Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av Norrbottens-Kuriren den 28 september 2012

Graffitiförbud är konstcensur

av Åsa Petersen

Graffitins vara eller icke vara är ingen ny fråga. Dragkampen mellan unga målare och förgrymmade vuxna har pågått länge i alla möjliga urbana miljöer.

Själv tillhör jag dem som tycker att till och med olagliga taggar kan vara vackra. Då och då dyker det upp en målning på en betongvägg utanför mitt sovrumsfönster. Jag hoppas alltid att det dröjer lite innan sanerarna kommer.

Graffitin är en konstform som växer underifrån. Den är ett sätt att väcka uppmärksamhet och att göra motstånd med färg i stället för med nävar. Ändå behandlas graffitimålare ofta som den värsta sortens brottslingar.

I Stockholm har kampen mot graffitin länge gått ut på nolltolerans. Redan för tio år sedan, i januari 2002, stängde kommunen graffitiutställningen Sthlm Underground i bergrummet under Sofia kyrka.

Kulturborgarrådet Birgitta Rydell hävdade att graffitimålarna bakom konsten var grovt kriminella personer. Utställningen är en provokation mot Stockholmarna och sambandet med vandaliseringen av staden är intimt,
sa hon i en radiodebatt.

Det var ett flagrant exempel på politisk censur av konst. Som självklart inte väckte samma uppmärksamhet som borttagna Tintinalbum från barnbibliotek, eftersom graffiti inte är en lika etablerad kulturform som litteratur.

Luleå har valt ett annat sätt än Stockholm att förhålla sig till graffiti. Målningen på Uddebo sägs vara Europas största. Kommunen invigde konstverket med pompa och ståt. Samtidigt som Pommacflaskan kraschade mot Uddeboverkets vägg deklarerade politikerna att Luleå erkänner graffitin som konstform.

Det är inte samma sak som att kommunen accepterar skadegörelse. Handlingsplanen mot klotter och skadegörelse, som gäller sedan 2007 och reviderades 2011, väljer två samtidiga spår.

Å ena sidan beivras och saneras olaglig graffiti. Å andra sidan möjliggörs laglig graffiti.

Det är inte graffitin i sig som ses som ett problem i Luleå – utan när den målas på fel ställen. De lagliga graffitiväggarna vid OKQ8 kommer att följas av fler, kanske en i varje bostadsområde.

I går intervjuades graffitimålaren Anton i Kuriren. Han är dömd för skadegörelse men målar bara lagligt numera.

– Det går till en gräns då man måste stanna upp och fråga sig om det är värt det. För min del var det inte det. Olaglig graffiti ger mig böter, folk blir arga och det drar undan mattan under fötterna på mig.

Anton välkomnar de lagliga planken. Varje sprayburk som hamnar på en laglig vägg hade annars hamnat på en olaglig, säger han.

Polisen delar inte den synen. De klagar högljutt över att målare med sprayburkar och graffitiritningar i ryggsäckarna bara kan säga att de är på väg till en laglig vägg när de kroppsvisiteras.

Den argumentation känns ungefär lika motbjudande som om polisen skulle misstänka att jag langar alkohol varje gång jag bär hem en flaska vin eller två i en kasse från Systembolaget.

Effektivitet i brottsbekämpningen måste alltid vägas mot rättssäkerhet. Det är grunden för rättssamhället. Att graffiti är en konstform som utövas av unga människor i opposition mot det etablerade gör inte graffitimålarnas rättssäkerhet mindre viktig än andras.

Jag är glad att jag bor i en stad som inte censurerar utan uppmuntrar graffitikonst. Politikerna visar respekt för människors vilja att uttrycka sig. Kommunen kämpar mot skadegörelsen utan att vara en obehaglig konstpolis.

Målningen på Uddebo, vars storslagenhet får vem som helst att tappa hakan, signalerar att vår stad uppmuntrar kreativitet istället för att skrämmas av den. Uddeboverket är en frihetssymbol och en lika viktig del av Luleås konstscen som utställningarna i Kulturens hus.

› Läs artikel