Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av Norrbottens-Kuriren den 31 augusti 2012

Jag glömmer aldrig sommaren 2012

av Åsa Petersen

Linda Moestam och Sophie Gunnarsson. Elisabeth Rosenbrand och Lillith Saaw. Jag kan ju tänka mig vad männen i kommentarsfälten på nätet har att säga om det. Men de två evenemang som gjorde den här sommaren oförglömlig chefades av fyra yngre kvinnor. Jag talar så klart om Luleå Pride och Musikens Makt.

Lördagen den 16 juni. Luleås första Prideparad går av stapeln. Från Stadsparken via Kulturens hus, längs Storgatan tillbaka till Stadsparken, ringlar sig en manifestation som stan aldrig har sett maken till. Folk är klädda i allt från paljetter till snickarbyxor. Discomusiken dunkar och barn som sitter på sina föräldrars axlar viftar med regnbågsflaggor.

Längs vägen hör jag någon säga att man borde göra som på första maj, fyra och fyra i ett strikt led med rejäla mellanrum. Då skulle paraden bli mycket längre.

Men ärligt, det här är inget disciplinerat förstamajtåg som ska demonstrera makt och tradition. Det här är en normbrytande dansande fest som lockar över tusen personer att vara med på sina egna villkor. Folk går precis hur de vill, i den takt de själva bestämmer.

Själv gråter jag och skrattar om vartannat. När jag gick i min första Prideparad, för nära 15 år sedan i Stockholm, kunde jag aldrig drömma om att något liknande skulle hända i Luleå. Nu är vi där. Nu har normbrytarna tagit Luleå i besittning. Till gagn för oss alla, oavsett vilken normalitet vi anses otillräckliga att uppfylla.

Lördagen den 19 augusti. Mörkret har fallit över Gültzauuddens strand. Luleälven ligger svart som en avgrund bakom scenen. På den står Mattias Alkbergs Begravning, ett av Luleås mest pretentiösa konstprojekt genom tiderna.

Sångaren och hans musiker har sminkat och klätt sig till lik. De spelar nyskrivna orgeldrivna låtar om döden. Som faktum, som skräck och som utväg. Mellan låtarna läser Mattias Alkberg dikter, han är ju poet också.

Man skulle kunna tro att en festivalpublik, sent en festkväll, aldrig skulle acceptera det. Skratta förvirrat, sluta lyssna och helt sonika gå därifrån.

Reaktionen blir den omvända. När någon börjar sorla hyschar någon annan. Mattias Alkberg utbrister förundrat att han aldrig har haft en större publik i Luleå: “Ni är så fina allihop!” Bandet bugar när de går av scenen. Det passar sig inte att begära extranummer, men applåderna måste höras ända till Notviken.

Gränsen mellan finkultur och fulkultur har för en kväll suddats ut. De cyniska beräkningarna av “vad folk vill ha” har över huvud taget inte gjorts av arrangörerna och just därför uppstår magin. Känslan att ha delat något exceptionellt med många andra lulebor.

I veckan höll regeringens framtidskommission öppet möte i Luleå. LKAB-chefen Lars-Eric Aaro, Norrbottens företagsledare framför andra, talade moderiktigt om vikten av “life between buildings”.

LKAB expanderar och skriker efter arbetskraft. Folk måste vilja komma till Norrbotten för att jobba i gruvindustrin. Då räcker det inte med att rita hus och dra vägar för att bygga ett samhälle. Lika nödvändigt är att skapa ett arbetsliv och ett fritidsliv – en välfärd – som gör att människor kan leva hela sina liv här. Trivas som människor, inte bara som anställda.

LKAB sponsrar Luleå Hockey. Länets kanske starkaste och mest engagerande varumärke skapar onekligen “life between buildings”. För många norrbottningar är hockeyn på liv och död, hockeyintresset en självklar del av självbilden.

För att verkligen skapa ett Norrbotten som rymmer fler gäller det att även våga satsa på sådant som ännu inte är självklart. En normbrytande Pridefestival eller en alternativ musikfestival, till exempel. Eldsjälar som Linda Moestam, Sophie Gunnarsson, Elisabeth Rosenbrand och Lillith Saaw måste få utrymme att definiera ett nytt Norrbotten, ett nytt liv mellan husen.

Så lyfts taket, så blir luften lättare att andas. Många kommer att känna sig befriade av detta nya, andra kommer att provoceras. Det händer alltid när normer hotas och livsutrymmet ökar. Ingen samhällsförändring sker av sig själv. Några kommer att gå före och andra kommer att kämpa emot.

I Luleå har de som valt att gå före gett mig en oförglömlig sommar 2012. När talarna på Framtidskommissionens möte säger att Norrbotten går från stagnation till framtidstro håller jag med utan att blinka. Men det är kanske inte gruvexpansionen jag i första hand tänker på.

› Läs artikel