Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av Norrbottens-Kuriren den 7 juli 2012

“Norra hamn är essensen av Luleå”

av Åsa Petersen

Varje lördag i sommar kommer jag att intervjua en Luleåprofil. Först ut är Annika Fredriksson, ny chef för Swedish Lapland.

LULEÅ. Har Luleå verkligen något att komma med som resmål? Om man jämför med midnattssolen och fjällvidderna högre upp i Norrbotten, bortom den världsberömda polcirkeln?

Åsa Petersen ställer frågan och möter en som kan ge svaret.

FAKTA

Namn: Annika Fredriksson

Ålder: 46 år

Yrke: Chef för Swedish Lapland

Familj: Jens, barnen Stella 17 år och Felix 19 år. Pappa och lillebror med familj.

Bor: Hus på Bergnäset. Släktgården Perors i Heden. Fritidsboenden i Kittelfjäll, Kåbdalis och Lassbyn. Tält i skärgården.

Gör: Reser mycket. Och ju mer jag reser ute i världen, desto mer uppskattar jag norra Sverige!

Bäst med Luleå
”Att vi är en storstad i en småstad. Ur norrbottniskt perspektiv är Luleå en storstad. Men om man kommer till London, Paris eller New York blir Luleå en mycket hemtrevlig och överskådlig småstad att längta hem till.”

Sämst med Luleå
”Trafiken i stan. Tung trafik just där människor ska leva gör att folklivet dör. Området ner mot Norra hamn lyckas inte bli någon samlingsplats för luleåborna, eftersom biltrafiken skär av kontakten mellan Storgatan, Kulturens hus och vattnet.”

Tre andra Luleåfavoriter

1) Uteserveringarna på Storgatan: ”Där sitter jag och trivs. Det blir ett myller av människor och möten. Folk passerar och det händer saker runt omkring. Det är ett fantastiskt stadsliv.”

2) Öarna i skärgården: ”Jag är en bekväm människa, så jag gillar att ta en turbåt till restaurangerna på Klubbviken och Hindersön. Men att sitta på en öde sandstrand eller en klippa med ett gäng kompisar är också lyx.”

3) Kulturens Hus: ”Dit går jag på konsert eller konstutställning, gärna båda på samma dag. Och blickar ut över vattnet i Norra hamn. Jag gör likadant i Stockholm, jag älskar att gå på Kulturhuset med utsikten över storstaden.”

Den frågan snurrar i mitt huvud när jag träffar Annika Fredriksson, ny chef för turistbranschens organisation Swedish Lapland.

Hon svarar att Luleå har sin egen fjällvärld – i form av världens enda bräckta skärgård.

– För mig är skärgården samma miljö som fjällen. Där finns fantastiska vyer, horisonter och vidder. Där kan människan lyfta blicken och finna lugnet. Visste du förresten att Luleå skärgård är en del av vinterbeteslandet för fjällsamebyarna i Jokkmokk?

Vi ses på Annikas kontor, bara ett stenkast från Norra hamn. Just denna hamn har en särskild plats i Annikas hjärta. Hon känner alltid en stark dragning dit.

– Norra hamn är essensen av Luleå. Brytpunkten mellan stad och hav. Tänk att man bara behöver gå ner från Storgatan till kajen så har man horisonten framför sig. Det är en fantastisk rikedom.

I dag är Luleå skärgård tyvärr inget internationellt resmål utan mer en rekreationsplats för befolkningen i regionen. Problemet är bristen på boenden och turbåtar för långväga gäster.

– Även om det har blivit fler båtturer saknas fortfarande infrastruktur. Det krävs nästan att man har en egen båt eller stuga för att kunna upptäcka skärgården på allvar.

Inte mysigt
Även Norra hamn behöver tas om hand bättre, tycker Annika. Hamnen skulle kunna erbjuda ett myller av krogar, badbryggor och kajplatser. Bli den naturliga mötesplats som Luleå centrum saknar. Men då krävs det att den tunga trafiken längs hamnleden läggs om.

– Området ner mot norra hamn är inte mysigt, bara parkeringshus och en fyrfilig väg. Man har helt separerat staden från havet. Det är ett elände.

Annika bor i Luleå sedan tio år, men växte upp i byn Heden utanför Boden. Släktgården Perors har gått mellan generationerna ända sedan 1539. Där har hon sina djupaste rötter och grunden för sin identitet.

Lämnade Boden
Men människor är sällan endimensionella. Redan som 18-åring lämnade Annika Fredriksson Boden och for söderut. Hon hade rekryterats som fotomodell till den anrika agenturen Stockholmsgruppen. På 1980-talet kom en hel rad internationella fotomodeller från Boden. De hade tipsat modellpappan Sixten Herrgårdh om Annika.

Fast det vill hon egentligen inte att jag ska skriva.

– Jag gillade inte den branschen. Jag stod inte ut med att vara objektet framför kameran, jag måste få vara subjekt. Jag vill vara med och styra det som händer omkring mig.

Annika lämnade modebranschen och flyttade till universitetsstaden Uppsala för att utbilda sig till grafisk designer. Men Mälardalen blev aldrig hemma. Så ofta hon kunde satte hon sig på första bästa flyg till Norrbotten. Under alla år kändes det som om hon pendlade.

– En dag blev min hemlängtan bara för stark. Jag förstod att jag var tvungen att flytta hem igen. Det var inte något jobb som drog, eller kompisar och familj i första hand. Det var mer en känsla. Jag behövde stå på norrbottnisk jord.

Grundade Vinter
Väl hemma igen träffade Annika sin man Jens. De bildade familj och bosatte sig i Heden, platsen för Annikas uppväxt. Båda två arbetade i Luleå. Annika startade eget som grafisk designer och grundade så småningom reklambyrån Vinter. Hon blev en av Luleås mest drivna affärskvinnor.

För tio år sedan, i början av 2000-talet, bestämde sig familjen för att flytta till Luleå. Inte minst för att Annika hade sett hur staden hade utvecklats mellan 1990-tal och 2000-tal.

– När jag kom hem från Uppsala 1991 blev jag chockad av stämningen i Luleå. Staden kändes konservativ, betongaktig och trist. Jag upplevde att det fanns en låsning mot utveckling, att hela staden styrdes av fackliga intressen på järnverket.

Levande stadsliv
Tio år senare hade Luleå blivit en helt annan plats. Annika kände att här ville hon leva, jobba och umgås. Bygget av Kulturens hus var en viktig markör. Och att det över huvud taget gick att driva uteserveringar och en flytande krog på vattnet i Norra hamn. Det fanns plötsligt ett levande stadsliv för luleåborna och deras besökare.

– Förut satte lagar och förordningar stopp för sådana initiativ i stan.

Annika säger att denna positiva utveckling har fortsatt. Nu är Luleå en stad som accepterar ständig förändring och rymmer många olika slags människor. Pridefestivalen tidigare i sommar kändes som en självklar del av stadsbilden.

Positiv trend
– Vi har kommit över en tröskel i Luleå. Det är en positiv trend av utveckling.

Annika uppskattar mångfalden i utbudet av restauranger, kultur och arbetstillfällen. Jättarna inom basindustrin och högteknologin kompletteras med småföretag inom kulturella och kreativa näringar. De arbetar i nätverk och stärker och breddar näringslivet.

– Förut var Luleå mycket smalare. Nu finns det mer Luleå. Fler blommor i buketten. Det tycker jag om.

› Läs artikel