Åsa Petersen

Graffitiförbud är konstcensur

28 september 2012
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Graffitins vara eller icke vara är ingen ny fråga. Dragkampen mellan unga målare och förgrymmade vuxna har pågått länge i alla möjliga urbana miljöer.

Själv tillhör jag dem som tycker att till och med olagliga taggar kan vara vackra. Då och då dyker det upp en målning på en betongvägg utanför mitt sovrumsfönster. Jag hoppas alltid att det dröjer lite innan sanerarna kommer.

Graffitin är en konstform som växer underifrån. Den är ett sätt att väcka uppmärksamhet och att göra motstånd med färg i stället för med nävar. Ändå behandlas graffitimålare ofta som den värsta sortens brottslingar.

I Stockholm har kampen mot graffitin länge gått ut på nolltolerans. Redan för tio år sedan, i januari 2002, stängde kommunen graffitiutställningen Sthlm Underground i bergrummet under Sofia kyrka.

Kulturborgarrådet Birgitta Rydell hävdade att graffitimålarna bakom konsten var grovt kriminella personer. Utställningen är en provokation mot Stockholmarna och sambandet med vandaliseringen av staden är intimt,
sa hon i en radiodebatt.

Det var ett flagrant exempel på politisk censur av konst. Som självklart inte väckte samma uppmärksamhet som borttagna Tintinalbum från barnbibliotek, eftersom graffiti inte är en lika etablerad kulturform som litteratur.

Luleå har valt ett annat sätt än Stockholm att förhålla sig till graffiti. Målningen på Uddebo sägs vara Europas största. Kommunen invigde konstverket med pompa och ståt. Samtidigt som Pommacflaskan kraschade mot Uddeboverkets vägg deklarerade politikerna att Luleå erkänner graffitin som konstform.

Det är inte samma sak som att kommunen accepterar skadegörelse. Handlingsplanen mot klotter och skadegörelse, som gäller sedan 2007 och reviderades 2011, väljer två samtidiga spår.

Å ena sidan beivras och saneras olaglig graffiti. Å andra sidan möjliggörs laglig graffiti.

Det är inte graffitin i sig som ses som ett problem i Luleå – utan när den målas på fel ställen. De lagliga graffitiväggarna vid OKQ8 kommer att följas av fler, kanske en i varje bostadsområde.

I går intervjuades graffitimålaren Anton i Kuriren. Han är dömd för skadegörelse men målar bara lagligt numera.

– Det går till en gräns då man måste stanna upp och fråga sig om det är värt det. För min del var det inte det. Olaglig graffiti ger mig böter, folk blir arga och det drar undan mattan under fötterna på mig.

Anton välkomnar de lagliga planken. Varje sprayburk som hamnar på en laglig vägg hade annars hamnat på en olaglig, säger han.

Polisen delar inte den synen. De klagar högljutt över att målare med sprayburkar och graffitiritningar i ryggsäckarna bara kan säga att de är på väg till en laglig vägg när de kroppsvisiteras.

Den argumentation känns ungefär lika motbjudande som om polisen skulle misstänka att jag langar alkohol varje gång jag bär hem en flaska vin eller två i en kasse från Systembolaget.

Effektivitet i brottsbekämpningen måste alltid vägas mot rättssäkerhet. Det är grunden för rättssamhället. Att graffiti är en konstform som utövas av unga människor i opposition mot det etablerade gör inte graffitimålarnas rättssäkerhet mindre viktig än andras.

Jag är glad att jag bor i en stad som inte censurerar utan uppmuntrar graffitikonst. Politikerna visar respekt för människors vilja att uttrycka sig. Kommunen kämpar mot skadegörelsen utan att vara en obehaglig konstpolis.

Målningen på Uddebo, vars storslagenhet får vem som helst att tappa hakan, signalerar att vår stad uppmuntrar kreativitet istället för att skrämmas av den. Uddeboverket är en frihetssymbol och en lika viktig del av Luleås konstscen som utställningarna i Kulturens hus.

Läs artikel ›

Hon och han, hän och hen

27 september 2012
Publicerad av Eskilstuna-Kuriren

Ord är makt, och språket kan förändra världen. Jag är inte rädd för hen. Men jag blir betänksam när folk försöker förbjuda ett ord som inte kränker någon, men som skulle betyda större frihet för många. Då protesterar varje cell i min språkälskande journalistkropp.

Läs artikel ›

Diskrimineringen hotar framtidslänet

26 september 2012
Publicerad av NLL

Norrbotten har en glödande arbetsmarknad. Det betyder att antidiskrimineringsfrågorna, som så ofta förpassas till mångfaldshörnet i samhällsdebatten, är våra viktigaste frågor. Jag skojar inte, jag är fullt allvarlig. Låt mig förklara. I juli hände en historisk sak, berättar arbetsförmedlingens chef Göran Nilsson. Då var Norrbottens…

Läs artikel ›

Tala högt om människovärdet

21 september 2012
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

På söndag morgon klockan åtta får jag ett mejl från en okänd man. Han tycker inte att det ska byggas en moské i Luleå. Mejlet avslutas: “Vidriga människa.”

På tisdag eftermiddag möter jag en kvinna på Storgatan i Luleå. Hon säger att mina krönikor sätter sig i hennes hjärta. Vi kramas innan vi skiljs åt.

Jag försöker balansera det ansiktslösa näthatet med den rakblickade uppskattningen. Det har jag gjort ända sedan jag började skriva i Aftonbladet 1999.

Det har blivit värre med tiden. Kontaktvägarna till den du hatar ökar för varje år: Från handskrivna brev och hätska telefonsamtal till hotmejl och förakt i kommentarsfält och bloggar.

Att kritisera rasism, sexism och feminism – att sätta mänskliga rättigheter främst – är uppenbarligen kontroversiellt. Näthatet är en flod av reaktionära åsikter som blir till infernaliska personangrepp.

Det går inte att komma undan, det är bara att acceptera som ett arbetsvillkor. Och att lyssna på dem som ber en att inte lyssna på näthatarna, att inte ge upp.

Ja, det är sant. Näthatet är numera en sådan realitet i det offentliga samtalet att den vanligaste uppskattande kommentaren jag får är:

– Ge inte upp!

Självklart gör jag inte det. Jag vet ju vad jag står för. Och jag vet att de godhjärtade är fler än de människofientliga. Näthatarna är egentligen inte särskilt många. De är bara särskilt högröstade och särskilt beslutsamma om att försöka skrämma till tystnad.

Att inte välja tystnaden, att tala högt och tydligt om människovärdet, är vägen till utveckling. Planerna på att bygga en moské i Luleå, som triggat näthatarna nu senast, är välgörande för vår stad. Inte bara för religionsfrihetens skull. Utan för att diskussionen om moskén tvingar fram ställningstaganden mot rasism och främlingsfientlighet.

Hetsen mot muslimer är en realitet i världen och Luleå som stad ställer inte upp på det.

Jag får ibland höra att de värderingsburna frågor jag ofta skriver om, som att bygga en moské eller vikten av en Pridefestival, inte spelar någon roll för Luleås utveckling. Att det är simpel kosmetika, till skillnad från byggen av serverhallar eller orderingången på SSAB.

Inget kan vara mer fel. Moskéer och Pridefestivaler är tydliga tecken på ett öppet och välkomnande samhällsklimat där människor får vara sig själva – alltså har chans att söka sina egna vägar och försöka uppfylla sina drömmar.

Det är tillväxt. Det är utveckling. Det kommer även att betyda att befolkningen ökar.

Luleå ska inte vara en stad där människor som bryter mot normen, hur den än ser ut, känner att de måste fly så fort de kan. I Luleå ska alla kunna känna sig respekterade och välkomna – oavsett sådant som kön, etnicitet och sexualitet.

Författaren och journalisten Johanna Koljonen, som talade på Kraftsamling i Haparanda förra veckan, liknar samhället vid en dator. Mjukvaran är kultur, normer, förväntningar och traditioner. Hårdvaran utgörs av lagar, institutioner, infrastruktur och geografi.

En dator är lika värdelös utan sin mjukvara som utan sin hårdvara. De klarar sig inte utan varandra. Det innebär att vi som lever i samhället har ett ansvar att vara med och forma det. Vilka värderingar vill vi ska ligga till grund för våra lagar? Vilken människosyn ska prägla våra institutioner?

Människovärdet måste vara fundamentet för hela samhällsbygget – vi är ju människor allihop.

Det är intressant att reaktionära näthatare å ena sidan hävdar att människorättsfrågor inte spelar någon roll för samhällets utveckling. Å andra sidan upprört och kränkt bekämpar all människorätt som inte gäller dem själva.

Läs artikel ›

Gör Luleå till en studentstad

14 september 2012
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Luleå är en universitetsstad. Men det gör oss tyvärr inte till en studentstad. Det är dags att bygga samman centrum och universitetet. Så att alla de unga människor som kommer hit under några av de mest spännande åren i sina liv får sätta sin prägel på staden. Det behöver Luleå.

Norrbottens-Kuriren har berättat om den campusplan som har tagits fram, med sikte på 2025. En av målsättningarna är att campus och city ska knytas närmare varandra. En ny attraktiv gång- och cykelväg ska leda till centrum. Här finns även möjlighet att ansluta skidspår till Mjölkuddsberget och ut på Björkskatafjärdens is.

Hösten 2013 öppnar LTU, Ingenjörsvetenskapsakademin och LKAB ett Vetenskapens hus i gamla posthuset. Det ska göra universitetet mer synligt i city. Universitetsdirektören Staffan Sarbäck uppmanar dessutom det kommunala bostadsbolaget Lulebo att tänka till:

– Det är symboliskt viktigt att få till ett studentboende mitt inne i staden.

Allt detta är bra, men det räcker inte. Universitetet borde inte bara synas i centrum. Universitetet borde finnas där, med mer än studentbostäder. Det är dags för utbildningslokaler i stan, som naturligtvis skulle föra med sig mötesplatser för studenter.

Teaterhögskolan i Luleå, inrymd i Hamnmagasinen, är ett gott exempel. Teaterstudenterna rör sig i city och är en viktig del av stadens kulturliv.

I dag lever Luleborna och studenterna alltför ofta i skilda världar. De första veckorna på hösten syns nya unga människor på Storgatan. Studenterna går självklart på upptäcktsfärd i sin nya stad. Men eftersom studenterna inte har några naturliga mötesplatser i Luleå centrum, stannar de snart på campus.

Det gör att Luleå går miste om en stor kraftkälla. Unga inflyttade människor kommer inte bara med nya ögon som kan stärka både privata och offentliga verksamheter. De är även guld värda för kultur- och nöjeslivet.

Se bara på Umeås sjudande och breda uteliv – en konsekvens av att universitetet är integrerat i staden och studenterna en naturlig del av stadsbilden.

Luleå kommun kämpar mot målet 10.000 nya Luleåbor. Det skulle vara bra mycket lättare att uppfylla om studenterna levde i staden, inte bara på Campus. Då skulle fler studenter kunna skapa en relation till Luleå som gör att de vill stanna kvar även efter sin examen.

När högskolan etablerades 1971 ville Kungliga byggnadsstyrelsen placera den vid Loet. Staffan Sarbäck ser både plus och minus med att LTU inte är en del av citykärnan. Han tror inte att universitetet hade haft samma verksamhet som i dag om placeringen hade blivit i centrum.

Kanske inte, men det betyder inte att det måste ha varit en sämre eller mindre verksamhet. Och det hindrar definitivt inte LTU, i sin nuvarande form, från att placera fler verksamheter mitt i city nu när det behövs fler kvadratmeter. Utbildning och forskning har aldrig mått illa av att finnas mitt i samhället.

Fler än någonsin läser på LTU. I höst börjar 2.638 studenter på något av universitets-
program. Det är drygt hundra fler än det gamla rekordåret 2002. Redan i våras stod det klart att LTU är det lärosäte i Sverige som har den största ökningen av förstahandssökande. Det är ett enormt gott betyg åt universitetet och en stor möjlighet för Luleå som stad. Unga människor vill komma hit.

Välkomna dem till en hel stad, inte bara till ett campus. Visa att de är en ovärderlig del av Luleås utveckling.

Visst, jag skriver även detta i egoistiska syften. Jag älskar stadsliv. Jag vill ha mer kultur och nöjen. Mer folk på Storgatan och fler okända ansikten att lära känna. Jag vill att Luleå ska vara en mer levande stad än idag och studenterna är nyckeln.

De kommer med så mycket kraft. Luleå måste börja ta vara på den kraften.

Läs artikel ›

Vi behöver både självförtroende och självkritik

12 september 2012
Publicerad av NLL

Jag skriver den här krönikan nyss hemkommen från Kraftsamling i Haparanda. Det har varit en dag fylld av norrbottniskt självförtroende och självkritik. En utmärkt kombination. Under sju fullspäckade konferenstimmar har författaren och journalisten Johanna Koljonen pratat om sexualitetens gråzoner, det som inte är övergrepp i…

Läs artikel ›

Det är dags för en moské i Luleå

7 september 2012
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Att bygga en moské i Luleå är en fråga om religionsfrihet. Och om att göra Luleå till en stad i världen. Den som säger nej till moskébygget måste i konsekvensens namn kräva att alla religiösa samlingslokaler stängs eller rivs. Annars bygger motståndet mot moskén på motstånd mot muslimer. De har lika stor rätt som alla andra att utöva sin religion, om de önskar att göra det.

Människor har i alla tider haft en sorglig förmåga till rasism, att göra skillnad på “vi” och “dem” och att framställa “de andra” som sämre människor. Religionen har ofta använts som ursäkt. I olika tider har olika grupper demoniserats.

Fram till 1860 kunde svenskar som konverterade till katolicismen utvisas eller avrättas. Så sent som 1927 förbjöds judisk invandring av rashygienska skäl. Först i mitten av 1960-talet fick romer, en av världens mest förföljda grupper, rätt att rösta i Sverige.

Denna historiska bild tecknas av Mattias Gardell, professor i religionsvetenskap. I går talade han på studieförbundet Sensus möte om planerna på en moské i Luleå. Nära 150 personer samlades runt borden i Festivitetssalen på Stadshotellet.

– I dag framställs muslimer som det stora hotet mot det goda landet, sade Gardell.

Visst är det så. Islamister beskylls helt felaktigt för att stå för flest terrordåd i Europa och i världen, samtidigt som Nordens värsta terrordåd genom tiderna, den 22 juli 2011, var antimuslimskt. Anders Behring Breivik ville stoppa “islamiseringen” av Norge.

Studier visar att 70 procent av kvinnorna som bär slöja i Sverige har utsatts för trakasserier, hot eller fysiska angrepp. Slöjan beskrivs ofta som ett sätt att gömma undan kvinnan, konstaterar Mattias Gardell. Men i samma sekund som kvinnor sätter på sig en slöja gör de ett tydligt ställningstagande och blir måltavla för aggressiva antimuslimska krafter.

För Luleå gäller det att inte falla till föga för hetsen mot muslimer. Vi är, tack och lov, en öppen stad där människor med många olika religioner och ursprung lever och verkar. Moskéns minaret skulle tydliggöra det.

– Det finns en samstämmighet bland politikerna i Luleå om att en moské skulle tillföra väldigt mycket. Moskén skulle göra Luleå till en mer attraktiv plats, säger det socialdemokratiska kommunalrådet Yvonne Stålnacke.

Det är en välkommen markering. När moskéer byggs uppstår ofta en oro bland grannarna. Man oroar sig för sådant som parkeringsplatser och buller.

Denna oro utnyttjas ofta av rasistiska krafter, som är motståndare till moskébyggen av helt andra skäl. Men när moskén väl är på plats brukar lokalbefolkningen uttrycka stolthet över att den står där. Området har fått en ny mötesplats.

Moskéer har en integrerande kraft, konstaterar forskare. Bönerummen, som ofta utvecklas till kulturella center, ger muslimer känslan att de får ta plats i samhället och inte behöver huka under fördomar. Vi som inte är muslimer får lättare att lära känna den religion som det finns så många förutfattade meningar om.

Jag är själv inte religiös. Jag reagerar starkt på alla former av religiös fundamentalism. Oavsett om det rör sig om kvinnoprästmotståndare inom Svenska kyrkan eller imamer som avråder kvinnor från att anmäla våld i nära relationer. Jag önskar att alla religiösa samfund var tydligare med att ta avstånd från sådant.

Men det innebär inte att jag drar alla utövande troende över en kam eller vill begränsa religionsfriheten. I Luleå 2012 borde en moské vara lika självklar som en kyrka. Jag vill leva i en öppen stad som inte gör skillnad på människor.

Läs artikel ›

Våga lära av de polyamorösa

6 september 2012
Publicerad av Eskilstuna-Kuriren

Vi som definierar oss som monogama har mycket att lära av polyamorins reflekterande förhållningssätt till relationer. Även de som lever tvåsamt skulle må bra av att inte ta något för givet.

Läs artikel ›