I radiohuset delade Kerstin Wixe rum med Lisa Wede, som nu är redaktionschef. På deras röda soffa satt Sven när han tog paus från inspelningarna. Snart märkte Sven hur gärna han pratade med Lisa. När inspelningen var över sa han:

– Hör av dig om du kommer till Stockholm, så tar vi en bärs!

Framåt vårkanten hörde Lisa av sig till Sven i ett jobbärende. De började ringa till varandra ibland, förmodligen oftare än arbetet krävde.

En dag berättade Lisa att hon skulle komma till Stockholm för att intervjua författaren P O Enquist. Sven sa att han skulle möta henne på stationen, så skulle de gå och ta den där bärsen.

En vacker saga
Plötsligt fann Sven sig själv framför delikatessdisken på Ica, för att köpa de allra finaste räkor. Han gick på Systemet för att fixa ett riktigt gott vitt vin. Sedan städade han hemma och gjorde extra fint i köket. Trekvart innan Lisas buss skulle komma stod Sven redan på stationen och väntade.

Han sa till sig själv: “Vad är det med dig, karl? Har du gått och blivit förälskad?”

Det hade han absolut. Sedan den kvällens långa samtal har Lisa och Sven aldrig varit skilda åt.

Han kallar deras möte för en vacker saga.

– Den är vacker för att den visar att i den djupaste bedrövelsen är vi människor väldigt mottagliga för känslor. Garderingarna far åt helskotta och allt som är positivt blir betydelsefullt. Med Lisa fick jag en ny chans i livet.

Samtidigt fick sorgen efter Viveka lov att värka ut. Bilder på henne kunde fortfarande stå kvar hemma.

– Lisa är en sådan enastående klok människa. Och jag tror inte att man kan springa ifrån en sorg. Det hjälper inte att blåsa upp sig för att bli glad, eller att få en klapp på kinden. Inte för mig. Smärta måste få ta sin tid.

Sven och Lisa gifte sig 2003. Det var viktigt för Sven. Hans och Vivekas förhållande hade varit så offentligt.

– Jag ville göra kärleken till Lisa lika tydlig för världen.

Politisk person
Sven och jag promenerar från Kulturens hus, via bryggorna i Norra hamn, till Gültzauudden. Nu sitter vi på uteserveringen vid Gamla Rådhuset och dricker kaffe. Det här är Svens favoritplats i Luleå, med all grönska och utsikten över älven.

Jag försöker få honom att recensera Luleå som stad. Det är inte det lättaste. Sven är en politisk person, känd kommunist, som hellre talar om samhälleliga värderingar än betygsätter platser.

Efter en viss betänketid säger han att medierna i Norrbotten är alldeles för lokala. De snappar sällan upp debatterna som pågår i Stockholm.

– Ta sommarens stora kulturdebatt om klassamhället. Den borde verkligen föras här uppe. I Norrbotten bor arbetarklassen, här finns klassmotsättningarna. I Stockholm blir klassdebatten ofta akademisk. Här skulle den bli verklig.

Lokaliteterna har börjat förlora sin betydelse för Sven. Det viktigaste är var han har sina nära och kära. Barnen och barnbarnen finns i Stockholm. De politiska vännerna bor i Göteborg – den 1 augusti ska han segla med Ship to Gaza därifrån till Oslo. I Luleå finns Lisas stora släkt, som även har blivit Svens familj.

– En stad kan man alltid gå och glo på och tycka ditten eller datten om. Men det är sekundärt. Det är människorna i staden som räknas.

Sven säger att han har en stark känslomässig förankring i Luleå. Folk är öppna och trevliga och har tagit emot honom på ett schysst sätt. Han känner sig aldrig som en utböling här.

– Fast det är klart, jag är en asfaltsblomma från storstan. Jag skulle aldrig bo i Luleå om det inte vore för Lisas skull.

Vem kan klandra honom? Platser formas av sina människor. Och kärleken har alltid tagit människor till nya platser.

› Läs artikel