Åsa Petersen

Fattiga barn stängs ute från nätet

26 oktober 2012
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

När jag fick mitt första sommarvikariat på Piteå-Tidningen 1996 fanns knappt internet. I stället för att googla fakta sökte jag i ett pappersarkiv av urklippta tidningsartiklar. Debattartiklar kom till redaktionen med brev eller fax, sedan skrev jag in dem
i datorn ord för ord.

En gång ville jag ringa en kille, men vågade inte. Eftersom sms inte fanns, skickade jag ett vykort.

Sedan dess har världen förändras totalt. För barnen som föds och börjar skolan i dag är internet en självklarhet. Som Kurirens chefredaktör Mats Ehnbom uppmärksammade i sin krönika i lördags, när han förklarade varför journalistik på nätet är så viktig:

Varannan svensk treåring och två av fem tvååringar använder internet. De kollar på Bolibompa på SVT Play, till exempel. Bland barn mellan 12 och 15 år har 96 procent tillgång till en bärbar dator och 85 procent till en smart telefon eller surfplatta.

Världen blir mindre för dessa barn, eller större, beroende på hur man ser det. Nyheter och kunskaper finns närmare till hands. Det blir lättare att lära känna världen eftersom världen inte ligger lika långt bort.

Även rent praktiskt förändras dessa barns liv. I skolan lämnas arbetsuppgifter in via mejl. Lärarna håller kontakt med föräldrarna via nätet. Det går inte längre att skriva en uppsats eller att förbereda en redovisning inför klassen utan att googla.

För att inte tala om kontakten med kompisar. På Facebook, Twitter och i andra sociala medier umgås barn med varandra. Pratar om stort och smått och bestämmer sig för att hänga.

Nätmobbningen är så klart ett stort problem. Men nätet ger även mobbade barn möjlighet att hitta nya vänner på andra platser och i andra miljöer, som kan hjälpa dem att komma loss från plågoandarna.

När nätet blir en självklarhet riskerar klyftorna mellan barn att öka på ett nytt sätt. Rädda Barnens senaste undersökning visar att 248.000 barn levde i fattigdom i Sverige 2009. Barnfattigdomen ökar i hela 282 av landets 290 kommuner. Norrbotten är inget undantag. Här levde 9,5 procent av barnen i ekonomiskt utsatta hushåll 2009, en ökning med drygt en procent på ett år.

För fattiga barn är tillgången till nätet, som betyder
så mycket i vardagen, ingen självklarhet. Socialstyrelsen föreslår att dator och internet ska ingå
i bidragsnormen för försörjningsstödet. Hittills har bara elva av landets kommuner frivilligt infört detta, visar en undersökning från hjälporganisationen
Majblomman. Älvsbyn är enda kommunen
i Norrbotten.

– Vi möter den utveckling som skett och tillgång till internet och dator kan ju faktiskt hjälpa till i möjligheterna att ta sig ur en ekonomiskt besvärlig situation, säger Älvsbyns socialchef Hans Nyberg till Kuriren.

Även Övertorneå föregår med gott exempel. Där får eleverna i grundskolan en bärbar dator som de kan ta med sig hem.

Barnfattigdomen är en av vår tids mest akuta frågor. Att barn lever fattiga i Sverige är ett kraftfullt underbetyg åt den välfärd som är menad att omfatta alla. Ändå reduceras barnfattigdomen ofta till ett politiskt slagträ.

Politiker tenderar att skylla ifrån sig på andra partier och andra instanser: Kommuner lägger ansvaret på staten och tvärtom. Debattörer ifrågasätter om det verkligen är så illa ställt med barnfattigdomen som det sägs. De moraliserar över föräldrar som inte har råd att skicka med sina barn matsäck till skolan, inte kan lämna ett månatligt bidrag till klassresan.

Det hjälper inte de fattiga barnen. Alla beslutsfattare måste göra allt vad de kan för att ge alla barn en så bra start i livet som möjligt. För kommunerna i Norrbotten borde det vara självklart att se till att alla barn kan få tillgång till dator och internet i hemmet.

Annars förvärras klyftorna mellan barn på ett sätt som vi tidigare inte kunde drömma om.

Läs artikel ›

Jag hoppas det hopplösa

24 oktober 2012
Publicerad av NLL

Jag hoppas att hösten ska stanna kvar lite längre. Att luften ska vara hög och löven spraka några dagar till, innan den första snön lägger sig mjuk över Luleå. Och så hoppas jag att ingen jag älskar ska dö. – Jag är Hope och jag…

Läs artikel ›

Våga kalla rasismen för rasism

19 oktober 2012
Publicerad av Eskilstuna-Kuriren

Det talas om att ta itu med “vardagsrasismen”. Problemet är långt djupare än så. Främlingsfientligheten har normaliserats så till den milda grad att det kontroversiella inte längre är rasismen i vår vardag, utan att någon dristar sig att kalla den vid sitt rätta namn.

Läs artikel ›

Sluta säga åt människor att de inte duger

19 oktober 2012
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Hur mycket invandring tål Sverige?” frågade SVT:s Agenda i sin partiledardebatt.

Den relevanta frågan är givetvis: “Hur mycket främlingsfientlighet tål Sverige?”

Vårt land i allmänhet – och det åldrande Norrbotten
i synnerhet – har inte en suck om inte människor från hela världen vill komma hit för att leva här.

Jag brukar riva ur artiklar i Kuriren som berättar om etnisk diskriminering i länet. Med tiden blir det en skamlig hög som visar att Norrbotten på inga sätt är befriat från fördomar, trots att vi så ofta klagar på att utsättas för fördomar från andra.

Radioekot har avslöjat att svenska bensinstationer ofta diskriminerar romer. Tanja Hagert som är rom och bor i Luleå var med i testet. Hon nekades att hyra bil två gånger.

– Den anställde killen var trevlig och förklarade att det inte fanns någon ledig bil och jag fick magkänslan att det verkligen var så. Men när (den icke-romska) reportern går in får hon hyra bil direkt, berättar Tanja Hagert för Kuriren.

Hon har länge varit Luleås stora förkämpe för romers rätt, en välkänd profil i stan. Tyvärr är hon inte ovan vid att behandlas illa. Att handla kan innebära att en vakt går efter henne genom hela affären. Ska hon tanka tvingas hon ibland visa körkortet i förväg.

De som diskriminerar ser inte Tanya som person. De registrerar hennes vackra kjol och väljer sedan att delta i den hets mot romer som pågår i hela Europa.

Nyligen skrev Kuriren om Anna Nordberg. Hon gifte sig och kom från Murmansk till Luleå för två år sedan, med en femårig ekonomiutbildning i bagaget. Högskoleverkets intyg konstaterar att Annas utbildning motsvarar en magisterexamen med företagsekonomi som huvudämne.

Ändå är dörren till den svenska arbetsmarknaden stängd.

– Jag tror att arbetsgivarna inte vågar. De tror att det kan bli fel och missförstånd på grund av språket. Sådant löser man genom att lära sig mer. Jag tror också att arbetsgivarna vill att det ska vara som vanligt. De vill inte prova, säger Anna.

Bekymrat norrbottniskt tal om “arbetskraftsbrist” och “avfolkning” klingar falskt om människor från andra länder inte får använda sin kompetens – alltså nekas att vara med och bidra – när de slår sig ner i Norrbotten.

Inte bara folk “utifrån” marginaliseras i länet. Kalix kommun har, trots föräldrars vädjanden, nekat 37 barn modersmålsundervisning i finska. Skollagens krav på förkunskaper användes som ursäkt.

Kritiker slog näven i bordet och hävdade att Kalix bryter mot språklagen och lagen om nationella minoriteter. Nu svarar kommunen med att erbjuda barnen undervisning i finska på kvällstid.

Man skulle ju kunna tänka sig att ett län som Norrbotten skulle vara mer ödmjukt inför föräldrars vilja att lära sina barn ett modersmål som håller på att försvinna. Vi har en mörk historia av diskriminering mot samer och tornedalingar som vi borde ha lärt oss av. Men tydligen inte.

Norrbotten vill bli fler norrbottningar. Vi vill ha en framtid, helt enkelt. Då duger det inte att exkludera människor som bryter mot en lika snäv som uråldrig norm. Varje fall av diskriminering är med och bildar en struktur som hotar länets överlevnad.

Varje gång en människa behandlas illa, förvägras rätten att vara den hon är, förminskas våra chanser att leva som hela och fria människor här. Taket blir lägre och luften blir svårare att andas. Varenda en av oss får mindre utrymme att växa.

Det är ingen framtid, det innebär ingen utveckling. Och avfolkningen fortgår.

Om Norrbotten vill sluta förlora människor måste vi sluta tala om för människor att de inte duger här.

Läs artikel ›

Gör uppror för Norrbotniabanan

12 oktober 2012
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

I den kommande boken “Norrland” gör Po Tidholm ett nedslag i Luleå. Han skriver om hur Norrbotten har fått finna sig i att bli betraktat som ett slags råvaruleverantör:

“Det är härifrån rikedomarna kommit; malmen, vattenkraften och skogen. Har det byggts vägar och järnvägar har det varit för att transportera gods från norr till söder, inte för att upprätthålla livet i de avlägsna regionerna. Och inte för att någon skulle resa hit.”

Det är sorgligt att läsa. Det blir inte bättre av att statsmakten (i meningen regeringen) knappt ens verkar fatta det där med godset på järnvägarna längre.

I infrastrukturpropositionen som presenteras inom kort, enligt spekulationerna redan på måndag, finns inte Norrbotniabanan med.

Det har Fredrik Reinfeldt redan gett besked om. Under sitt senaste besök i Kiruna hävde han ur sig följande: “Det är en tolvårsplan som vi nu lägger och i den finns inte [Norrbotniabanan] med, men det finns annat som är viktigt för Norrbotten.”

Det har fått allianskamraten Stefan Tornberg, ordförande för Centern i Luleå, att reagera. “Sverige har inte råd med att statsministern har norra Sverige som en blind fläck”, skriver han tillsammans med en rad partikamrater i Norrbotten och Västerbotten.

Inte heller i Socialdemokraternas budgetmotion nämns Norrbotniabanan. Karin Åström, ordförande för länets socialdemokrater, försäkrar att banan ska komma i partiets infrastrukturmotion. Men det har vi inte sett än. För Stefan Löfven, som i ett klipp på Youtube talar sig varm för bygget, är det upp till bevis.

Norrbotniabanan är hur enkel som helst att argumentera hem. Denna 27 mil långa järnväg, som skulle sträcka sig mellan Umeå och Luleå, är enligt Trafikverket en vinstaffär för både ekonomin och miljön. Transportkostnaderna för godstrafiken kan sjunka med upp till 30 procent. Koldioxidutsläppen beräknas minska med cirka 80.000 ton per år.

På sin hemsida konstaterar Trafikverket att godstrafiken mellan norra och södra Sverige är omfattande – ungefär 60 procent av godstransportarbetet på järnväg sker i norra Sverige. Samtidigt tvingas industrin att använda Stambanan genom övre Norrland, en bana som byggdes för 1800-talets behov.

“Den har stora lutningar, tvära kurvor och låga hastigheter. Den har ett enda spår och är sårbar för störningar, som i olyckliga fall kan förorsaka industrin driftstopp och stora förluster”, skriver Trafikverket.

Jag ska inte tråka ut er med så mycket mer siffror. Men dagens maximala tågvikter på Stambanan är 1.000-1.100 ton. På Norrbotniabanan skulle de kunna ökas till 1.600 ton. Det är därför transportkostnaderna skulle kunna sjunka så drastiskt.

För den som vet något om Norrbotniabanan är det självklart att den skulle gynna hela Sverige, inte bara Norrbotten och Västerbotten. Vi är ett exportberoende land och kärnan i exporten är naturtillgångarna i norra Sverige som skickas söderut för att vidareförädlas.

Att Norrbotniabanan ändå hela tiden negligeras och skjuts på framtiden måste antingen bero på okunskap eller attitydproblem hos beslutsfattarna. Jag tror tyvärr att det är en kombination av båda.

Under mina tio år i Stockholms politiker- och journalistkretsar var Norrbotniabanan inget som togs på allvar: “Bygga ny och dyr järnväg i de där avfolkningsbygderna? Är du galen!?”

Den bilden är förhoppningsvis på väg att ändras, i spåren av de stora investeringar som just nu görs i Norrbotten. Men ingen Norrbotniabana kommer att byggas så länge opinionen inte är nog stark.

Jag har ett förslag. Alla norrbottniska toppolitiker och företagsledare borde samlas och ställa ett gemensamt, högröstat krav. Norrbotniabanan är för viktig för att reduceras till partipolitisk pajkastning, där länets politiker bråkar om vilket parti som vill bygga Norrbotniabanan minst.

Gör ett enat Norrbottensuppror istället. Ni har allt att vinna.

Läs artikel ›

Det handlar om människosyn

10 oktober 2012
Publicerad av NLL

Norrbotten jobbar på sin självbild. Resan från bidragslän till investeringslän kräver det. Offerkoftan funkar inte längre. Samtidigt jobbar vi på andras bilder av oss. Fördomar om ”Norrland” och ”norrlänningar” sitter fortfarande i. Den där myten om närande och tärande som aldrig har varit sann. Attityder…

Läs artikel ›

Plågsam sifferexercis i partiledardebatten

7 oktober 2012
Publicerad av Aftonbladet

Det är dags för partiledarna att tala mer om varför de vill sänka bolagsskatten eller befria arbetsgivarna från sjuklöneveckorna. Istället för att dänga siffror i huvudet på varandra. Det är dags för en mer ideologiskt förankrad jobbdebatt, helt enkelt.

Läs artikel ›

Bygg Luleå med höghus och allt

5 oktober 2012
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Jag är fascinerad av byggkranar. Hur de reser sig högt över marken och signalerar att här pågår utveckling. Här byggs en stad, eller snarare: Här ska staden bli tätare och större.

Luleå centrum kan inom kort få byggkranar som reser sig högre än någonsin tidigare. Flera byggherrar planerar att bygga höghus på olika håll i Luleå, bland annat på Varvet.

Det gillas inte av alla. Särskilt upprör idén om ett höghus med 15 våningar på den gamla Folkets hus-tomten. Husets belackare anför en uppsjö av argument. Allt från farhågan att huset ska sänka kvarteret i mörker. Till att vi i Luleå inte ska tro att vi är något och börja bygga höghus hur som helst, som ett annat Manhattan.

Luleå kommer aldrig att bli något Manhattan, själva tanken är befängd och ger ett löjets skimmer åt hela diskussionen. Däremot kan även en stad som Luleå satsa på ett mer levande centrum, med ett stort och livaktigt utbud av handel och kultur, där många människor möts på en liten yta.

Sådant stadsliv är förutsättningen för att Luleå ska lyckas med målsättningen att bli 10.000 fler. Alla kommer inte att vilja bo i centrum, men alla som flyttar till Luleå kommer att vilja ha ett centrum som lever. Även de som bosätter sig på Hertsön eller i Björsbyn har ett behov av att åka in till “stan”.

“Stan” kan inte överleva utan människor som faktiskt bor där. Som gör de flesta av sina inköp i mindre affärer längs Storgatan. Som använder restauranger och caféer som sina vardagsrum. Som tar en promenad på Storgatan även när arbetsplatserna har tömts och mörkret har fallit. Som helt på slump eller infall kan lösa en biljett till en konsert i Kulturens hus.

Fler höghus och nya våningar på gamla hus – över huvud taget fler bostäder i Luleå centrum – innebär helt enkelt en mer levande stad. Eftersom det är människorna som ger staden liv.

Fler människor ger även staden en större trygghet. Det är inte konstigt att jag känner mig tryggare under en nattlig promenad längs avenyerna i New York än jag gör på Storgatan i Luleå nattetid. Det beror på att fler människor är i rörelse och att fler butiksfönster lyser i gatuplan. Inget är så hämmande för tryggheten som tysta, mörka och folktomma gator.

Jag menar inte att Luleå ska börja smacka upp höghus hur som helst, utan tanke på hur och var det sker. Bygget av nya höghus i Luleå kräver en genomtänkt strategi för byggandet på centrumhalvön. Det måste komma i den nya översiktsplan som kommunen just nu utformar. Det är under all kritik att översiktsplanen för Luleå tätort är från 1993. Maken till inaktuellt dokument får man leta efter.

Visst är det viktigt att bygga så att gatorna kan få ljus. Och att inte bygga bort utsikten över våra vackra vatten. Hur man bygger staden bäst är en viktig expertis och den kan arkitekter bidra med, både i kommunens tjänst och på uppdrag av byggherrarna.

Men ambitionen från politikerna, som fattar besluten som tjänstemännen har att följa, måste vara glasklar: Luleå centrum ska bli tätare så att fler människor kan bo och leva sin vardag där. Då krävs både nya höghus och att gamla hus får fler våningar än i dag.

Det finns ett nostalgiskt drag hos många som skyr nya höghus i Luleå. De längtar tillbaka till den pittoreska småstaden med låga kåkar.

Det kan man längta efter, men det är inte det Luleå jag vill se. Den pittoreska småstaden rymmer nämligen inte nog många människor. Ger inte utrymme för det utbud av kultur, nöje och handel som anstår en stad av Luleås storlek. Dagens pittoreska småstäder utvecklas ofta till sovstäder. Människor bor där men de jobbar och söker stadspulsen på andra håll.

Den rollen kan och ska inte Luleå ha. Luleå är Norrbottens regioncentrum. Med det kommer ansvaret att bygga ett tätt stadscentrum, med höghus och allt, som har förutsättningar att sjuda av liv.

Läs artikel ›